Det driver mig till vansinne.
Att gå på meningslösa kurser med arbetsförmedlingen någonstans i bakgrunden.
Jag vill påstå att det enda som händer på dessa 'kurser' är att deltagarna drar ner varandra mer; det är ett evigt malande om precis ingenting, det vill säga gottande i hur dåliga arbetsförmedlingen är och hur sjuka alla är och hur lite som är tillfredställande.
En sak håller jag med om - hur lite som är tillfredställande.
Detta är en enda lång närvarokoll. Vid datorer som i regel inte funkar. Otroligt frustrerande. Och sedan skriver vi våra namn manuellt på ett fysiskt papper.
Och ja, samtidigt måste vi arbetslösa göra något, visa vår goda vilja. Det är lätt att bli passiv hemma, mycket lätt. Men varför är det alltid i så navelskådande och negativ regi? Är det verkligen helt omöjligt att göra det här bättre? Alla resurser som läggs på det här... rent sorgligt hur lite som kommer ut i andra änden.
En ordinär bensinmotor från mitten av 60-talet hade bättre effekt ut.
Här har vi suttit fem personer (av 60? 80?) och svurit över datorerna i två timmar. Många raster har det tagits. Sedan ropar en av dem
- Nu är klockan tolv, nu får vi gå hem!
Det är det han har väntat på medan han vankat mellan datorn och porten där cigaretterna får inhaleras.
- Yes! ropar en annna och snabbare än någon hinner muttra 'jävla skitskrivare' är alla kläder och papper ihoprafsade. Salen är tom.
Och jag skriver detta inlägg och bara...
... kräks. Mental uppkastning. Önskar mig långt bort härifrån. Till en arbetsplats. Där jag behövs. På riktigt. Inte detta energidränerande nonsensläger.
Så jag tänker sitta kvar. Eftersom jag inte tänker vara kvar här.
Snart så. Så släpper det. Det måste det.
Jag intalar mig själv.
Och
tack Syster för igår. För all bra kritik du kom med. För allt fint du bidrog med. Nu är det
du som är utlovad middag vid min första riktiga lön! Äd!
