Ja, alldeles oavsett att Kajsa inte lär ha sagt så där, så tog jag i alla fall vad jag hade. Här ska bli andra bullar! Detta utan att jag för den skull bakar det allra minsta, nejdå.
Nä, jag tog helt enkelt de gamla hyllor jag redan hade (och redan ratat ur skönhetssynpynkt) och satte upp dem igen. För de här spridda 'bullarna' det blir med brist på förvaring - ja nu stod jag inte ut längre.
Ur skönhetsperspektivet vet jag inte om vinsten är så stor - men nog är det väl bättre med lite ordning i en ful hylla än ett rörigt rum med normalsnygg vägg? Håll med mig nu, vänligen...
Det känns som om rummet kommer krympa men å andra sidan kommer det ju bli mindre prylar på annat håll — undrar om det går på ett ut?
Jäpp, det är 'Kajsas' projekt idag i alla fall. Med de här osedvanligt hårda väggarna är det ett dagsprojekt att borra sju hål.
- via min iPhone
onsdag, mars 23, 2011
tisdag, mars 22, 2011
• världens bästa syster
Jag är inte så snabb, men i fredags var jag åter med om något fantastiskt: min syster tog mig med på 'Ljust och fräscht' med Fredrik Lindström och Henrik Schyffert.
Att jag är svag för Lindström på så sätt att jag tycker det mesta han gör är fantastiskt är ingen nyhet – samma världens bästa syster som såg till att jag fick 'L&F' i julklapp tog, också som julklapp, med sig mig och vår far till Lindströms makalösa uppsättning på Rival för några år sedan – men det är förstås en helt annan historia. Och så tänker jag på 'Värsta språket' och... Ja, med mera.
Hur som helst: i höstas såg jag att detta evenemang skulle bli till. Och att premiärdatum var på min födelsedag. Biljetter gick då att få till de sista föreställningarna men eftersom jag inte hade pengar till dem var det till att deppa. Och definitivt inte spendera födelsedagen på Berns.
Men så kom julen. Och min härliga systers julklapp: trerätters middag och föreställning med herrarna Lindström och Schyffert (Shyffert som jag också har ett gott öga till, om än inte lika genomarbetat som Lindströms).
Och sedan dess har jag längtat och ibland 'kommit på' att snart, snart, snart så är det dags...
... och veckan innan tänkte jag på det varenda dag, tror jag. På fredagen var det det första jag tänkte på när jag vaknade.
Förutom att de är så vansinnigt roliga, är jag även denna gång imponerad över djupet och allvaret som ligger till grund, bakom allt det andra. Jag minns inte showen på Rival så där i överkant bra, bara bitvis och att det var fantastiskt - och så det där allvaret i botten. Jag gillar det skarpt, mer än skarpt, mycket mycket mycket mer än skarpt.
Heja Lindström och Schyffert - och jag hade träningsvärk i magen dagen efter. Det glädjer mig att det är sånt tryck på föreställningen att det kommer så mycket mer i höst, då på Cirkus. Heja heja!!
Makalösa herrar.
Har ni minsta chans måste ni titta!
Att jag är svag för Lindström på så sätt att jag tycker det mesta han gör är fantastiskt är ingen nyhet – samma världens bästa syster som såg till att jag fick 'L&F' i julklapp tog, också som julklapp, med sig mig och vår far till Lindströms makalösa uppsättning på Rival för några år sedan – men det är förstås en helt annan historia. Och så tänker jag på 'Värsta språket' och... Ja, med mera.
Hur som helst: i höstas såg jag att detta evenemang skulle bli till. Och att premiärdatum var på min födelsedag. Biljetter gick då att få till de sista föreställningarna men eftersom jag inte hade pengar till dem var det till att deppa. Och definitivt inte spendera födelsedagen på Berns.
Men så kom julen. Och min härliga systers julklapp: trerätters middag och föreställning med herrarna Lindström och Schyffert (Shyffert som jag också har ett gott öga till, om än inte lika genomarbetat som Lindströms).
Och sedan dess har jag längtat och ibland 'kommit på' att snart, snart, snart så är det dags...
... och veckan innan tänkte jag på det varenda dag, tror jag. På fredagen var det det första jag tänkte på när jag vaknade.
Förutom att de är så vansinnigt roliga, är jag även denna gång imponerad över djupet och allvaret som ligger till grund, bakom allt det andra. Jag minns inte showen på Rival så där i överkant bra, bara bitvis och att det var fantastiskt - och så det där allvaret i botten. Jag gillar det skarpt, mer än skarpt, mycket mycket mycket mer än skarpt.
Heja Lindström och Schyffert - och jag hade träningsvärk i magen dagen efter. Det glädjer mig att det är sånt tryck på föreställningen att det kommer så mycket mer i höst, då på Cirkus. Heja heja!!
• fb, trängre
Kakburken konstaterar att det är dumt att plocka fram förra årets vårbyxor ur garderoben och tro att de ska passa bara man tar av sig långkalsongerna.
Nä, det är inte värme som kan krympa kläder, det är kyla som förändrar dem.
- via min iPhone
Nä, det är inte värme som kan krympa kläder, det är kyla som förändrar dem.
- via min iPhone
• fb, solskyddsfaktor
Kakburken undrar: spf 18 plus spf 15 — blir det spf 33 eller spf 16,5?
Dagcreme plus underlagscreme alltså. Och så undrar jag: pudret på nästippen, blir det + spf 4 ytterligare? Eller funkar det som molnen en lätt mulen dag; strålning x 2,5? Som havet och snön i fjällen?
Bara undrar, alltså.
- via min iPhone
måndag, mars 21, 2011
• fb
Kakburken undrar om det är det slutgiltiga tecknet på att jag blivit tant, eller om det beror på att jag vet att garderoben är full, att jag tycker allt i HM's vårkatalog ser ut som cr@p?
Eller har H&M bara blivit sämre på att inspirera i allmänhet och de senaste 18 månaderna i synnerhet?
Ligger krutet på 'Home'?
- via min iPhone
torsdag, mars 17, 2011
• vårtecken
Fluga på skitigt fönster.
Det måste räknas till vårtecken — hur positivt kan diskuteras.
- via min iPhone
• sprit, trailer & vojne
Den här trailern för en kortfilm kan man förstås ha diverse åsikter om, själv är jag övertygad om att den är gjord i gott samarbete med både föräldrar och det lilla barnet som fick äta och dricka bland dockor det redan kände igen. Förutom att jag skrattade efter en stund är det rätt skrämmande hur lika en svajjig ca 1-åring (?) är med en berusad vuxen. Vojne!
Och apropå vojne och fylla - per automatik kom det här klippet upp efter trailern hos mig:
Och apropå vojne och fylla - per automatik kom det här klippet upp efter trailern hos mig:
Grym igenkänninsgfaktor, haha.
• fb - skryt
Kakburken har sträckt på ryggen sedan de riktiga pedagogerna sagt att 'du är så otroligt pedagogisk, fantastiskt vad bra' sedan jag förklarat för 4 till 6-åringarna om kontinentalplattor och tsunami så de förstod. Mallig! :-)
onsdag, mars 16, 2011
• oh!
Ja!
(Egentligen är kommentarer överflödiga men sett i backspegeln hade jag önskat mig mer variation på gympatimmarna och både kunskapen och insikten om att det är rörelsen i sig som är viktig, inte hur bra bollsinne man har.
För bollsinne behövs inte på cykeln, eller i den virvlande dansen, eller på styrketräningen, eller på klätterväggen. Man behöver inte ens vara först över mållinjen.
För mina gympalärare missade nämligen helt och totalt, att berätta om det. De missade komplett i att stödja oss i att hitta något som passade individen, om inte perfekt så åtminstone 'bra nog' för att personen skulle vilja utföra det.
Ja, bortsett från fotbollskillarna och friidrottstjejerna, alltså.)
(Egentligen är kommentarer överflödiga men sett i backspegeln hade jag önskat mig mer variation på gympatimmarna och både kunskapen och insikten om att det är rörelsen i sig som är viktig, inte hur bra bollsinne man har.
För bollsinne behövs inte på cykeln, eller i den virvlande dansen, eller på styrketräningen, eller på klätterväggen. Man behöver inte ens vara först över mållinjen.
För mina gympalärare missade nämligen helt och totalt, att berätta om det. De missade komplett i att stödja oss i att hitta något som passade individen, om inte perfekt så åtminstone 'bra nog' för att personen skulle vilja utföra det.
Ja, bortsett från fotbollskillarna och friidrottstjejerna, alltså.)
• och priset för de värsta flosklerna går till...
Jag kan ju inte låta bli att leta nytt boende, fast jag inte alls borde, inte alls är i läge att flytta eller så. Verkligen inte.
Men jag är hur som helst van att läsa bostadsannonser. Och som med så mycket annat kan jag bli verkligt rabiat när jag sätter igång, och idag läste jag på DN om något jag uppfattat som värre och värre, särskilt de senaste två åren - mäklarspråket i annonserna.
Här följer två närliggande saker jag tycker riktigt illa om, inte nödvändigtvis i följande ordning:
Det första är när mäklaren har åsikter om objektet, eller kanske snarare när mäklaren anser sig veta vad andra ska anse om objektet: läs 'kök med vackra luckor' eller 'charmigt golv'. Säger vem? Vem tycker det?!
'Vackra luckor' har jag läst om luckor jag hade avskytt och velat byta ut innan jag ens flyttat in. 'Charmigt golv' kan i mina ögon vara något helt hysteriskt som framkallar illamående hos känsliga.
Nä fy fan för mäklaråsikter skrivna på min näsa.
Håll er till fakta. 'Blålaserade furuluckor med allmogebård'* eller 'varierande sjösten' eller vad det nu kan vara. Utan värderingar.
En annan sak som stör mig minst lika mycket är miljöbilder som inte har med saken att göra. Fy fan för 'miljöbilder' som inte säger ett skvatt mer än vad de som bor där nu har använt sig av för stylist eller har för personlig smak! Som visar vad de satt för skulptur/tennvas/fruktskål i burspråket. Helst visad med skärpan på detaljens yta, med ett suddigt fönster, som är det som faktiskt ingår i köpet, i bakgrunden.
Vad har skålen med huset att göra? Ingår den? Ingår frukten? Blommorna? Följer lampan med det fina bordet?
Nä usch ett sånt trams. Fast jag inte borde, för jag borde bedöma alla lika, kan jag välja bort att titta på objekt bara för att mäklaren uppenbart är en fjant som inte tror att andra kan tänka själva, att vi ska svälja någon annans läckra prylar i tron att vårt egna ful-bord blir lika fint på samma plats.
Å andra sidan måste det funka, för de, mäklarna, fortsätter ju hålla på med ovanstående.
I Sverige är det inte heller vanligt (om det alls förekommer?) att vi köper färdiga hem med möbler och allt. För då vore det ju rimligt: 'så här fint är bordet och skålen ni får med på köpet'.
Och ja, jag fattar att snygga miljöbilder gör oss mer intresserade, det är väl bara jämföra med motsatsen, och naturligtvis inte bara inom bostadsmarknaden. Jag har inget emot snygga miljöer i sig, verkligen inte, snygga miljöer är bra för sinnet och det finns inget dåligt i sig med att få en bättre vision av sitt framtida boende. Men då tycker jag att det räcker att tjusigheten och den fina skulpturen syns på bilder som även talar om hur rummet ser ut och är disponerat. Som berättar något om det man faktiskt köper, om man köper.
Det anser jag, kinkig som jag är. Och det är de två första sakerna jag tänker på - resten lämnar jag för tillfället därhän.
* där tog jag i så håret krusade sig, jag vet. Det är med flit.
Men jag är hur som helst van att läsa bostadsannonser. Och som med så mycket annat kan jag bli verkligt rabiat när jag sätter igång, och idag läste jag på DN om något jag uppfattat som värre och värre, särskilt de senaste två åren - mäklarspråket i annonserna.
Här följer två närliggande saker jag tycker riktigt illa om, inte nödvändigtvis i följande ordning:
Det första är när mäklaren har åsikter om objektet, eller kanske snarare när mäklaren anser sig veta vad andra ska anse om objektet: läs 'kök med vackra luckor' eller 'charmigt golv'. Säger vem? Vem tycker det?!
'Vackra luckor' har jag läst om luckor jag hade avskytt och velat byta ut innan jag ens flyttat in. 'Charmigt golv' kan i mina ögon vara något helt hysteriskt som framkallar illamående hos känsliga.
Nä fy fan för mäklaråsikter skrivna på min näsa.
Håll er till fakta. 'Blålaserade furuluckor med allmogebård'* eller 'varierande sjösten' eller vad det nu kan vara. Utan värderingar.
En annan sak som stör mig minst lika mycket är miljöbilder som inte har med saken att göra. Fy fan för 'miljöbilder' som inte säger ett skvatt mer än vad de som bor där nu har använt sig av för stylist eller har för personlig smak! Som visar vad de satt för skulptur/tennvas/fruktskål i burspråket. Helst visad med skärpan på detaljens yta, med ett suddigt fönster, som är det som faktiskt ingår i köpet, i bakgrunden.
Vad har skålen med huset att göra? Ingår den? Ingår frukten? Blommorna? Följer lampan med det fina bordet?
Nä usch ett sånt trams. Fast jag inte borde, för jag borde bedöma alla lika, kan jag välja bort att titta på objekt bara för att mäklaren uppenbart är en fjant som inte tror att andra kan tänka själva, att vi ska svälja någon annans läckra prylar i tron att vårt egna ful-bord blir lika fint på samma plats.
Å andra sidan måste det funka, för de, mäklarna, fortsätter ju hålla på med ovanstående.
I Sverige är det inte heller vanligt (om det alls förekommer?) att vi köper färdiga hem med möbler och allt. För då vore det ju rimligt: 'så här fint är bordet och skålen ni får med på köpet'.
Och ja, jag fattar att snygga miljöbilder gör oss mer intresserade, det är väl bara jämföra med motsatsen, och naturligtvis inte bara inom bostadsmarknaden. Jag har inget emot snygga miljöer i sig, verkligen inte, snygga miljöer är bra för sinnet och det finns inget dåligt i sig med att få en bättre vision av sitt framtida boende. Men då tycker jag att det räcker att tjusigheten och den fina skulpturen syns på bilder som även talar om hur rummet ser ut och är disponerat. Som berättar något om det man faktiskt köper, om man köper.
Det anser jag, kinkig som jag är. Och det är de två första sakerna jag tänker på - resten lämnar jag för tillfället därhän.
* där tog jag i så håret krusade sig, jag vet. Det är med flit.
tisdag, mars 15, 2011
• o-roande rom
Nähä.
Det blev visst inga dorsigerusyngel. Idag när vi kom hem simmade Tryggve och Carola* omkring fritt igen (jag menar att ingen stod och vaktade rommen), och de är inte alls så där skarpt lila som de är när de leker. Och rommen var förstås borta - uppäten? De gör gärna så när något går snett, till exempel om för få ägg var befruktade. Eller vad nu annat som kan ha gått galet, enligt testet är alla vattenvärden precis som de borde.
* Naturligtvis är det D som namngett dem. Under mina (stillsamma) protester, men nu har jag vant mig...
Dåliga bilder kanske kommer ändå. De är så roliga att studera när 'de håller på' och färgen de får är grym. Snacka om 'Deep Purple'!
Och att jag genast tänker på Deep Purple beror på att det spelas flitigt på gitarren här, hon blir bättre och bättre den lilla D. Kul att hon gillar att plinka; hon hugger tag i guran ett antal gånger per dag, plinkar en stund och så gör hon annat efter ett tag. Bara sådär, som om det vore hur självklart som helst.
Det vore väldigt bra också, om någon av oss vore kapabel att stämma den på riktigt. Hm.
Det blev visst inga dorsigerusyngel. Idag när vi kom hem simmade Tryggve och Carola* omkring fritt igen (jag menar att ingen stod och vaktade rommen), och de är inte alls så där skarpt lila som de är när de leker. Och rommen var förstås borta - uppäten? De gör gärna så när något går snett, till exempel om för få ägg var befruktade. Eller vad nu annat som kan ha gått galet, enligt testet är alla vattenvärden precis som de borde.
* Naturligtvis är det D som namngett dem. Under mina (stillsamma) protester, men nu har jag vant mig...
Dåliga bilder kanske kommer ändå. De är så roliga att studera när 'de håller på' och färgen de får är grym. Snacka om 'Deep Purple'!
Och att jag genast tänker på Deep Purple beror på att det spelas flitigt på gitarren här, hon blir bättre och bättre den lilla D. Kul att hon gillar att plinka; hon hugger tag i guran ett antal gånger per dag, plinkar en stund och så gör hon annat efter ett tag. Bara sådär, som om det vore hur självklart som helst.
Det vore väldigt bra också, om någon av oss vore kapabel att stämma den på riktigt. Hm.
måndag, mars 14, 2011
• roande rom
Apropå förra inlägget så har jag ju faktiskt akvarium också. Och jag föder inte upp ett enda yngel av någon existenshotad art för att trygga deras framtid. Noops. Jag bara har flera hundra liter vatten i lite drygt rumstemperatur med pumpar och belysning och grejer bara för att... Ja, bara för-att, helt enkelt. Det roar mig.
Och sedan igår roar det mig extra mycket igen, när Tryggve och Carola (svenskfödda!) åter igen ordnat rom på en sten. Måånga ägg är det. Första gången fick de frisimmande yngel, som sedan efter ett tag 'försvann'. Gången efter kläcktes rommen, jag och D hade turen att kunna se det hända, men vad det sedan blev av det - ja, det är inte så osäkert, jag vet bara inte varför - de 'försvann' de också. Då bodde fortfarande Pundarn i samma burk, så han blev givetvis anklagad.
Nu har han ju flyttat och jag håller åter tummarna. I yngelakvariet jag redan har simmar sedan en tid 'Greta', efter ett missförstånd är hon ensam kvar, dock pigg och kry, till min glädje. (Gretas föräldrar är också Stockholms-födda.) Kanske kan jag stjäla halva gänget av dorsigerusbarnen och flytta över dem till yngelburk de också, för att sprida gracerna? Även om dorsigerusarna vaktar sina små är de ju inte fullt så om sig och kring sig som de munruvande p-brus-arna. Jag vill ju gärna att ett antal klarar sig och blir stora!
Hot: dåliga bilder kan komma att dyka upp snart.
Och sedan igår roar det mig extra mycket igen, när Tryggve och Carola (svenskfödda!) åter igen ordnat rom på en sten. Måånga ägg är det. Första gången fick de frisimmande yngel, som sedan efter ett tag 'försvann'. Gången efter kläcktes rommen, jag och D hade turen att kunna se det hända, men vad det sedan blev av det - ja, det är inte så osäkert, jag vet bara inte varför - de 'försvann' de också. Då bodde fortfarande Pundarn i samma burk, så han blev givetvis anklagad.
Nu har han ju flyttat och jag håller åter tummarna. I yngelakvariet jag redan har simmar sedan en tid 'Greta', efter ett missförstånd är hon ensam kvar, dock pigg och kry, till min glädje. (Gretas föräldrar är också Stockholms-födda.) Kanske kan jag stjäla halva gänget av dorsigerusbarnen och flytta över dem till yngelburk de också, för att sprida gracerna? Även om dorsigerusarna vaktar sina små är de ju inte fullt så om sig och kring sig som de munruvande p-brus-arna. Jag vill ju gärna att ett antal klarar sig och blir stora!
Hot: dåliga bilder kan komma att dyka upp snart.
• sluta handla, fortsätt köra
Eller jag menar sluta handla fel, istället. Att sluta helt är ju lite svårt. Och så snor jag sista meningen från sista stycket, eftersom det stämmer väl överens med mig med: Jag har aldrig varit mycket för konspirationsteorier.
Men.
Den här artikeln påvisar något som jag funderat över länge, men aldrig tagit reda på exakta fakta om.
Intressant.
Och så tar jag och eldar upp mig, tänker på att jag med glädje ska fortsätta välja så närodlat jag kan, nu tänker jag förstås mest på maten, både grönsaker, frukt och diverse kött. Och tänker vidare på mitt fynd mathavre, som är både godare och nyttigare än processad pasta från fabrik långt bort. Och på vilka djur jag väljer att äta upp, var de kommer ifrån...
... och så är jag i princip tillbaka till mitt Nemi-stripp-tänk. Som är så talande. Aj aj.
Sedan vänder jag hela resonemanget och grunnar på att jag ändå äter godis. Hm. Och på den absurda industri som finns runt godis och leksaker, gärna i kombination. Varför? Är det inte sjukt med konstiga plastbitar i bjärta färger, 'leksaker' som är kul i två minuter och sedan ändå går sönder, detta för att få barn att äta sockerpiller?
Riktigt sjukt.
Så fort jag börjar fundera har jag en tendens att bli rätt rabiat och det är ju inte som att jag är dålig på att konsumera, Miss Shopaholic här. Men lite urskiljning har jag, även om jag misstänker att den åtminstone bitvis är inbillad.
Jag ska tamefan fortsätta fundera på vad det är jag köper, men med (eeh - lika stor som tidigare) glädje använda bilen den gång i månaden jag gör det.
Men.
Den här artikeln påvisar något som jag funderat över länge, men aldrig tagit reda på exakta fakta om.
Intressant.
Och så tar jag och eldar upp mig, tänker på att jag med glädje ska fortsätta välja så närodlat jag kan, nu tänker jag förstås mest på maten, både grönsaker, frukt och diverse kött. Och tänker vidare på mitt fynd mathavre, som är både godare och nyttigare än processad pasta från fabrik långt bort. Och på vilka djur jag väljer att äta upp, var de kommer ifrån...
... och så är jag i princip tillbaka till mitt Nemi-stripp-tänk. Som är så talande. Aj aj.
Sedan vänder jag hela resonemanget och grunnar på att jag ändå äter godis. Hm. Och på den absurda industri som finns runt godis och leksaker, gärna i kombination. Varför? Är det inte sjukt med konstiga plastbitar i bjärta färger, 'leksaker' som är kul i två minuter och sedan ändå går sönder, detta för att få barn att äta sockerpiller?
Riktigt sjukt.
Så fort jag börjar fundera har jag en tendens att bli rätt rabiat och det är ju inte som att jag är dålig på att konsumera, Miss Shopaholic här. Men lite urskiljning har jag, även om jag misstänker att den åtminstone bitvis är inbillad.
Jag ska tamefan fortsätta fundera på vad det är jag köper, men med (eeh - lika stor som tidigare) glädje använda bilen den gång i månaden jag gör det.
söndag, mars 13, 2011
torsdag, mars 10, 2011
• flashback
Fick en plötslig flashback till grundskolan. Högstadiet, teckningssalen, den ytterst förskrämda lärarinnan jag inte alls kan minnas vad hon hette. Som, för min vän Sara som var så snäll att lärarinnan vågade prata med henne, småilsket och påstridigt förklarade att Sara inte fick sudda ut, jämna till, skuggorna på sin blyertsteckning genom att gnida ut dem med fingret. Hon fick inte det. Sak samma hur bra bilden var i övrigt, det viktiga var att hon inte fick gnida ut blyertsen med fingret. Lärarinnan tyckte Sara skulle göra tusen små streck istället; det var det korrekta och enda sättet.
Va?!
Det sa vi redan då. Kan vi ha varit 14år? Vi kunde inte fatta varför och vad-hon-nu-hette hade ingen som helst förklaring, inget motiv, hon vidhöll bara att 'det är så man ska göra'.
Allt annat var dåligt och gav lägre betyg.
Jag fattar fortfarande inte. Åtminstone inte helt ut.
- via min iPhone
tisdag, mars 08, 2011
• fb - premiär x 2
Kakburken premiärsitter i solen på altanen!
- via min iPhone
Inte för att jag har en chans att se hur bilden ser ut på telefonen här i solen, men det BÖR synas kaprifol och snö på bilden.
- via min iPhone
• inte skrattretande alls
Usch vad tråkigt tycker jag, när jag hörde nyheterna. Och då menar jag inte sådana självklarheter som att det är vidrigt med stridigheter och bomber och mänskliga rättigheter som inte efterföljs, och allt annat som är så hemskt i världen att det helt enkelt är självklart att det är pest.
Nä, jag tillåter mig att vara väldigt mycket banalare än så, och finner alltså det här tråkigt. Charlie Sheen försvinner ur min favorit av skratta-en-halvtimme-serier. Och jag kan förstå det, han verkar ha tappat balansen fullkomligt nu om man ska tro det lilla skvaller jag läst, så jag skulle ljuga om jag påstod att jag fann det oväntat. Men. Två och en halv män finns inte utan honom, så är det bara (för min del, och även om tv-bolaget inte outat det än har jag även svårt att tänka mig att de föreställer sig att fortsätta serien. Vad blir det? Sherlock Holmes utan Sherlock Holmes? Spelar ingen roll hur bra de andra är).
Vilket i sin tur betyder att mina elaka råflabb kommer att ebba ut så småningom. Än finns det ju avsnitt kvar att sända och Sverige ligger förstås lite efter, tacksamt nog. Men sedan... är det alltså finito.
Och jag tror att skratta-en-halvtimme-programmen faktiskt inte är så banala och meningslösa som det är lätt att tro.
Det är vetenskapligt bevisat att vi mår bra av att skratta, det förlänger faktiskt livet. Det är också bevisat att vi skrattar allt mindre i vår stressade nutidsmiljö. De som har tid och råd (och inte känner sig som ufon i sammanhanget) går till en skrattcoach eller på en skrattkurs. En liten klick människor har turen att vara löjligt lättroade och flinar rätt ofta. Resten lider...
Därför tror jag de här programmen är mer populära än vad de i regel är "bra"; förutom att vi rent uppenbart tycker att de är roliga tror jag faktiskt att kroppen känner av det och därför gör att vi tillåter oss att dra oss till dem ytterligare. Det är min teori! Det finns ett behov av dem och därför är det extra synd att ett av de bästa försvinner.
Sedan tycker jag att det är lite humor att denna nyhet, för mig, kom på internationella kvinnodagen... ni förstår vad jag menar, ni som sett serien. Hehe!
Tur att tv gärna sänder så mycket repriser. Och tur att Scrubs fortfarande går, och tack för alla repriser av Alla älskar Raymond. Och tur att jag kan se samma avsnitt av 2 & 1/2 män ungefär hur många gånger som helst.
Och Charlie. Inte minst tråkigt att han verkar så lost. Arma karl; jag har inte så mycket till övers för honom utanför de roller han spelat, inte desto mindre vekar det vara ett sorgligt människoöde. När, om, han eventuellt blir nykter från allt skit han stoppar i sig, kanske han rent av behöver rehabiliteras med extremt mycket skratt?!
CBS, gör en ännu roligare serie bara för att rädda Charlie!
Ja, och resten av oss.
(Och så kom jag på att jag härmed har en horoskopmening för förra inlägget. Och naturligtvis är det inte Alan som flyttar ut - det är Charlie!)
Nä, jag tillåter mig att vara väldigt mycket banalare än så, och finner alltså det här tråkigt. Charlie Sheen försvinner ur min favorit av skratta-en-halvtimme-serier. Och jag kan förstå det, han verkar ha tappat balansen fullkomligt nu om man ska tro det lilla skvaller jag läst, så jag skulle ljuga om jag påstod att jag fann det oväntat. Men. Två och en halv män finns inte utan honom, så är det bara (för min del, och även om tv-bolaget inte outat det än har jag även svårt att tänka mig att de föreställer sig att fortsätta serien. Vad blir det? Sherlock Holmes utan Sherlock Holmes? Spelar ingen roll hur bra de andra är).
Vilket i sin tur betyder att mina elaka råflabb kommer att ebba ut så småningom. Än finns det ju avsnitt kvar att sända och Sverige ligger förstås lite efter, tacksamt nog. Men sedan... är det alltså finito.
Herr Sheen på den bättre tiden.
Och jag tror att skratta-en-halvtimme-programmen faktiskt inte är så banala och meningslösa som det är lätt att tro.
Det är vetenskapligt bevisat att vi mår bra av att skratta, det förlänger faktiskt livet. Det är också bevisat att vi skrattar allt mindre i vår stressade nutidsmiljö. De som har tid och råd (och inte känner sig som ufon i sammanhanget) går till en skrattcoach eller på en skrattkurs. En liten klick människor har turen att vara löjligt lättroade och flinar rätt ofta. Resten lider...
Därför tror jag de här programmen är mer populära än vad de i regel är "bra"; förutom att vi rent uppenbart tycker att de är roliga tror jag faktiskt att kroppen känner av det och därför gör att vi tillåter oss att dra oss till dem ytterligare. Det är min teori! Det finns ett behov av dem och därför är det extra synd att ett av de bästa försvinner.
Sedan tycker jag att det är lite humor att denna nyhet, för mig, kom på internationella kvinnodagen... ni förstår vad jag menar, ni som sett serien. Hehe!
Det börjar luta utför.
Tur att tv gärna sänder så mycket repriser. Och tur att Scrubs fortfarande går, och tack för alla repriser av Alla älskar Raymond. Och tur att jag kan se samma avsnitt av 2 & 1/2 män ungefär hur många gånger som helst.
Och Charlie. Inte minst tråkigt att han verkar så lost. Arma karl; jag har inte så mycket till övers för honom utanför de roller han spelat, inte desto mindre vekar det vara ett sorgligt människoöde. När, om, han eventuellt blir nykter från allt skit han stoppar i sig, kanske han rent av behöver rehabiliteras med extremt mycket skratt?!
CBS, gör en ännu roligare serie bara för att rädda Charlie!
Ja, och resten av oss.
Har Charlie "gone mad"? Är de inte lite lika?
Är munnen avslöjande?
Om nu Charlie gone mad bad and sad,
borde han förstås sluta le.
Tyvärr har han för tillfället inte förstånd till det?
(Och så kom jag på att jag härmed har en horoskopmening för förra inlägget. Och naturligtvis är det inte Alan som flyttar ut - det är Charlie!)
• beathead
Den har suttit som klister i några timmar nu.
Och jag gillar den, åter, lika mycket som i tonåren! Möjligtvis för att jag känner mig som i tonåren igen, när jag hör den. Haha.
Horoskopmening? Njäe. Jag skulle kunna fabricera att det beror på att jag envist fortsätter att titta efter hus, fast vi inte alls är i läge att flytta. Sanningen är mer sannolikt att det inte finns någon. Det måste ju inte det! :-)
Och jag gillar den, åter, lika mycket som i tonåren! Möjligtvis för att jag känner mig som i tonåren igen, när jag hör den. Haha.
Culture Club; Move away
tisdag, mars 01, 2011
• oajåmeni döh poah
Jättebarnsligt och jag kan inte låta bli. Det låter ju så roligt. Det är ett sånt där smaka-ord igen, som bakelit. Fast helt utan sprödhet, bara en rund smak av gillestuga och tv man var tvungen att gå fram till för att byta till den enda andra kanalen.
United Kingdom, two points.
Oajåmeni, döh poah.
Jag kan alltså sex ord på franska.
Oajåmeni. Jäh!
PS: jag har googlat nu, och fått veta att jag under hela min uppväxt missade R:et i början. Ni får härda ut, och jag får efter 40år försöka lära om.
Förmodligen snurrar detta eftersom det är melodifestivaltider men jag måste erkänna - jag har inte kollat på en enda uttagning och jag kommer nog inte se finalen heller. Det är ett sånt outhärdligt bludder runt omkring! Kalla mig gärna kärring, det är okej, för just denna saks skull...
... och så undrar jag en annan sak: är det inte lite märkligt med en musiktävling utan* musiker?
De som sjunger är säkert jätteduktiga (nåväl - modiga om inte annat) och ja, man är förstås musiker även som sångare - men såna där musiker som spelar instrument? Som förr i tiden? Det skulle faktiskt göra tävlingen mer intressant igen, det tycker jag.
Men de kanske inte kan längre.
* Ja ja ja, även om de blippat på datorn innan och lagt in slingor. Jag menar att de ska vara där och spela samtidigt, på riktigt. På instrument, helst. Åtminstone några av dem.
Men om jag ska fortsätta detta PS som blir längre än det jag började med, så kan man väl dra det här inspelade lite längre – kan inte artisterna bara mima? (Eller det kanske de redan gör?) Eller – man skulle också kunna ha samma artist till alla låtar, en tjej och en kille kanske, som sjöng till denna inspelade musik. Då kanske faktiskt melodierna skulle hamna i fokus igen; var det inte det det skulle handla om?
Och SVT, tänk så billigt det skulle bli! Haha.
Motvallskärring, jag vet, men 'melodifestivalen' är så pisstrist nu för tiden så jag fattar inte att några orkar titta längre.
Gääääsp.
United Kingdom, two points.
Oajåmeni, döh poah.
Jag kan alltså sex ord på franska.
Oajåmeni. Jäh!
PS: jag har googlat nu, och fått veta att jag under hela min uppväxt missade R:et i början. Ni får härda ut, och jag får efter 40år försöka lära om.
Förmodligen snurrar detta eftersom det är melodifestivaltider men jag måste erkänna - jag har inte kollat på en enda uttagning och jag kommer nog inte se finalen heller. Det är ett sånt outhärdligt bludder runt omkring! Kalla mig gärna kärring, det är okej, för just denna saks skull...
... och så undrar jag en annan sak: är det inte lite märkligt med en musiktävling utan* musiker?
De som sjunger är säkert jätteduktiga (nåväl - modiga om inte annat) och ja, man är förstås musiker även som sångare - men såna där musiker som spelar instrument? Som förr i tiden? Det skulle faktiskt göra tävlingen mer intressant igen, det tycker jag.
Men de kanske inte kan längre.
* Ja ja ja, även om de blippat på datorn innan och lagt in slingor. Jag menar att de ska vara där och spela samtidigt, på riktigt. På instrument, helst. Åtminstone några av dem.
Men om jag ska fortsätta detta PS som blir längre än det jag började med, så kan man väl dra det här inspelade lite längre – kan inte artisterna bara mima? (Eller det kanske de redan gör?) Eller – man skulle också kunna ha samma artist till alla låtar, en tjej och en kille kanske, som sjöng till denna inspelade musik. Då kanske faktiskt melodierna skulle hamna i fokus igen; var det inte det det skulle handla om?
Och SVT, tänk så billigt det skulle bli! Haha.
Motvallskärring, jag vet, men 'melodifestivalen' är så pisstrist nu för tiden så jag fattar inte att några orkar titta längre.
Gääääsp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)