• frisören klippte fel hår

Och han klippte lite för mycket...

Första gången detta hände var redan i våras. Hade jag inte sminkat mig precis innan jag gick dit och sedan gått in i en provhytt nästan direkt efteråt hade jag förmodligen tvekat över vad som hänt - men nu gör jag inte det.

Det faktum att jag också plötsligt kom ihåg historien om Kamelen* och också berättade den för honom pekar än mer på att jag kände att något hände.

Vad han gjorde?

Klippte av mig ögonfransarna! När han klippte lugg på mig. Och det tätt tätt intill ögonlocket; fotot nedan är från idag och trots att klippet skedde 16:e mars har de alltså inte växt längre - vilket jag återkommer till.

Det är okej så långt; frisören blev förstås förlåten. Shit happens helt enkelt och förresten är jag glad att han missade ögonlocket.

Och jag har gått dit igen (han skämdes lite när jag ville hålla handen för ögonen när han klippte luggen).

Men senast. Det var i mitten av augusti. Jag tror han gjorde det igen! Jag satt där och tyckte det var så där skönt som det är när någon grejar med mig; är jag lite trött är det lätt att bli dåsig när någon fixar och donar och duttar med mig.

Efteråt.

Ska tvätta bort mascaran på kvällen.

Vad har nu hänt med andra ögat??

Frisören själv håller med. De har inte gått av, av franstångsanvändande tex. De är klippta. Helt rakt av.

Hmm.

Jag tycker om honom. Han kommer få klippa mig fler gånger. Men hädanefter ska jag banne mig hålla en hand för! Och så tycker jag han ska köpa en sån här fransboostare till mig... nu när jag vet hur otroligt långsamt de växer!

Någon dag när jag har smink på mig ska jag byta ut bilderna, det är mycket tydligare då. (Nu är de bara färgade.)


Höger öga, första klippet:



Det är underfransarna som kikar ut under på båda bilderna.


Vänster öga, augustiklippet:




Och nu lägger jag till bilder underifrån, utan underfransar...

Höger...




... respektive vänster:








* 'Kamelen' var en flicka som gick i skolan och blev retad för att hon hade så långa ögonfransar; de andra var elaka och kallade henne Kamelen. När hon dykt i vatten och kom upp till ytan klibbade fransarna fast mot kinden.
Till slut ledsnade kamelen och gick hem, tog en sax, och klippte av sina långa långa långa ögonfransar.

Jag hoppas för Kamelens skull att de växte ut lika långt igen. Jag gissar att alla trakasserande mellanstadieelever är avundsjuka än idag.

• jag är ytlig? handikappad i alla fall!

Jag läste i en blogg, som är på väg att bli en favorit, kloka ord om att hon inte skriver om ytlighet, kroppen och vikt etc. Och jag tog åt mig. För det skrev jag ju om här om sistens.

Men så tänker jag att jag får stå för det.
Samtidigt som jag tar åt mig och helt klart överväger att radera dem.

De där två som sitter på varsin axel och för sin diskussion genom huvudet på mig, där säger den ena att jag är en lurk som lagt ut de texterna. Den andra säger att det kan jag väl få göra - jag har ju bloggat i nästan tre år och aldrig tidigare skrivit något om utseende eller kroppslig fysik. Det gör väl inget om jag är lite ytlig någon gång?
Men det gör det nog.

Den ytliga säger att inläggen tar ut varandra. Den andra påpekar att det inte spelar någon roll. Man är faktiskt inte sin kropp.

Jag arbetade under ett antal år med fysiskt funktionshindrade. Det var medfödda skador som tex ryggmärgsbråck eller förlossningsskador som cp, men allra mest jobbade jag med personer med förvärvade skador, som ryggmärgsskador och amputationer.
Och även om det inte verkar så så lärde jag mig någonting viktigt.

Kroppen är ett instrument. Den kan utföra saker, alltifrån skriva bloggar till att lyfta tungt till att leva ett normalt drägligt liv. Det är vad du gör med ditt liv som räknas, och alltså även vad du använder din kropp till.
Ointressant hur den ser ut.

Man får vara glad så länge hjärtat slår.

När jag jobbade med ovanstående träffade jag en man. Vi levde sedan ihop under några år. Trots att han brutit ryggen är han den minst handikappade människa jag någonsin mött. Kortfattat ser han det så här, och jag håller med:

Det är vad man vill och vad gör med sina förutsättningar som räknas. Människor sätter sina egna begränsningar och vanligtvis sätter vi dem alldeles för snävt.

Han menar bland annat att vi låter oss begränsas av vad andra människor men framförallt vad vi själva tror om oss; vad vi kan och vad vi skulle kunna uträtta - och vi använder det som ursäkt för att luta oss tillbaka och kanske av rädsla inte ens försöka göra det vi innerst inne vill. Vi ser hindren och det obekväma istället för lösningar och det som faktiskt går.

Som att i full fart åka rullstol nedför en trappa.

Den här mannen har gjort fantastiska saker, det drösar av upplevelser de flesta av oss aldrig kommer i närheten av. Han har rest mycket och varit på platser 'man bara ser på bild'. Han har tagit ett gäng världsrekord, os-guld, vm-guld och så vidare. Och jag säger: det har ingenting med kroppen att göra. Den är ett instrument. Att vårda och förvalta och göra det bästa man kan med - visst - men framförallt det bästa ditt huvud kan styra kroppen att göra.

Och nu måste jag påpeka att jag inte alls tycker att man behöver vara så extrem som han för att göra det bästa med det man har. Inte alls. Jag tänker att det gör honom till ett tydligt exempel. Jag anser att det räcker gott med att leva sitt liv så mycket man kan och vill. Särskilt det där med vill.

I det perspektivet är mitt exempel fullt kapabel.
I det perspektivet är jag helt klart handikappad.

Och tro mig; jag är väldigt väl medveten om det.

• jag ser inte ut som sjutton II - skratta eller gråta

Nä för jag ser ut som f@n...

Och det visste jag ju redan här om dagen, ja för flera år sedan, att jag är i den ålder när man är MYCKET snyggare med kläder på.
Vilket är ett mysterium i sig, hur man kan se tunn ut med kläder på men som en Zornmålning så fort de åker av...
Men nu.

Jag har varit in i en provhytt.

Och jag var på gott humör - så jag började fnittra helt okontrollerat (jag är säker på att de som jobbade där trodde att det är mer fel på mig än det egentligen är). I motsats till att börja deppa tänker jag.

Jag vill bara tala om att torsdagen inte är helt med sanningen överensstämmande, alltså. Om någon råkade tro det.

• jag ser inte ut som sjutton

Och inte ser jag ut som fan heller. Sa en (heterosexuell) kvinna åt mig igår. När vi pratade om att vi båda fått 'trängre byxor' under sommaren.

Alltså samma byxor som vi redan tvättat minst 30 gånger redan i våras.

Men jag ser ändå inte ut som sjutton för hon påstod att jag ser ut som sexton!

Som en snygg 16-åring i kroppen.

Och hon borde ju veta som har tonåringar hemma. Tänker jag. Och suger åt mig som en svamp.

Och jag vet att jag har tur, jag är nätt alldeles av mig själv. Trots mängder av godis och pizza. Och nästan noll motion.

Och ett par dagar innan det fick jag höra att jag var som 14 år.

Jag försökte prata engelska. Och lyckades ganska hyffsat för när jag vid ett tillfälle satt och letade efter ett ord fick jag höra att jag pratade bra (av en engelsman alltså). Jag tror inte bara han ville charma mig för vi pratade massor och hade kul. Det fanns ingen anledning att försöka boosta mig extra.

Men en stund senare. När jag svarade på något. Då började han i princip att fnissa! Och sedan sa han att jag lät som 'en väldigt artig 14-åring' när jag pratade!

Hmmpf!

Men i kombination med att jag ser ut som 16 år i kroppen och då och då känner mig skakis i knävecken som en 15-åring när vissa sms trillar in - ja då tycker jag det är helt okej att jag pratar som en engelsk (überartig) 14-åring.

För att vara en ganska-så-snart 40-årig småbarnsmorsa från Sverige alltså.

:-)