onsdag, april 28, 2010

• nej

Idag är det NEJ.

Idag är det den stora nejsägardagen.

Nej till allt.

För först ska jag säga nej till en hel radda med saker, sånt som är jobbigt och svårt att säga nej till men det är ändå det enda raka.

Så jag har laddat. Laddat* med många stora tunga lugna och tydliga NEJ.




För sedan är det dags för lite livsbejakande JA. Men det är alltså inte dags än. Jag får ge mig till tåls. Härda ut. Ska bli bra det här. Jag vet ju det. Ut på andra sidan.


* Som bokstavlig uppladdning lät grabbarna på Target mig komma ner och skjuta några serier innan också. Dubbelt laddad alltså.
Det var mycket upplyftande!
Dessutom visade det sig att serierna här om veckan inte var en tillfällighet, jag kan fortfarande skjuta.



Men först. Nej.

Nej nej nej nej nej nej nej.


Heja på mig!

• besked

Jag inser att jag glömt något.

Jag skrev en del om min stora oro runt mammografin och alla sticken sedan. Och efter det fick jag en tid till kirurgen. Och var åter så där nervös att jag beter mig alldeles nipprigt. I mitt huvud föreställer jag mig, i mina bättre stunder, att jag påminner om en fladdrig arab (hästen alltså!) men i verkligheten ser jag nog mer ut som ett nervigt psykfall (jo jag vet vad jag pratar om).

Ibland har jag höga tankar om mig själv.
(Ibland kan jag behöva ha höga tankar om mig själv.)


I alla fall så har jag en godartad förändring och jag är så lättad så lättad så lättad så lättad.
Så lättad att jag fortfarande blir gråtnödig när jag inser att jag nog inte måste lämna precis nu. Får vara kvar hos sötaste underbaraste makalösa otroliga älskliga lilla D. Viktigast.

Glädje!!


bild från barrskogsfilm.se

tisdag, april 27, 2010

• hello igen

Sporadiskt var ordet.

Men idag är jag här igen.

Och igår, då var jag och lyssnade på Melody Gardot. Först skrev jag 'såg på' för nog var det visuellt alltid. Också.
I alla fall. Det var en sen leverans av födelsedagspresent (fast det visste jag inte förrän några dagar innan så ni får inte tro att jag gått och väntat och undrat). En fin present.
En annan sen leverans, förutbestämd sådan, av fin present, närmare bestämt julklapp, var att titta på Björn Skifs ett par veckor tidigare. Som jag tänkt att skriva om, ja det och så mycket mer, men som jag inte har gjort.

Melody Gardot
Så modig. Inte många har det mod hon har
att låta enkla toner tala och därmed bli stora.


Nu finns här dock en gemensam nämnare. Och det är inte att det de båda var mycket trevliga och glädjande föreställningar, fast på helt olika sätt. Eller - det är förstås en gemensam nämnare - men det är inte det jag jag tänker på.

Nä för jag tänker vara grinkärring!

Publik. Mycket kan sägas om publik; de glömmer stänga av mobiler, de pratar som de satt hemma i soffan och de springer fram och tillbaka i raderna och de prasslar med chipspåsarna. Men det är gammalt och för mig inte alls lika upprörande som följande, som gäller för båda evenemangen:

Jag var inte den enda i publiken som uppskattade föreställningarna. Således klappades artisterna in på scenen igen. Och gjorde extranummer. Och publiken klappar naturligtvis efteråt igen. Klappar och glädjs med dem som står och bockar på scen.
Kan någon då förklara de ufon till människor som innan artisterna ens hunnit av scenen direkt pressar sig ut genom bänkraderna och går när andra fortfarande står och klappar?? Har man väl varit med och klappat in dem igen kan man väl för fan åtminstone stå kvar tills de hunnit av scenen! I mina ögon helst en liten stund till om man tyckte det var bra. Ja gärna försöka en gång till om det varit riktigt riktigt bra.
Men de bara går! Mitt i! Sånt ohyffs! Jävla patrask, det är vad ni är som gör så! Gå innan eller stå kvar, ouppfostrade hönshjärnor!

Sa jag surkärring? Jajjamänsan och det står jag för.


Björn Skifs
Hur cool får man vara?
Det är däremot inte jag. Jag kan fortfarande omöjligt välja
mellan Hooked on a feeling och Michelangelo. Som
om det
vore det enda han hade gjort! Men de bara gör mig så glad.

torsdag, april 08, 2010

• inbördes

En kvinna jag beundrar har åter sagt så här till mig:
– Men! Du är den starkaste människa jag vet!
Och jag tänker på det idag. För jag är nämligen inte starkare än att jag kan behöva stärka mig genom att tänka på att hon tycker det. Och då kan jag sänka axlarna och sträcka på ryggen och ta ett par djupa andetag igen.

Vad säger du söta M, ska vi ta och starta klubben för inbördes beundran?

onsdag, april 07, 2010

• däremot...

... har jag full koll på våren!



Och här en bild från i förmiddags:

(kamera: iPhone)

• viss gräns

Det går bara att skrämma upp sig själv till en viss gräns med egen kraft. Upptäckte jag för efter ett tag blev jag mycket lugnare.

Två gånger fick jag kontrast insprutad, naturligtvis med en jättelång nål. Två gånger fick jag följdaktigen gå och ta om fler bilder.

Och två gånger fick han sticka mig för att suga ut tillräckligt att göra prover på.
När väl sticken var gjorda tog den tekniskt intresserade delen av min hjärna över; det var ju rätt skoj att titta på skärmen och se nålen fara in och ut och runt i det svarta hålet!
Svarta hålet med vit kalkmössa, och som mäter 6mm i diameter.
Inte vidare likt en stjärna.
Inte gloria heller.

Och allt detta utfört av en mycket gullig syster och en mycket sympatisk man, med samma vackra namn som en sjöjungfru. Och kanske försökte han lugna mig, jag vet inte, han kanske tyckte orosrynkan såg djup ut – han tyckte alla fall att jag ser ut som någon i desperate housewifes – så nu måste jag ta och titta på något avsnitt i den serien...

Se där, vips var proverna tagna, min puls och tryck har lagt sig och jag fick ett nytt namn att skriva in på facebook när det ska vara sån där kändis-look-alike igen. Bara en sån sak.

Själv ser jag bara någon mycket blek och glåmig och så-trött-att-det-rycker-i-ögat-typ när jag ser mig i spegeln. Någon blek och glåmig som ska på återbesök om en knapp vecka och få höra vad det var de fann i nebulosan. Någon ganska blek och glåmig som nu har en annan sorts oro i magen. Väntan-på-besked-oro.

Jag överlever oron.

• mera rädd

Ok.

De var fortfarande lika trevliga och varmhänta som förra gången. Inte klämde de värre heller. Nästan lite mesigt, faktiskt.

Men jag är mer rädd. Jag har sett bilderna av mig själv på insidan. Det är prickigt. Särskilt en prick. Ungefär som en väldigt stark stjärna på en stadshimmel. Det fanns fler punkter, men en lyste särskilt klart (och dessutom var den inringad - som med en gloria?)

Jag tycker inte om det.

Jag har hög puls, högt blodtryck och jag svettas på ett lite klibbigt och irriterande sätt. För att vara jag. Rynkan mellan ögonbrynen har fördjupats med en millimeter. Och jag hörde mig själv låta med en ljus nervös röst, små ljusa mummel jag inte annars förknippar mig själv med.

Ok.

Det är så här.

Så här är det:

Jag viiiiiiiiiiiiiiiiiiill inte!!!


Jag vill leva, jag vill bli en pigg 105-åring som gör qi gong och löser sodoku och lyssnar på rock n' roll. Och målar och har en trädgård och uppfinner smarta lösningar.

Det jag är allra allra allra allra allra mest rädd för — är att lämna den jag älskar allra mest. Som inte får lämnas. Inte under några omständigheter.
Jag vet ju hur det är att bli utan mamma. Och då var jag ändå vuxen då (nåväl!).

Om det ändå är något, då vill jag överleva. Och om omständigheterna inte är sådana — då vill jag hänga kvar så länge det bara går.

Usch, just nu är jag så rädd så det snurrar i huvudet.
Att ha en bärbar dator med sig i väntrummet är faktiskt jättebra - det håller åtminstone fingrarna sysselsatta!

• rädd

På ett sätt är det bra: i den övriga turbulensen har jag inte hunnit fundera så mycket på mitt återbesök till Bröstcentrum (vilket ord!). Jag har också, när jag hunnit tänka på det, lugnat ner mig rätt mycket – återbesök till mammografin, det gör väl var och varannan kvinna? Eller hur? Säkert ingen fara. Och även om det finns något där, så kan det ju
1. vara något annat, fett till exempel
2. vara något godartat. Jag skulle kunna överleva, till exempel.

Ok, nu blev jag INKALLAD. Håll era tummar, är ni snälla.