• åh, en blomma...

... vad fint...

Gillar det här som Lisa Magnusson skrev.

• fåniga ord vid hemkomst

De må vara hur töntigt som helst; jag vet att de finns för att de ofta är sanna. Och här är dagens:

Borta bra men hemma bäst!

• fickspegel som kan allt - usch...

Extra lull-lull.

Här kommer bilder från apple, på ett sånt skal till iPhonen som jag just blivit begåvad med. Egentligen är det själva skyddet till skärmen jag mest vill prata om; det är ett spegelglas så länge luren är släckt.



Jag är ingen som någonsin gått runt med spegel i vare sig handväska eller i ficka men nu har jag ju plötsligt en. Som alltid följer med. Den funkar som spegel över förväntan (som var relativt högt ställd) och annars är den enda effekten en lätt form av regnbågston när jag använder telefonen. Jag tror inte att det kommer störa ens när jag håller på med mina bilder på den men jag kommer att vinkla lite olika för att kolla läget om jag ska redigera färgen på någon bild i luren.

Inte världens mest nödvändiga pryl precis men den är snygg - cool som i läcker - och mer användbar än jag trodde.

Och jag gjorde en upptäckt - det är dags att jag accepterar mig själv som tant... för tydligen stramar jag upp mig när jag tittar mig i spegeln och vet om det - men att se mig själv koncentrerad på telefonen i grodperspektiv på bussen, när den för ett ögonblick svartnade och jag fick syn på mig själv... men usch!

Enda sättet att handskas med det jag såg är att jobba på att acceptera att jag blivit gammal. Inte helt lätt faktiskt, jag viiiill inte, inte äään... men det är fakta!


Lika mycket fakta som att jag tycker att teknik och nya prylar är jätteroligt. Hm.

• bön om -1° med bjällerklang

Tänk att snön fortfarande ligger kvar.

Snälla snälla snälla snälla snö, fortsätt med det! Låt julen bli vit. Ligg kvar till nyårsafton allra helst men om jag måste deala så skippa nyårsafton och snälla snälla ligg kvar över julen. Det är så ljust och fint och vitt och alla ljud blir så mjuka.

Mjuk akustik som gjord för bjällerklang.

• sergelstorg

Hälsningar från 4:e advents Sergelstorg. Jag gillade belysningen!

Hemkänsla blev det också bara för att skraporna fick som en ram runt om sig - precis som vyn hemma i Götgatsbacken. Ja alldeles bortsett från min svaghet för ljusslingor...

• högre räcke - någon där?

Ett vackert, nytt läckert räcke. Ett bättre insysnskydd än det förra.

Märkligt nog stod det upp nästan 35cm nästan rakt upp på det inte alltför tjocka räcket innan det halkade ner - och detta trots att det blåste så. Först när det var lite varmt lade det sig i, tjaa, i volanger tror jag det är.



Fast trots insynsskyddet är det är förstås lite kallt att sitta ute på altanen i bikini just nu. Och när det är tillräckligt varmt är det garanterat borta.




Är det något där under?

Krukan i mitten är 65cm hög till kanten under snön. Fan tro't.

• ingen julklapp

Surfar runt och hittade de här och tänker åter igen på Pi, som figurerat i min värld tidigare idag (fast hon vet inte om det). Nå, Pi gillar flodhästar, vad jag har förstått.

Och Pillis jag tänker inte köpa de här i julklapp till dig, så jag passar på att visa dem här istället:



Att förvara linser i, om man har sådana.

• det känns i sinnet

Lite vemodig är den allt, den tappert kämpade luktärten med snömössa, fem dagar före julafton. Krake!

Välkommen åter till våren; jag ska köpa en likadan påse med frön.

• mitt i fejan

Jag skrev på facebook:

(Jag) ... vill att den jävel som packade ljusslingan på fabriken genom att knyta idel dubbelknutar på den, ska veta att jag vann över materian.

Den påtänkta avbitartången fick ligga kvar i lådan och - det viktiga - granen glimmar vackert igen.

Puh. Bäst jag tar en pepparkaka.

• okej att titta ut

Tog en bild från fönstret på kontoret idag.

Som ni kan se i kanten är det hus på båda sidor, och en parkering undertill som inte är med på bild - för det är det här man ser - luften och rymden som årstafältet ger när man ser ut över det. Idag dessutom med sol.
Liljeholmen långt där borta till höger, Aspudden mer i mitten.

Det är en helt okej utsikt att stirra sig bort i då och då, när ögonen behöver vila från skärmen.





Här finns ett tidigt-höstigt-årstafält förresten.

• groda flög till Indonesien

Jag fick designjobbet.

Så nu har jag plötsligt ett jobb till, och jag vet, jag ska inte, jag får inte. Men.

Igår fick jag med beröm godkänt för illustrationen och idag åkte min groda till Indonesien för att gå i produktion.
Otroligt märkligt, abstrakt och... ja, och spännande förstås.

Jag. Lilla jag. Som ju egentligen lixom inte kan något. Alls. Typ.
Men jag kan! Igen!

Hehehe. I morgon kanske jag har smält det en aning.

• plötsligt skulle jag förvara en fotboll i kylen

Inte för att den var lika slät och fin som min mammas, utan mer med ärr efter gamla skrynklor.

För ungefär ett år sedan var jag och Disa och hälsade på hos en av hennes dagiskompisar. Då fick vi pepperkakor. Redan innan jag hunnit bita i min så tror jag att doften talat om för hjärnan att det här var något speciellt. Och så fort jag tagit tuggan färdades jag med blixtens hastighet långt bakåt i tiden.

Siris mamma har samma kokbok som min mamma. Och Siris mamma bakar pepparkakor från samma recept som min mamma gjorde.
Jag sa WOW.
Och min gamla idé om att göra samma sorts pepparkakor som min mor, en idé som legat och skvalpat i sisådär tio år men långsamt avtagit, fick ny kraft. Jag är ju ingen sån som bakar, så startsträckan har varit lång.
Jag frågade Siris mamma om det var svårt. Inte alls sa hon. Men är det inte en tung deg? undrade jag. Jag har någonstans hört att det är så jobbigt att göra pepperkaksdeg att det hart när är omöjligt att stå ut med (garanterat inte från min mor dock). Det lät avskräckande i alla fall.
Ingegerd sa att nä äsch då, det var inte så farligt alls, det är värre att göra bullar. (Det var ju ingen referensram för mig precis men jag kunde ändå känna värken i armen om man ska röra bulldeg, det verkar ju jättejobbigt.) 'Den är ju mjukare när den är varm' sa hon också, kanske var det det som fick mig att få tummen ur.

Ja tummen ur ett år senare men det är ju ändå tummen ur. Hur många bakar pepparkakor till midsommar?

Så i kväll. Var en stor kväll.

För jag har gjort pepperkaksdeg.

Inte var det vare sig svårt eller tungt heller - jag menar inte ens för mig.

Doften! Fantastiskt. Och vilken ohemulisk mängd kryddor! När det kom till kardemumman mortlade jag ett gäng kärnor extra (annars använde jag färdig mald) för det är så gott om de råkar fastna i tänderna och man biter till på dem en lång stund senare.

Det är mer än kryddor det är mycket av i pepparkakor, tycker jag. Tung blev degen, den måste väga drygt 1500gram. Stor som en brun fin fotboll.
Förutom socker så reagerade jag på mängden smör när jag skulle sätta igång. 300 gram! Va!

Då såg jag samtidigt att receptet skulle ge 300 kakor. Och då såg jag omöjligheten med pepparkakor; 300 kakor skulle ta mig veckor att baka ut. Men så hoppade matematiken fram ur någon hjärnvindel.

1 gram smör per pepparkaka? Verkligen??

Jamen då är det inte någon storlek från 90- eller 00-talet på dem. Det måste vara någon yttepyttig storlek från, ja säg från 50-talet. På den tiden när man bara fick äta en liiten liiten kaka och sedan möjligtvis en liiten liiten kaka till, men sedan var det stopp. Annars blev man löjlig.
Den storleken på kakor.

(Har den rådande världsliga nördtrenden verkligen med storleken på bakverk att göra? Man kan fråga sig. Säger jag och fortsätter genast mitt eget navelskåderi:)

Med den storleken på kakor verkade det plötsligt mycket mer uthärdligt.

Det kan inte bli mer än 100 moderna pepparkakor.

Och så vet man att hälften av degen går åt redan vid bakbordet.

Och så kommer jag nog få hjälp, från åtminstone en liten medhjälpare. Hoppas jag. Och om hon och jag gör lika många är det bara 25 pepparkakor jag ska göra. Det är faktiskt fullt möjligt att klara av!

Efter den tanken kunde jag lugn och nöjd ordna plats i kylen. För hur får man annars in en hel fotboll i en bjässe till bunke?

• jobb ger jobb ger jobb

Jag inte bara jobbar för den egna firman. Nu jobbar jag åt mig själv också...

Ganska - väldigt är mer korrekt - oväntat har det åter trillat in illustrationsjobb åt mig. Och då menar jag inte åt mitt lilla bolag, utan egna prylar. Har inte ett dugg med utrymningsplaner och sånt att göra.

Dessutom blir plötsligt de skåp jag designat för länge sedan även de 'plötsligt' byggda av en snickerifirma. Och inte åt min egen rövarkula, nejdå, utan till en annan lägenhet jag petat i inredningen i - och som sedan legat på is. Men nu, lagom när snön börjat falla, tinar projektet upp och mina skåp blir byggda. Hoppsan!

Sedan får jag mejl från en plastfirma. De har köpt min idé!

Märkligt.

Ska bli spännande att se om det händer något mera.

• lejon, inte huskatt, lejon

Det tar tid att vänja sig, har jag upptäckt.

Idag röt jag ifrån. Rejält. Jag röt ifrån så mycket att jag sedan fick be om ursäkt; min ilska var inte helt motiverad. Åtminstone inte för motparten... själv tyckte jag att det var ett jävla tjat och lämna mig ifred för fan - men som sagt, jag har bett om ursäkt sedan, för inte kunde min (enda) kollega veta att... ja att det var en sådan dag med sån orimligt kort stubin.

I alla fall.

Sedan har jag grunnat lite på detta.

Och att jag var ett lejon är inte svårt att förstå, det tycker jag inte, men man får inte ryta så folk blåser om kull för det. Faktiskt inte.
Så när jag funderat över mitt agerande och svalt stoltheten har jag också kommit på en helt annan sak.

Jag har tänkt på mitt väldokumenterade ensamhetsbehov. Och jag har tänkt på hur många år jag gått nu, som mammaledig, sjukskriven, arbetslös, småduttsarbetande, hemifrånjobbande ensamvarg - till att plötsligt ha ett företag och EN annan person som också jobbar där - och som skaver på mig (ja ursäkta men så är det) hela dagarna, inte bara på vardagarna utan det ska mejlas om kvällarna (inte för att jag bruka svara, om det inte ÄR något vill säga) och ringas på helgerna och - ja faktiskt alla andra tider som vi inte sitter i en bil tillsammans eller på varsin sida av ett skrivbord.

Det klart att ensamvargen vrålar till slut! Jag menar lejonet.

För det är det som jag upptäckt. Det tar inte bara tid att vänja sig vid att ha ett 'riktigt' jobb att gå till (till skillnad från mina låtsasjobb alltså...), och att leva i en betydligt mer inrutad vardag med fler väckarklockor. Det är kanske det enklaste.

Jag måste dessutom vänja mig vid andra människor betydligt tätare inpå. Hu!

Min ursäkt var befogad. Men jag får nog leta upp ett kravallstaket att sätta runt skrivbordet ibland när jag uppenbarligen varit för dålig på att pinka in mitt eget revir i tid. Så andra är varnade. Kliv in på egen risk.

Aaaurgh.

• gast, zombie, vålnad, vandrande lik, spöke, monster...

När det blir jul och mellandagar och det är de dagar jag inte får ha min älskade dotter hos mig
- då ska jag sova.

Soooooova.

Så kanske jag känner igen mig när jag ser mig själv i spegeln sedan. Kanske ser mer levande ut.
Kanska ÄR mer levande.

Soooooova.

• lång och kompakt frånvaro

Inte en rad i november. Inte mycket i oktober. Och nu är det december...

Det har blivit en lång och kompakt frånvaro!

Mest beror det på omvälvande saker - som att jag nu är ensam ägare av ett aktiebolag. Jo just det. AB. Jag. På riktigt.
Jag. AB.

Helt otroligt och inte så lite osannolikt.

Men så är det.

För en sådan anti-bruna-kuvert-människa som jag har det inneburit mycket läsa. Läsa läsa läsa läsa, och ja, varje rad minst fem gånger.
Det tar tid. Jättemycket tid.
Kolla upp, ordna, träffa banken, träffa hundra andra viktiga människor. Tänka. Tänka tänka tänka.
Bort faller sådant som har lägre prioritet. Som att blogga. Eller åtminstone att sätta det jag har i huvudet på pränt, för nog har jag bloggat i huvudet allt. Ni anar inte alla fantastiska utlägg ni gått miste om...

Så lång och kompakt frånvaro har det blivit och jag lämnar framtiden oviss.

Och nu tänker jag inte skriva mer om aktiebolag. Nej det får ha ett annat utrymme, i alla fall just nu. Jag tänkte skriva om helt andra saker. Som att jag vaknade med Cake i huvudet i morse; Cake och 'Pretty Pink Ribbon'.

Och så tänkte jag även skriva om blommorna. De vilda blommorna ute. Och då menar jag vilda som i 'vilda och galna'. Jo för nog är det skruvat när dahliorna blommar i december. Eller ja, blommar och blommar, sätter ny knopp menar jag. Jag har varit ute på altanen (balkongen, terassen, uteplatsen - vad det nu är) och förevigat galningarna. Jag var ute för att reka inför uppsättandes av ljusslinga (jo, jag vet, en vecka sent, vem sätter upp ljusen andra advent?) när jag hittade dahlior, violer (som blommat sedan april), luktärt (med blommor och knopp), vallmo. Samt diverse annat som håller igång där ute.
Att murrevan blommar förvånar mig mindre, det är några år nu som jag hittat blommor även i januari. Men de andra. Ettåringarna. Märker de inte att det är mörkt ute och att solen lindat in sig i ett tjockt grått täcke?

Tyvärr håller även snigeljävlarna igång.

Pratade med syster här om dagen. Hon satte också upp ljusslinga. På sitt balkongräcke, som befinner sisådär 3 kilometer norr om mitt räcke. Och hon brukar sätta upp den tillsammans med 'granris' (ni vet sån där grön girlang) men hon sa att hon nog skulle sätta upp slingan utan grönt i år.

För hon har balkonglådor på räcket. Och det tog emot att linda det gröna när hon i så fall skulle skymma smultronen som fortfarande blommar i lådorna.

Färska smultron till nyår, någon?

Konstig värld vi lever i. Jag äger ett aktiebolag och smultronen blommar i december.



Bilder kommer i framtiden.