Om jag nu säger att jag inte bryr mig så mycket om vad folk tycker verkar det kanske konstigt att jag skriver om mina grannar och vad de tycker om mig.
Saken är att jag är lite road av dem. Och ibland lite trött på dem.
Det började strax efter att vi flyttat hit. Ganska snart började jag rodda om på altanen, bort med barrväxter och möblerade om. Jag minns inte kommentarerna i början men kommer väl ihåg när jag placerade stora krukor på mitten av altanen och planterade i dem. Ja, det var väl just det att det inte var stora krukor, utan gjutkar för betong som hade perfekt form för ändamålet - så jag fick såga ur hål i botten på dem och meka lite. Sedan planterade jag. Och får höra från ovan 'Vad håller hon på med
nu då?' i ett inte speciellt trevligt tonfall. 'Vad säger du, håller hon på nu igen?' svarade någon. 'Ja, kom och titta, vad håller hon på med nu då tror du?'.
Jag vände mig inte om men minns att jag stelnade lite i någon rörelse. Det var ingen tvekan om att det var mig de diskuterade, högt och tydligt. Bara jag fanns där ute och att de sedan kommenterade exakt mina rörelser bekräftade det bara. De framförde teorier till varann om vad det var jag kunde tänkas hålla på med. Och jag tänkte
men för fan det ser ni väl? Och om ni inte fattar det varför frågar ni inte? Men just då vände jag mig inte om.
Efter det kunde jag då och då höra hur de fortsatte diskutera mina förehavanden. Då och då har jag vänt mig om för att kunna se dem och säga 'hej på er, jo det är så här att idag planterar jag en ny vallmo här, för att jag tycker det är fint'. Men jag ser dem aldrig; de trar väl in sina nunor över sitt balkongräcke fort som blixten när de anar att jag tänker vända mig mot dem.
När jag sedan började måla hela altanen vit, ja gissa vad som hände då.
Ett lätt klagande läte och så: 'Vad håller hon
nuuu på med då?! Har du sett?! Tror hon att det där ska hålla eller? Vad säger du, det där kan väl aldrig bli snyggt? Det ser ju inte klokt ut, man kan väl inte ha målad trall heller.'
Vet ni, det kan man visst.
Och kära grannar, jag kan meddela: nej, jag trodde inte att det skulle hålla sig kritvitt. Det var aldrig tanken. Men om ni frågat hade jag kunnat svara att det är för att hålla virket på plats, att jag inte vill att barn ska få stickor i fötterna. Det är det primära. Och ja, jag fattade redan från början att jag skulle få fylla på med mer färg där den släpper, som där vattnet droppar från balkongen ovanför. Och nej, jag bryr mig inte om det. Jag gör det gärna. Jag tycker till och med att det är rätt kul.
Det hade ni fått veta, om ni bara hade vågat fråga.
Jag kan inte förstå varför de inte sticker ut huvudena över räcket, säger 'hej där nere! Vi undrar vad du ska göra med...' eller något liknande. Varför sitter de där uppe och bekymrar sig för vad jag gör?! (Get a life!) Och tror de verkligen att de inte hörs - eller vill de liksom tillrättavisa mig (och berätta att jag ska 'uppföra' mig) eftersom jag inte gör exakt som alla andra? Jag kan inte bestämma mig för vilket jag tror mest, det varierar helt enkelt.
Jag fick jag veta att de berättar om mig för sina släktingar, för när de är på besök har jag fått höra saker som 'har hon målat klart? Ja men det där funkar väl, det blir ju väldigt ljust och fräscht med det vita. Hon får väl städa' (och så hör man något i bakgrunden) 'men man kan ju ha målade golv annars så det borde väl gå' och sedan 'men hon kunde väl ha ett större bord'.
Tack, pensionärernas släktingar, säger jag bara. Lite mer öppna i sinnet.
Och det ni undrar över våra mat och hygienvanor, hur vi spelar spel och varför vi inte har några normala stolar - ja nästan allt kan jag tänka mig att svara på, bara ni vågar fråga. Era fegisar. För en sak till kan jag meddela: era teorier stämmer i princip aldrig!
