• snigel, sköldpadda, gökur

Ju mer jag lyssnar, desto bättre blir den, den senaste julkalendern på svt.
Superhjältejul.

Innan svt plockade bort den från svt/play hade vi en superhjältejulvecka här, som avslutades med en maratonhelg. De flesta avsnitt spelades, och några spelades många gånger.

Jag begåvades åter med en insikt om hur trevligt det är att repetera saker på barns vis... samma bok, samma film, hundra gånger. För de bra, de växer. (Och de dåliga utkristalliseras och jag kräks mentalt på dem.)

Superhjältejulen växte om sig själv flera gånger, och naturligtvis borde jag ha skrivit detta inlägg medan svt fortfarande hade alla avsnitt på webben. Nu får jag nöja sig med klipp på youtube och rätt ofta är det inte alls samma sak...

Så eftersom själva programmet inte finns där i sin helhet kommer jag inte att referera till vad jag hittat för skoj i själva programmen utan jag väljer att hålla mig till musiken.
Att jag börjar med Stålhenriks fasalåt beror inte på att den är allra bäst utan på att jag ändå inte kan välja - så valet är Disas. Det var den första låt hon lärde sig namnet på.

Superhjälten Stålhenrik är ingen stursk typ, mer en lugn muskelknutte som gör det som behövs. Och har jag fattat saken rätt är han allra mest rädd för gråsparvar.

Efter 30 lyssningar på den här låten och när jag lyckats höra allt de säger är den jättekul. Jättebra.

Den handlar om rädslor, Stålhenriks fasor som är ganska lätta att le åt. För oss vuxna på jorden. Och då kommer också min fundering om de lätt orientaliska tonerna är en känga till islamofobikerna?

• inte på kanelen, under kanelen

Här nämner jag inte ofta D, men nu ska jag göra det.

Jag har en dotter som hatar ketchup, vägrar såser av alla de slag samt rynkar på näsan åt korv.

Hennes favoritmat ser ut ungefär så här:
• Raggmunkar
• Parmesan
• Kronärtskocka (färska kokta, med smör)

Dessa tre kan jag vid tillfälle av skrivtorka tänkas återkomma till - jag menar mina raggmunkar spelar ju faktiskt en avgörande roll i hennes blotta existens - men nu tänker jag ta upp något annat. Inte en fjärde punkt, utan en mer övergripande punkt. Som funkar även på ovanstående.

Kanel.

Hon äter b.la. kanel på:
• havregrynsgröt (ingen sylt eller så)
• ostsmörgås
• ovan nämnda raggmunkar (ingen sylt)
• matyoghurt
• wokade grönsaker

Och jag måste medge att hon har vissa poänger. Särskilt sen jag fick veta att det kryllar av antioxidanter i kanel.

Havregrynsgröten får vissa likheter med risgrynsgröt. Trots att i alla fall hon äter den utan socker.

Ostsmörgås - jorå. Rätt gott.

Raggmunkar smakar som lite som bullar. Ja, kanelbullar.

Istället för alla såser funkar matyoghurt (med eller utan citronolivolja till). Och med kanel på - jo för sjutton. Bra grej.

Wokade grönsaker. Mjaa. Blir förstås en indisk touch på det. Och det började med 'nej mamma, inga kryddor på min mat! Idag vill jag ha... kanel!'

Själv kan jag lägga kaffe och smoothies till listan.


Det är väl bara citronolivolja som håller samma övergripande status som kanel, i det här huset.
Kanske är det så enkelt att där inte det ena funkar så funkar det andra. Ja. Så tror jag att det kanske är.

Hårdvaluta 1.
I december köpte jag 550gram.

Hårdvaluta 2.
Lindahls.

Hårdvaluta 3.
Här.

• saknar

Ah. Mammor.

Jag vill också ha en! Vad mysigt det vore. Jag tror man gör andra saker med sin mamma än med sin pappa, och att det gäller som vuxen också. Min underbara far fyller helt klart upp alla pappakrav man kan tänkas ha, men han är ingen mamma.

Sorgen är på ett annat sätt nu för tiden.


Här om dagen sa plötsligt D när vi satt och tittade på Superhjältejul på nätet:

- Din mamma är död.
- Jaa? sa jag, för det vet hon ju mycket väl och vi pratar om henne då och då. Mormor bland molnen. Men D sa inget mer. Det var bara ett konstaterande som dök upp. Bara så.

• det är tomt, så jag lånar

Jag har inte mycket i huvudet just nu. Åtminstone inte att blogga om. Men eftersom jag saknar att hänga här så lånar jag friskt från DN. Som ju är en av de ständiga källorna till...
... ja till förundran, förfäran, förväntan, förskräckelse och förvåning.

Eller som detta, som jag inte märkt av alls, men säger de det så är det väl så.
Kanske. Jag tror på det eftersom jag gärna vill tro på det.





Bild på väska från El Naturalista. Som först och främst gör skor så sköna att man aldrig vill ha något annat på fötterna. Och så tänker de på miljön också. Big time.
Trevligt.

Utseendet på deras grejer har jag en sorts hatkärlek till. Man kan säga att de förmodligen lämnar få människor oberörda i alla fall. Något för G att hata.

Vill du prova deras fotbeklädnader finns de här, där de som jobbar generellt sett är oerhört vänliga och tillmötesgående, dessutom.
Bara en sån sak.

• oroande rädsla

Det här är ju inte roligt alls men jag skrattade ändå högt.



Och så funderar jag över hur farligt det är att vara alltför rädd. Bara rädsla kan väl få en att göra så som den gamla tanten gjorde?
Och hur rädd får man egentligen vara?

Man ska vara lagom rädd. Normalorolig. Det är bäst?

• PS - med rätt att klaga

Jodå, mina kära rullstolsburna vänner R, D, M och L. Som rullstolsburen får man klaga. Hur mycket man vill. Jag vet att det är ett rent helvete att ta sig fram i gropig och iskall sörja full med vallar, när man gör det med händerna. Inget hjälper.

Ni är härmed helt undantagna från mitt sluta-klaga-inlägg.

Fick jag bestämma skulle våren komma fortare till er. Eller vintern inte komma alls.

Inte hundskit eller regnväder heller. Eller annat otrevligt.


Basta.

• bönhörd!

Nog blev jag bönhörd alltid!

Jag tycker vi haft en fantastisk vinter. Så ljust och härligt med all snö. Det är faktiskt bara att klä på sig!
Visst, aningens krångligare blir det med snövallar och halsdukar men helt klart uppvägs det av - ja ljuset allra mest men jag ska sluta tjata om det - saker som att det tex är lättare att förhålla sig till temperaturer som pendlar mellan -8 och -15 grader än mellan -5 och +3. För då blir allt blött och brunt och råare. Gatorna blir till blankis oftare, istället som för att vi som nu förhåller oss till det halkiga hela tiden.

Nä tacka vet jag riktig vinter.

Nu ska ni inte tro att jag är särskilt förtjust i vinter trots det jag skriver. Nej, för mig kunde det gärna få vara högsommar tio månader om året. Att jag inte skriver tolv beror på att det trots allt är roligt med lite variation. Lite.
Men det får gärna vara ordentligt det som är. Redig varm sommar, höst med klar hög luft och för all del lite regn. Ja, och så riktig vinter. Så våren blir så där underbar som den är när man längtat så mycket efter den.

Så denna vinter. Med det eviga snöandet blir det också ett nytt lager vitt ovanpå hela tiden. Och rimfrosten sedan! Så vackert det är.

Och när det är vackert blir ögat glatt. Och därefter sinnet.
Bara lyft blicken, ni som inte gör det.

Och sluta klaga. Klä på er istället. Och nä, högklackat och kortkort funkar inte som det brukar. Men ni som hävdar att ni är fula i mössa är fjantar; riktigt ful är den som fryser. En varm person som inte passar i sin mössa är betydligt snyggare.
Kloka människor är vackrare än korkade.

Basta.

Läser du enbart detta inlägg - se till att även läsa detta!!
Med rätt att klaga!

• vilse

Vad gjorde egentligen den där Vilse i pannkakan? Och hittade han någonsin därifrån?
Jag minns inte så mycket av det, mer än att jag var jätterädd för storpotäten.

Men idag tänker jag på Vilse ändå. Ville han därifrån?

Jag vill härifrån...
... så jag kämpar på. Men det är motigt idag. Usch. Och enligt min egen devis så blir allt mycket 'lättare om man gör det tråkigaste på en gång, först, så har man det gjort'. Nog så sant, det tycker jag fortfarande, det är 'bara' det att det är så lätt att inte leva som man lär. Jättelätt faktiskt. Alldeles förbaskat alldeles för lätt, om jag ska vara nogräknad.

Och det ska jag nog inte vara idag. Noga alltså. Jag ska dra med de stora penseldragen och få lite att hända. Hela kroppen spjärnar emot dock. Så jag smiter genom att berätta för er, att här är det inte roligt idag. Och så försöker jag muta mig själv med godis. Det går sådär.

Men nu finns här inte mer att skriva. Så.

Jag fortsätter väl då. Nä, nu ljuger jag också; jag menar jag börjar väl OM då.

Nu.

Snart.

Strax.



Nu.

• inga snören på fb

Ibland får jag för mig att jag ska skriva något i raden på facebook som är lite längre. I regel så ångrar jag mig alltid. Det här tex var för långt, och lite för personligt på något sätt. Här går det bra däremot:

Mitt Namn tycker om att slå in paket med mycket snören och att delvis krulla dem. Guldsnöret är nu slut.

Fast det förstås, det kan också bero på att jag aldrig skrev in det medan det var aktuellt. Dvs sisådär halv tre i natt när jag vaknat i soffan med stel nacke och kom på att jag somnat ifrån att slå in paketen till min femåring-to-bee.

Resultatet blev i alla fall bra. Jag vet att hon vaknat surare än av sjungande mamma med ljus och paket.

• fel i utsikten

Skulle äta lunch och fick se det här.

Det såg ut som om huset var på väg att bli varmare än önskat.
Som tur är beror det på en stor skorsten en bit bakom huset.
Fjärvärme?

• combo

När jag var liten tyckte jag så mycket om ledmotivet till M.A.S.H att jag tog familjens lilla radio, med kasettbandsfunktion, och höll framför tv:n för att spela in musiken.

Radion - jag vägrar kalla den något annat då radiodelen uppenbarligen var dess främsta funktion - hade in liten fast inbyggd mic. Jag minns till och med mönstret på plasten som täckte den.

Kanske är jag orättvis mot radion, att enbart kalla den radio, möjligtvis var den en liten häftig liten apparat 1976.

Det enda jag kan uttala mig om är resultatet av mitt lilla projekt. Det var inte ens så bra att jag lyssnade på det själv mer än ett par gånger. Och jag tror inte att jag var så kräsen vad gäller ljud då.
Jag försöker föreställa mig det nu; från den gamla tv:n, över till den lilla micen och så över till - ja vad ska jag gissa på? Ett 60-minuters BASF-band? Som det säkert inte var första varvet jag använde.

I alla fall.

Jag surfade vidare idag efter att ha fått lite andra tips. Och hittade en jazzig version av ovan nämnda ledmotiv.

Jag hade sannolikt inte uppskattat denna variant som barn. Jag är inte ens säker på att jag gör det nu. Trots att jag i perioder hemfaller åt ett visst jazzande. Ni får i alla fall ta del av den nedan.

Fastän den på något sätt går för fort är det en combo som intresserar mig. Det borde kunna vara bra.




Och så skrattar jag åt att jag tycker den går 'för fort'. För tidigare idag har jag på facebook dissat 'Fade to Black' med Metallica för att den är för långsam och tråkig. Jag gillar deras hårdare grejer bättre.
Har jag sagt att jag har spretig musiksmak...?

Det har jag nog, ni har kanske läst beathead.

• ännu en lur

Min kära Nokia N95 8G har fått vara med på listan med 'decenniets mobiler som stuckit ut'. Typ. På E24.

De beskriver barnsjukdomarna den kom med men att när den väl gått igenom dem visade på vart mobiltelefonerna är på väg.

Jag hade 'tur' att köpa den upphottade modell som kom efter den första svängen av telefonen och jag har idel lovord att berätta om den.

Så jag är glad att min lilla lurs föräldrar fick vara med på decenniets topplista.

• jag-fån

Rätt stavning, fel versaler...

Jag har senaste tiden noterat att jag här och var, där jag varit och petat och skrivit, har uttryckt mig felaktigt om min arbetstelefon (kan jag kalla den för det när jag bestämmer i princip allt själv? det är snarare min senaste leksak).

Jag har framhärdat och skrivit 'iPhone' istället för 'Iphone' som den verkar heta överallt annars.

Har jag trott.

För så fort jag har sett 'Iphone' på någon ganska seriös sida (DN, Teknikmagasinet, jamen såna där ställen som borde ha koll) så har jag tänkt 'aj, jag måste gå in och ändra så jag inte skriver så där fel överallt, det ser förstås inte klokt ut'.

Så jag tänkte logga in lite överallt och ändra.

Men så vet jag inte hur jag fick tanken men jag tänkte i alla fall 'jag går in på apples sida och kollar läget först'.

Jamen för där heter den iPhone!
Det klart den gör! Självklart heter den så! Och hade jag inte varit så snabb med att tro att 'alla andra alltid har rätt' så hade jag ju kunnat tänka efter istället.

iMac
iPod
iTunes

listan kan göras lång.


Och egentligen borde jag inte bry mig. Som om det spelar någon roll vilken bokstav som får vara stor.
Men jag är lite löjlig och bryr mig.

iPhone. Som i I-fån. Tratt.

• i cirklar runt naveln

Jag får nog ta och gå ut idag.

Den här bloggen är i princip ett enda stort navelskåderi. Men nu börjar mitt sängläge göra världen lite väl liten; jag tror att jag snart är tvungen att proppa mig själv full med febernedsättande och bara släpa mig centimeter för centimeter ner till affären. Som en tant Agda i ett enda stort duntäcke.

Bara för att få verklighetskontakt igen.


- ° - ° - ° - ° - ° - ° - ° - ° - ° - ° - ° - °

Jag behöver inget från affären men jag kan ju alltid låtsas. Om inte annat kan jag köpa mer frysta bär och yogurt till mina ständiga smoothies.

Jag fick en fin blender i julklapp och det har ökat smoothiesdrickandet ytterligare här hemma. Det är världens bästa grej.
Det här måste vara den första förkylning någonsin som jag fått i mig nästan tillräckligt med näringsämnen och vätska.
Annars går den ofta till frukost; frukost kan ta emot att äta. Men att dricka frukost går bra.

Här är min ordinarie blandning:

• en skvätt juice eller grönt te
• frysta hallon & blåbär
• frysta jordgubbar
• ordinär turkisk yogurt från burk
• lite honung
(• ev ett ägg, beroende på övrigt intag)

Mixa. Häll upp i fint glas (stora vinglas är trevliga). Ta ett sugrör och drick.

Den ordinarie blandningen brukar titt som tätt begåvas med en variation av säsongens färska frukt. Eller annat gott som man kan behöva ibland. Som grädde. Eller kanel.

Mmmmh. Dags att göra en.




Påfyllning.

• stilla undran

Vad är det som gör att det är så skönt att hänga uppe om nätterna?

Varför är det inte lika roligt att gå och lägga sig 19:45 för att sedan gå upp riktigt tidigt på morgonen och sitta uppe och hänga då?
Hur kan det vara mer magiskt innan jag gått och lagt mig?
Och jag menar hemma nu, inte ute på stan där de stänger runt tre. Plus minus ett par timmar. Nä, utan hemma i soffan. Med en bok, eller en dator, eller något annat pyssligt.

Mysterium.

Ett ganska barnsligt beteende tror jag. Bäst jag lägger av med det.

Godnatt, helt enkelt.

• moment 22 — i-landsproblematik

I några glimrande ögonblick när Ipren sänkt febern och kaffet ökat humöret, fick jag kraft nog att slänga ut granen.

Nu handlar det inte så mycket om att slänga ut, desto mer om att med en god sekatör få den att rymmas i en papperspåse.

Jag fick mycket god hjälp av dotter, som nog tyckte det var kul att det äntligen hände något här hemma, en mamma som sitter nerbäddad bland filtar är inte så rolig.

När alla grenar var i påsen och bara en pinne stod kvar i julgransfoten skulle vi dammsuga upp de barr vi inte borstat upp. Jag fick hjälp igen, hon dammsög och dammsög.

Tills dammsugaren sa burp, väste lite och vägrade suga mer.

Hon såg förskräckt ut men jag meddelade att det var nog bara påsen som var full. Den borde ha blivit det.
Så jag öppnade locket och mycket riktigt, den var välfylld. Lite mer än välfylld så det som låg kvar i röret trillade ner över dammsugarens innanmäte.

Hm.

Trots att jag vände upp och ner på dammsugaren gjorde den statiska elektriciteten att en förvånandsvärt stor mängd barr satt kvar inuti maskinen.
Det kändes som om jag behövde ha ut dem innan jag satte i nästa påse.
Att få ut dem var ett jobb som gjort för en dammsugare. Men nu gick det inte att dammsuga med dammsugaren för luckan var öppen. Och jag ville dammsuga inuti den för att kunna stänga luckan för att kunna använda dammsugaren att suga med. Hmpf.

Naturligtvis hade reservkraften jag fått tagit slut strax innan jag kapade de sista grenarna och nu ville jag mest av allt kravla tillbaka till sängen, så jag satte mig med benen i kors på golvet - och - ny energi kom!!
Tålmodigt plockade jag ur varenda barr ur maskinen, i med ny påse och njöt strax av ett blankt golv. Kändes som trolleri.

Inte en kotte, inte ett barr, så långt ögat kunde nå.

• en sorts milstolpe

Idag har jag för första gången satt min dotter framför TV:n och gått och lagt mig igen.

Jag är tvärförkyld.

Och nu vet jag att vissa kan få för sig att jag menar att skryta eller att jag på något sätt tror att jag är bättre som inte använt tv:n som barnvakt innan - så är inte fallet. Fallet är att jag dels har fått vara frisk - tack - och dels att jag har ett barn som inte vaknar klockan halv sex på morgonen (tack för det med!). Eller ens halv åtta. Ja senaste tiden inte ens till klockan halv nio utan påtryckningar - vilket förstås har andra konsekvenser på vardagarna.

Hade jag haft ett 6:45-barn så hade jag sannolikt redan använt tv:n.
Hade vi inte varit så förskonade från sängläge hade jag också sannolikt redan använt tv:n.

Men så idag. Första gången på fem år som jag både har barn hemma och är sjuk nog för att slå på Bolibompa och lägga näsan i kudden igen.
Det är en sorts milstolpe.
En lite märklig dag.
Och det är därför jag skriver om det.

• klen tröst

Jag har just blivit varnad för den fantastiska mannen jag träffade här om dagen.

Och här när jag går omkring och grottar mig i det jag såg men vägrade se, och förstår att jag kan inte träffa honom igen, och gruvar mig åt det intresse vi visade varann men att... ja att det inte kan funka. Och jag tröstar mig med 'jag hade i alla fall inte sex med honom'. Fast det är något som jag hade föreställt mig skulle hända i framtiden, något jag helst av allt hade gjort på en gång med honom.

Det är en klen tröst i att vara 'glad' över att man inte har gjort det man helst av allt hade gjort.

Jag kan inte påstå att idag är någon rolig dag.

• jag får ge mig

Nu har den snurrat i huvudet ett par veckor, inte hela men ändå.

Jag ger mig. Jag kapitulerar. Jag får lov att spela den sönder och samman. Så den hoppar ut ur mitt huvud. Den får gärna komma tillbaka, men också vänta en stund med det.

Den här textraden hör jag i mitt huvud om och om igen:

she wrote a long letter
on a short piece of paper

Traveling Wilburys; Margarita

Hela texten:

Margarita, ah
Margarita, ah
Ooh

It was in Pittsburgh late one night
I lost my hat, got into a fight
I rolled and tumbled till I saw the light
Went to the big apple, took a bite

Still the sun went down your way
Down from the blue into the gray
Where I stood I saw you walk away
You danced away

I asked her what we're gonna do tonight
She said "Cahuenga Langa-Langa-Shoe Box Soup"
We better keep tryin' till we get it right
Tala mala sheela jaipur dhoop

She wrote a long letter on short piece of paper
Oh margarita don't stay away too long
Come on home
Oh margarita don't say you will when you won't
Margarita


Detta till skillnad från sista dagen på förra året, då jag om och om igen hörde strofen 'raska på nu dumma flicka' från Askungen. Men det är en helt annan historia.