• roligt eller tragiskt?

Hmm, det är bäst man nynnar lite tyst i fortsättningen, samtidigt som det är tur att jag inte kan så många tyska sånger.
Faktiskt inte en enda, när jag tänker efter.

Det är tur att de fått på skallen i hemlandet, men lite humor tycker jag allt att det är.

• ojdå och tips

Hoppsan, och vilken tur att vi har det här fixat sedan scratch. Men Janne, vi kanske skulle ta och tipsa Bobby om det här? Missa inte den här länken precis under.

Jag får hjärtklappning bara av att tänka på det.

• kakburken!

... och nu när jag väl är här så slås jag av min egen bild i rubriken - för de senaste dagarna har jag budat på några burkar på Tradera. Och i kväll har jag gått omkring och haft en burk i huvudet, nej inte bokstavligt förstås, men en burk jag vann här om dagen (för utgångspriset, bara en sån sak, även om det låg högre än det normala 1kr). Det var bara en bild på burken och jag undrar hur skicket är inuti - det var inte tid att mejla och fråga - men den är såå snygg och... ja jag har gått och tänkt på den i kväll, helt enkelt.

Säljarens bild. Hoppas han inte misstycker!
Disa tycker burken är jätteful, hahaha. Det hade jag också
tyckt som barn, eeh, och ganska länge som vuxen också, om
jag ska vara ärlig. :-o Men inte nu längre, uppenbarligen.

Sånt sjukt kan jag ägna mig åt, tänka på burkar alltså, medan jag diskar och lägger pepparkakor i (andra) burkar och konstaterar - först precis nu - att jävlar jag lade inte in sillen idag. Men jag vet att det funkar bra även om jag gör det i morgon.

I en glasburk.

I morgon ska jag lägga in sill.

I morgon ska jag lägga in sill.

Måste komma ihåg.

I morgon ska jag lägga in sill.

Och så ska jag börja köpa julklappar...

• näe

Om man skulle ta och skriva ett inlägg kanske...

... för näe, jag är aldrig här längre. Och jag är ingen annanstans heller, känns det som! Jag uppslukades av att få en vardag att gå ihop och jag kan säga - det gör den fortfarande inte. Men jag lever. Så ni vet. Jag vill att ni ska veta det...

• tänk

Tänk att det tagit mig så lång tid att börja förstå det här albumet. Jag köpte det snabbt så fort det kom ut men det enda jag förstod var Gone, Gone, Gone (så förutsägbart).
Men nu så. Nu har det börjat växa.



Naturligtvis köpte jag det från början för att Robert Plant har med saken att göra. Är man inbiten gammal Zeppelinrockare måste man ju hänga med...
... eeh, eller försöka i alla fall.

Tredje favorit och tre år senare, blev Stick With Me Baby.
Däremellan Please Read The Letter.
Ni fattar att här går det inte fort.
Allra första gången jag slog på den var det det tråkigaste jag hört.
Jag får faktiskt ta och skämmas.

• företagsamhet

... men nog borde de fått högt betyg i företagsamhet, om det funnits något sådant?

Skolan på bilden har ingenting med skolan i texten att göra.

• snigeljävlar

Flera av mina amaryllisar blommar på altanen. Tyvärr trivs sniglarna där ute också; fan ta dem. Förutom att äta av grenarna på mina vackra dahlior så ger de sig på allt möjligt annat också.
Som amaryllisar.
Som lixom fått ventilationshål.
Som om det behövdes.

Detta är min, i normala fall, mycket vackra,

djupt röda namnsort 'Red Lion'.

Tro inte att jag obekymrat låter dem hållas, nejdå, jag gör vad jag kan.

• 'quite heavy landing'

Kan inte låta bli att återkomma till det.

Jösses.



Som om det vore just ingenting, 'quite heavy landing'.
Och sedan gick det som det gick.

Jo.

• vän bjöd på skratt

En sportintresserad vän kom förbi.

Jag har ju aldrig fattat det där med att stå på en läktare och vråla, ja jag har ju inte ens fattat så mycket att jag orkar följa något på tv mer än två sporadiska minuter då och då (läs per år).

Så när min sportintresserade vän ville titta på sportsaker på nätet var det med viss skepsis, det enda jag tyckte var riktigt bra att se var Hirvonens grymma krash, men jag klickade vidare åt min vän. Och jag måste erkänna, jag skrattade gott när min vän fick mig att klicka på följande:

• blä

Ge mig en sommar till på raken istället!

• lite skit är bäst

Det här känns det som jag alltid har vetat, men jag kanske bara gottar mig i självgodhet för att jag alltid tyckt det är lite konstigt med dessa antibakteriella pryttlar. Hur som helst är det bra att det debatteras.

Det är lite som den gamla fett-trenden, där allt fett blev farligt. Och ju mer light man klämmer i sig desto rundare blir man... väldigt hårt förenklat.
Jag säger som jag brukar: grädde är nyttigt. Eftersom det gör mig glad måste det vara nyttigt!
Vilket förstås är att hårddra det åt andra hållet, men fettdebatten verkar ändå ha hamnat närmare normalläget idag; bra fetter är nyttiga och resten kan man äta mindre av.

Om jag ska lyckas binda ihop ovanstående med något så är det bäst jag klämmer till med

lite skit rensar magen

Så, ut med dig nu och köp lite miljömärkt diskmedel, som är alldeles tillräckligt för att göra din omgivning lagom ren. Kom bara ihåg att krama ur disktrasan och hänga upp den också...

• ica's mandel

Jag tycker mandlar ska vara lite hårda, knapriga. Tuggmotstånd och en god smak.

På grund av tidigare erfarenheter har jag har nu länge unvikit ica's egna prylar, däribland mandlar. Men så igår - för de har ingen annan sort att välja på (jävla typer) i min ganska stora ica - så tänkte jag 'äh va fan' och köpte deras egna istället för att åka iväg och handla.

Det skulle jag inte ha gjort.

Varenda mandel är seg som tuggummi! Ja snudd på i alla fall. Det låter inte ens när jag tuggar. Blääh! Det borde väl åtminstone höras? Inte som hårt bröd kanske men helt tyst borde man inte kunna äta dem.

Förut var det 'bara' var femte som var sådan, nu alltså alla.

Välj en annan sort, det är mitt tips.

• milli vanilli

Känns inte det här väldigt Milli Vanilli?

Haha, tänk att minnet kan lura mig att tro att det var så mycket bättre än det var.

• fuktigt

Det är fuktigt i luften när gnisttändaren till gasspisen vägrar spraka till. Jag som bara trodde att jag inbillade mig när golvet kändes strävt men det är faktum: det är så fuktigt att jag tvingas tända spisen med tändsticka.

• datornördar

I datorvärlden verkar det bra att heta Steve.

Jag är för övrigt ytterst tacksam över deras arbete, även om jag inte skulle sakna det som inte finns, om det inte funnits alltså.

Någon som hängde med?

• väldoft

Nä nu blommar det!

På altanen alltså. Kaprifol.
Den vita av dem.
Och glad blev jag.

• bild på badgäst

Hehe, bildbevis på ännu en badgäst. Hon, koltrasthonan, var rätt skygg dock så bilden är genom mitt skitiga fönster..

Skvätt-tvätt.

'– Vem fan är det som plåtar?!'

• duktig

Jag vill säga: jag var såå duktig igår. Jag lämnade Zetas en bra stund innan de stängde. Bara en sån sak. Och jag hade ändå nästan tittat på allt. (Men inte fått någon fika då cafét stängde 1,5 timmar innan stängningsdags och inte en, som jag trodde. Jag kom nästan tre minuter för sent... men lika nöjd ändå, det blev ju till exempel billigare.)

Jag begåvades med en ny bambu. Den gamla dog i vintras, liksom elefantgräset. Jag visste inte om jag skulle välja bambu eller elefant att sätta igen men valet blev enkelt: elefantgräsen var slut. Så inte bambun; hittade ett som både var billigare, härdigare och redan större än mitt gamla... osäker på rasslet dock, det förra var tätare. Men det kommer naturligtvis att bli utmärkt!

Jag 'fick' även en ny ormbunke. Den förra ville ha lite soligare än jag kan erbjuda i det hörnet och igår sa mannen på Zetas att den här sorten kan stå i en garderob om så är - vilket låter helt perfekt. Blir det så högt som beskrivningen säger blir det 100cm. Den trevlige mannen sa att så som min plats låter kan ormbunken nog bli så glad att det blir 120. Då blev jag ännu gladare...

Ormbunkar, vilken härligt frodig känsla det är i dem!!

Annars blommar klematisen och syrenen där ute. Klematisen doftar olika beroende på när på dagen jag sticker näsan i den. Vilket ju är rätt ofta, så det är kul att följa den.

Om jag tvingades att bara välja en klematis skulle jag nog hålla fast vid min kära Propertius.

Tulpanerna som jag hade glömt bort har hunnit vissna men de doftande är ännu kvar. Stoppar ideligen näsan i dem med. Liksom D's val av blomma; nejlikan som doftar kaka. Säger D, och jag håller med.

Sockerkaksnejlika. Underbar doft.

Både de bortglömda och de doftande. Och kära löjtnantshjärtat.

Jag gillar den rosa undersidan på Mountreux'n, som går fint ihop

med den där andra doftande sorten, vad den nu heter nu igen. Och det gula är ju förlåtet.

Nä, nu ska jag ut. Jag hör både talgoxe och blåmes kvittra vid fatet med vatten där ute, de dricker och badar och honor och hanar vaktar åt varann. Jag får smyga ut så jag kan spionera på dem innan jag börjar gräva.

• tid att njuta

Jag är på väg till Zetas, jag är på väg till Zetas, jag är på väg till Zetas, jag är på väg till Zetas, jag är på väg till Zetas, jag är på väg till Zetas, jag är på väg till Zetas, jag är på väg till Zetas...

Jag har gjort allt jag kan för polisen.

Och det är redan tyst och tomt utan barn en dryg vecka, damn jävla skit att inte kunna hålla ihop så jag kunde få ha en familj. (Jag vet, nog för att alternativet var värre, men det är ändå inte kul att vara separerad.)

(Eller, gu' vad jag ljuger - jag ger nästan blanka fan i att vara separerad, det är BARNET jag saknar!! BARNET jag inte vill vara utan varannan vecka.)

Som sagt, nu har jag i alla fall gjort allt vad jag kan för polisen och det är synd om mig som ska behöva sakna någon så mycket så ofta. Alltså behöver jag tröstas och få vara ute. Så.

Jag är på väg till Zetas, jag är på väg till Zetas, jag är på väg till Zetas, jag är på väg till Zetas, jag är på väg till Zetas, jag är på väg till Zetas, jag är på väg till Zetas!!

Där de dessutom har mat och ersättare till mitt döda elefantgräs och dito hakonegräs (det gulstrimmiga). Jiiiha!

Jag är på väg till Zetas... jag kanske nämnde det?

• aurora

Idag har vi spanat på en fjäril, jag och D. Ganska liten och så snabb så snabb, omöjlig att fånga med kameran för mig. Men den höll sig runt huset, kom tillbaka gång på gång även om vi aldrig såg den sitta still.

D gick in och läste i 'djurboken'. Hon hittade den inte, till viss besvikelse, och själv glömde jag leta i boken (det var för skönt ute). Att D inte hittade den i djurboken gjorde att vi än mer trodde oss ha hittat något riktigt ovanligt...

Men så sitter jag ju här och hackar, och se vad internet åter kan bidra med: kunskap.

Nu vet vi. Nej jag menar nu vet jag, D sover. I morgon vet D också. Att vi såg en aurorafjäril. Åtminstone är det ytterst sannolikt att det var det vi såg - den fladdrade ju så fort.

Foto från Naturhistoriska riksmuseet, fotograf Lars-Åke Janzon. Läs mer här.

... inte alls ovanlig, snarare tvärtom, kanske mer ovanligt att inte ha sett den förut? Vacker var den i alla fall.

• tips om läbbigt

Om du, liksom jag, fuskar på våren med brun-utan-sol, och, liksom jag, är en torris i övrigt - så akta dig för denna kombo:

Du har smörjt dig med en ordinär b.u.s. och du 'doftar' därför så som man gör när ordinär b.u.s. har mognat, tex om du smörjt dig med denna:



Använd då för allt i världen inte denna efter, inte ens ett dygn och dusch senare. Det luktar nämligen...

... obeskrivligt läbbigt tillsammans.

• de fega grannarna

Om jag nu säger att jag inte bryr mig så mycket om vad folk tycker verkar det kanske konstigt att jag skriver om mina grannar och vad de tycker om mig.
Saken är att jag är lite road av dem. Och ibland lite trött på dem.

Det började strax efter att vi flyttat hit. Ganska snart började jag rodda om på altanen, bort med barrväxter och möblerade om. Jag minns inte kommentarerna i början men kommer väl ihåg när jag placerade stora krukor på mitten av altanen och planterade i dem. Ja, det var väl just det att det inte var stora krukor, utan gjutkar för betong som hade perfekt form för ändamålet - så jag fick såga ur hål i botten på dem och meka lite. Sedan planterade jag. Och får höra från ovan 'Vad håller hon på med nu då?' i ett inte speciellt trevligt tonfall. 'Vad säger du, håller hon på nu igen?' svarade någon. 'Ja, kom och titta, vad håller hon på med nu då tror du?'.

Jag vände mig inte om men minns att jag stelnade lite i någon rörelse. Det var ingen tvekan om att det var mig de diskuterade, högt och tydligt. Bara jag fanns där ute och att de sedan kommenterade exakt mina rörelser bekräftade det bara. De framförde teorier till varann om vad det var jag kunde tänkas hålla på med. Och jag tänkte men för fan det ser ni väl? Och om ni inte fattar det varför frågar ni inte? Men just då vände jag mig inte om.

Efter det kunde jag då och då höra hur de fortsatte diskutera mina förehavanden. Då och då har jag vänt mig om för att kunna se dem och säga 'hej på er, jo det är så här att idag planterar jag en ny vallmo här, för att jag tycker det är fint'. Men jag ser dem aldrig; de trar väl in sina nunor över sitt balkongräcke fort som blixten när de anar att jag tänker vända mig mot dem.

När jag sedan började måla hela altanen vit, ja gissa vad som hände då.

Ett lätt klagande läte och så: 'Vad håller hon nuuu på med då?! Har du sett?! Tror hon att det där ska hålla eller? Vad säger du, det där kan väl aldrig bli snyggt? Det ser ju inte klokt ut, man kan väl inte ha målad trall heller.'

Vet ni, det kan man visst.

Och kära grannar, jag kan meddela: nej, jag trodde inte att det skulle hålla sig kritvitt. Det var aldrig tanken. Men om ni frågat hade jag kunnat svara att det är för att hålla virket på plats, att jag inte vill att barn ska få stickor i fötterna. Det är det primära. Och ja, jag fattade redan från början att jag skulle få fylla på med mer färg där den släpper, som där vattnet droppar från balkongen ovanför. Och nej, jag bryr mig inte om det. Jag gör det gärna. Jag tycker till och med att det är rätt kul.

Det hade ni fått veta, om ni bara hade vågat fråga.

Jag kan inte förstå varför de inte sticker ut huvudena över räcket, säger 'hej där nere! Vi undrar vad du ska göra med...' eller något liknande. Varför sitter de där uppe och bekymrar sig för vad jag gör?! (Get a life!) Och tror de verkligen att de inte hörs - eller vill de liksom tillrättavisa mig (och berätta att jag ska 'uppföra' mig) eftersom jag inte gör exakt som alla andra? Jag kan inte bestämma mig för vilket jag tror mest, det varierar helt enkelt.

Jag fick jag veta att de berättar om mig för sina släktingar, för när de är på besök har jag fått höra saker som 'har hon målat klart? Ja men det där funkar väl, det blir ju väldigt ljust och fräscht med det vita. Hon får väl städa' (och så hör man något i bakgrunden) 'men man kan ju ha målade golv annars så det borde väl gå' och sedan 'men hon kunde väl ha ett större bord'.
Tack, pensionärernas släktingar, säger jag bara. Lite mer öppna i sinnet.

Och det ni undrar över våra mat och hygienvanor, hur vi spelar spel och varför vi inte har några normala stolar - ja nästan allt kan jag tänka mig att svara på, bara ni vågar fråga. Era fegisar. För en sak till kan jag meddela: era teorier stämmer i princip aldrig!

• vårstädning

Inte vårstädning inomhus (fast ni ska veta att det behövs), inte ens vårstädning mitt-i-mellan (dvs putsa fönster, och det är ändå det som behövs mest) - utan vårstädning utomhus (det klart det är roligare att städa utomhus i solskenet).

Jag målade ju altanen vit förra året. För att det var billigare och enklare än att lägga ny trall, och något behövdes göras för att vi inte skulle få så mycket stickor i fötterna (extra hemskt för barn). Ja, och så är det rätt snyggt med vit trall, visade det sig att jag tycker.

I vilket fall som helst så blir vit trall i stan rätt smutsig under en hel höst och vinter. Behövs vårstädas.

Så idag har grannarna kunnat beskåda: barnet har badat i lådan ännu en gång. Medan hennes mor Pippi-skurade altanen, dvs med en skurborste på varje fot. Dock skrubbade jag bara med vatten, så det blev dåligt glid (men kändes mer miljövänligt).

Ni börjar ana hur pinsam jag kommer vara för en tonåring.
En mamma som leker Pippi fast hon är jättegammal.

Femåringen däremot, hon tycker vi har roligt.
(Det var till henne jag gjorde skurborstarna med remmar, häftade dit dem med häftpistolen. Varför inte?! Allt som gör det roligare att städa måste vara tillåtet.)
Eeh, jo, och fyrtioåringen tycker också att vi har roligt.

Jag kunde höra att de människostuderande grannarna hade gäster idag. Ganska bra tycker jag, de verkade koncentrerade på dem och behövde inte bekymra sig om vad vi gör nere hos oss.

• vårdopp

Hon kommer förmodligen tycka att jag är den absolut pinsammaste mamma man kan ha, när hon är i tonåren. Ja, det kommer hon förstås tycka nästan oavsett, det är bara det att jag är grymt pinsam.

För jag bryr mig väldigt lite om vad andra tycker.

Några som bryr sig däremot, det är mina grannar. Jag hörde dem inte idag så alltså var de inte hemma och kommenterade sin omvärld, annars hade de haft detta att anmärka på:
• mor och dotter äter pizza ute på altanen. Dotter säger: 'Vill du ha ännu godare pizza mamma?' Mmmhm, ja, svarar morsan. 'Då ska du få en pizzapuss, eftersom det är min puss måste pizzan bli ännu godare!' Absolut, självklart! Alltså: rätt många pizzapussar utdelades.
• den överhettade dottern säger: 'Mamma kommer du ihåg att jag skulle bada efter maten?' Jodå, morsan minns, visar det sig. 'Kan jag bada i lådan här ute då?' Mamman behöver inte ens tänka efter. Självklart! är svaret. Så det badas i låda. Badvattnet blir rätt lortigt. Barnet behöver nog sköljas av. Så den vinterdammiga vattenkannan fick sig en omgång och fylldes med behagligt vatten. Vips, dusch efter badet. Sedan barn i badhanduk i mammas knä i lä i solen. Hur fantastiskt mysigt som helst.

Och hur otroligt pinsamt som helst, om man är tonåring. Eller pensionär, som grannarna snett ovanför måste vara.

En riktig guldkväll, om du frågar mig.

Varmt och skönt bland tulpaner och klematis. Cosmos bland frösådderna.

Jiiihaa, vårdopp!

• poor leno

Här om dagen regnade det och var ruskigt och jag skulle gå ut. Sedan vet jag inte vilket som kom först men antagligen synen av mig själv i spegeln. 'Poor Leno' tänkte jag och konstaterade att så där fick jag faktiskt inte gå ut (det finns vissa gränser).

Sedan dess har jag haft Röyksopp's Poor Leno i huvudet.

Ser ni någon likhet?

Stackarn.

Jag borde förstås tagit av mig den icke-luddiga jackan...


... och så själva låten då.

• en stilla undran

Jag undrar en sak. Varför står grävskopor och gräver ovanpå högen de gräver av? Det är inte första gången jag ser det och det känns lite som att såga av den gren man sitter på. Är det så svårt att komma åt annars? Eller är det bara mer sport?
Och hur gör de när högen börjar ta slut?

Någon som vet? Snälla kommentera i så fall!

• webkamera

Så här lyder ett mejl jag skickade till en handfull idag:

Rubrik: följ mig...

Text: ... inte, egentligen. Eftersom jag inte är där. Men teoretiskt sett skulle ni kunna följa mig om jag var på kontoret, för mitt fönster är med i bild. I webkameran det mörkaste huset i mitten av bilden, på min bild mitt fönster med rött om och våra våningar med grönt, 2:a och takvåning. Ser ni en röd bil som ser ett som ett streck som far förbi kan det också vara jag...
Jag lovar det har skakat bra när de har sprängt på andra sidan gatan! Rätt häftigt att se hur mattorna flyger upp i luften efter smällarna.

http://www.webbkameror.se/byggkameror/widriksson/widriksson_1_1280.php

• nej

Idag är det NEJ.

Idag är det den stora nejsägardagen.

Nej till allt.

För först ska jag säga nej till en hel radda med saker, sånt som är jobbigt och svårt att säga nej till men det är ändå det enda raka.

Så jag har laddat. Laddat* med många stora tunga lugna och tydliga NEJ.




För sedan är det dags för lite livsbejakande JA. Men det är alltså inte dags än. Jag får ge mig till tåls. Härda ut. Ska bli bra det här. Jag vet ju det. Ut på andra sidan.


* Som bokstavlig uppladdning lät grabbarna på Target mig komma ner och skjuta några serier innan också. Dubbelt laddad alltså.
Det var mycket upplyftande!
Dessutom visade det sig att serierna här om veckan inte var en tillfällighet, jag kan fortfarande skjuta.



Men först. Nej.

Nej nej nej nej nej nej nej.


Heja på mig!

• besked

Jag inser att jag glömt något.

Jag skrev en del om min stora oro runt mammografin och alla sticken sedan. Och efter det fick jag en tid till kirurgen. Och var åter så där nervös att jag beter mig alldeles nipprigt. I mitt huvud föreställer jag mig, i mina bättre stunder, att jag påminner om en fladdrig arab (hästen alltså!) men i verkligheten ser jag nog mer ut som ett nervigt psykfall (jo jag vet vad jag pratar om).

Ibland har jag höga tankar om mig själv.

(Ibland kan jag behöva ha höga tankar om mig själv.)

I alla fall så har jag en godartad förändring och jag är så lättad så lättad så lättad så lättad.
Så lättad att jag fortfarande blir gråtnödig när jag inser att jag nog inte måste lämna precis nu. Får vara kvar hos sötaste underbaraste makalösa otroliga älskliga lilla D. Viktigast.

Glädje!!


bild från barrskogsfilm.se

• hello igen

Sporadiskt var ordet.

Men idag är jag här igen.

Och igår, då var jag och lyssnade på Melody Gardot. Först skrev jag 'såg på' för nog var det visuellt alltid. Också.
I alla fall. Det var en sen leverans av födelsedagspresent (fast det visste jag inte förrän några dagar innan så ni får inte tro att jag gått och väntat och undrat). En fin present.
En annan sen leverans, förutbestämd sådan, av fin present, närmare bestämt julklapp, var att titta på Björn Skifs ett par veckor tidigare. Som jag tänkt att skriva om, ja det och så mycket mer, men som jag inte har gjort.

Melody Gardot
Så modig. Inte många har det mod hon har
att låta enkla toner tala och därmed bli stora.

Nu finns här dock en gemensam nämnare. Och det är inte att det de båda var mycket trevliga och glädjande föreställningar, fast på helt olika sätt. Eller - det är förstås en gemensam nämnare - men det är inte det jag jag tänker på.

Nä för jag tänker vara grinkärring!

Publik. Mycket kan sägas om publik; de glömmer stänga av mobiler, de pratar som de satt hemma i soffan och de springer fram och tillbaka i raderna och de prasslar med chipspåsarna. Men det är gammalt och för mig inte alls lika upprörande som följande, som gäller för båda evenemangen:

Jag var inte den enda i publiken som uppskattade föreställningarna. Således klappades artisterna in på scenen igen. Och gjorde extranummer. Och publiken klappar naturligtvis efteråt igen. Klappar och glädjs med dem som står och bockar på scen.
Kan någon då förklara de ufon till människor som innan artisterna ens hunnit av scenen direkt pressar sig ut genom bänkraderna och går när andra fortfarande står och klappar?? Har man väl varit med och klappat in dem igen kan man väl för fan åtminstone stå kvar tills de hunnit av scenen! I mina ögon helst en liten stund till om man tyckte det var bra. Ja gärna försöka en gång till om det varit riktigt riktigt bra.
Men de bara går! Mitt i! Sånt ohyffs! Jävla patrask, det är vad ni är som gör så! Gå innan eller stå kvar, ouppfostrade hönshjärnor!

Sa jag surkärring? Jajjamänsan och det står jag för.

Björn Skifs
Hur cool får man vara?
Det är däremot inte jag. Jag kan fortfarande omöjligt välja
mellan Hooked on a feeling och Michelangelo. Som om det
vore det enda han hade gjort! Men de bara gör mig så glad.

• inbördes

En kvinna jag beundrar har åter sagt så här till mig:
– Men! Du är den starkaste människa jag vet!
Och jag tänker på det idag. För jag är nämligen inte starkare än att jag kan behöva stärka mig genom att tänka på att hon tycker det. Och då kan jag sänka axlarna och sträcka på ryggen och ta ett par djupa andetag igen.

Vad säger du söta M, ska vi ta och starta klubben för inbördes beundran?

• däremot...

... har jag full koll på våren!



Och här en bild från i förmiddags:

(kamera: iPhone)

• viss gräns

Det går bara att skrämma upp sig själv till en viss gräns med egen kraft. Upptäckte jag för efter ett tag blev jag mycket lugnare.

Två gånger fick jag kontrast insprutad, naturligtvis med en jättelång nål. Två gånger fick jag följdaktigen gå och ta om fler bilder.

Och två gånger fick han sticka mig för att suga ut tillräckligt att göra prover på.
När väl sticken var gjorda tog den tekniskt intresserade delen av min hjärna över; det var ju rätt skoj att titta på skärmen och se nålen fara in och ut och runt i det svarta hålet!
Svarta hålet med vit kalkmössa, och som mäter 6mm i diameter.
Inte vidare likt en stjärna.
Inte gloria heller.

Och allt detta utfört av en mycket gullig syster och en mycket sympatisk man, med samma vackra namn som en sjöjungfru. Och kanske försökte han lugna mig, jag vet inte, han kanske tyckte orosrynkan såg djup ut – han tyckte alla fall att jag ser ut som någon i desperate housewifes – så nu måste jag ta och titta på något avsnitt i den serien...

Se där, vips var proverna tagna, min puls och tryck har lagt sig och jag fick ett nytt namn att skriva in på facebook när det ska vara sån där kändis-look-alike igen. Bara en sån sak.

Själv ser jag bara någon mycket blek och glåmig och så-trött-att-det-rycker-i-ögat-typ när jag ser mig i spegeln. Någon blek och glåmig som ska på återbesök om en knapp vecka och få höra vad det var de fann i nebulosan. Någon ganska blek och glåmig som nu har en annan sorts oro i magen. Väntan-på-besked-oro.

Jag överlever oron.

• mera rädd

Ok.

De var fortfarande lika trevliga och varmhänta som förra gången. Inte klämde de värre heller. Nästan lite mesigt, faktiskt.

Men jag är mer rädd. Jag har sett bilderna av mig själv på insidan. Det är prickigt. Särskilt en prick. Ungefär som en väldigt stark stjärna på en stadshimmel. Det fanns fler punkter, men en lyste särskilt klart (och dessutom var den inringad - som med en gloria?)

Jag tycker inte om det.

Jag har hög puls, högt blodtryck och jag svettas på ett lite klibbigt och irriterande sätt. För att vara jag. Rynkan mellan ögonbrynen har fördjupats med en millimeter. Och jag hörde mig själv låta med en ljus nervös röst, små ljusa mummel jag inte annars förknippar mig själv med.

Ok.

Det är så här.

Så här är det:

Jag viiiiiiiiiiiiiiiiiiill inte!!!

Jag vill leva, jag vill bli en pigg 105-åring som gör qi gong och löser sodoku och lyssnar på rock n' roll. Och målar och har en trädgård och uppfinner smarta lösningar.

Det jag är allra allra allra allra allra mest rädd för — är att lämna den jag älskar allra mest. Som inte får lämnas. Inte under några omständigheter.
Jag vet ju hur det är att bli utan mamma. Och då var jag ändå vuxen då (nåväl!).

Om det ändå är något, då vill jag överleva. Och om omständigheterna inte är sådana — då vill jag hänga kvar så länge det bara går.

Usch, just nu är jag så rädd så det snurrar i huvudet.
Att ha en bärbar dator med sig i väntrummet är faktiskt jättebra - det håller åtminstone fingrarna sysselsatta!

• rädd

På ett sätt är det bra: i den övriga turbulensen har jag inte hunnit fundera så mycket på mitt återbesök till Bröstcentrum (vilket ord!). Jag har också, när jag hunnit tänka på det, lugnat ner mig rätt mycket – återbesök till mammografin, det gör väl var och varannan kvinna? Eller hur? Säkert ingen fara. Och även om det finns något där, så kan det ju
1. vara något annat, fett till exempel
2. vara något godartat. Jag skulle kunna överleva, till exempel.

Ok, nu blev jag INKALLAD. Håll era tummar, är ni snälla.

• ägg

Med bättre planering hade jag sagt att det är för att det snart är påsk som jag är ett sånt ägg...
... för nog är det brutalt, så korkad man kan känna sig.

• ironisk beathead

Dagens beathead är ironisk. Med en tvist. Hahaha.
(Ett glädjelöst 'hahaha'.)


En sak är i alla fall säker. Mycket tid har jag slösat!

• 'aldrig'

Jag hör ju aldrig av mig längre.

Det beror på en lång rad saker.
Jättejobbiga saker, som upptar all min tid och all min tankekraft. Jag kommer att återkomma till dem så småningom, så var lugna, er nyfikenhet kommer att stillas.

I vilket fall som helst så jag tänkte jag att jag skulle skriva en lista på lite saker jag tänkt på att skriva till er om.

• att jag ska tillbaka till mammografin. Mycket otäckt. Jag har letat och letat och inte hittat något – men tänk om?
• att vara orolig är rena bantningskuren. Inte för att jag behövde det. Så det är dumt.
• att jag har hittat en sak jag har blivit avundsjuk på. Avundsjuk är rent allmänt inget jag anser mig vara så att plötsligt vara tänka 'åh, din lyckost' när jag ser någon som verkar leva ett vanligt svenssonliv känns... mycket ovant, helt enkelt.
• att jag har en sån fantastisk familj. Själv vill jag bara slå mig själv hårt i huvudet (i alla fall om det kunde hjälpa) men de bara... finns där och ställer upp och är så väldigt väldigt rara. Kärlek. Jag säger bara det. Kärlek. Min till dem. Tänker jag på.
• att jag tänkt skriva det här inlägget på facebook men inte kommer att göra det: 'den dag jag skriver mina memoarer kommer de i alla fall inte bli tråkiga'.
• att när det här är över ska jag nöja mig med och eftersträva tråkighet. God bless the tråkighet.

• behag-ligt

Jamen!

Jag var naturligtvis en fjant!

När jag gick därifrån sa jag åt sköterskorna (som hade varma händer) att jag skulle sprida dementerande rykten. Det är förvisso högst personligt hur man upplever smärta — med den sortens smärtbagage jag bär på kan jag i alla fall säga att det var ingenting! Inte för att det var KUL, men ändå ingenting.

Däremot, den smärta som min barnmorska tyckt att jag ska söka för — det ansåg min tuttpressare vara 'ingenting, det är så vanligt så. Säkert hormonellt''.

Jaha? Om det är så vanligt, varför har jag då aldrig hört talas om det? Och än mer: varför vet då inte min mycket erfarna barnmorska mer om det? Men kanske ville hon bara vara på den säkra sidan och jag inte lyssnade så bra. 
Jag bestämmer mig nu snabbt för det.

Om tio dagar två veckor kommer svaret med posten. Jag är INTE orolig.

• kall-else

Jag fick en kallelse jag känner viss kyla inför.

Nu är jag på väg dit, med en nervös klump i magen. Jag har inte bestämt mig för vilket som är värst; att det är ett bevis på min uråldrighet eller skräckhistorierna om smärtan som man får höra. Nu när jag tänker efter är det förstås det senare, min nya noja för min ålder borde jag verkligen placera bakom mig.

Nåväl.

Jag är på väg till mammografin.

Och jag har hört mycket hemskt om det. Har man inte volymiösare behag än jag har ska det tydligen vara sjusärdeles obehagligt.

O-behag-ligt.

Jag är förstås allra mest rädd för att det ska visa sig att jag har cancer. Det är därför jag tillåter mig att koncentrera mig på ålder och smärta. Jag menar, tänker man på cancer får man ju vara glad för sin ålder, ju högre siffran är. Typ.

Jag borde nämligen varit här för länge sen. För länge länge sen.
Men det är så läskigt så jag kommer bara ihåg det 23:35 på kvällen, eller ännu bättre, 02:48 på natten. Ibland skriver jag upp det för att komma ihåg det dagen efter, något jag naturligtvis inte gör.

Dessutom är jag här i förskräckligt god tid. 20 minuter före och det trots att bussen var tio sen.
Gott om tid att våndas!

Så. Nu vet ni det.

• favorit i repris

Jag försökte även glädja människorna på facebook med denna bild. Ja jag inbillar mig faktiskt att jag lyckades glädja några med den.

Detta från min promenad idag.

I en backe i Årsta. Solen skiner alltid i Årsta...

• tummen upp?

Fast resultatet blir visst mer Tummen Ner.

Jag måste erkänna att innan iPhonen kände jag av det då och då. Nu är rörelsemönstret annorlunda. Apple räddar världens unga tummar... Det är i alla fall tummen upp...

IT-världen på DN

• kvinnor

Kvinnodagen.

Jag funderar.

Som på detta.
Och tänker att jag nog tammefan kan strunta i att dammsuga idag också. Dammvalpar bits inte, de bara kittlas.

• sockerdagen

Igår var det ÄNTLIGEN sockerdagen igen.

Och då har jag inte ens varit rättrogen under tiden. Det hade varit omöjligt, tror jag. Jag säger bara Ro. Hit. Med. Knarket.

När vi väl varit och köpt varsin påse och jag ätit några bitar kunde jag konstatera att den minskade konsumtionen haft effekt; jag HADE kunnat överleva med att stanna där.

Men för säkerhetsskull klämde jag sedan i mig hela påsen. Och tänker lätt illamående tillbaka på tandläkarbesöket tidigare i veckan, tandläkarbesöket som jag inte genast firade med en stor påse socker och E-nummer.

Jag som istället kämpat för att stå ut i två dygn. Om man bortser från honungen jag ätit med skedar ur burken. Samtidigt som jag tänkt på de som är med i Du är vad du äter. (Jag är med andra ord söt.) Anna Skipper förfasas över bland annat intag av godis.
Jag har sett många program och just vad det gäller smågodis kan de slänga sig i väggen. Speakern säger att de på en vecka ätit TVÅHUNDRA GRAM snask. Får det att låta horribelt mycket. Jag säger bara SO WHAT, det är ju ingenting! Jag tar gärna det dubbla - ungefär varje dag. Eller jag menar jag gjorde det. Jag jobbar på en bestående förändring...

Sockerberoende? Jag? Så in åt h#¬vete!

• fetaste dubbelmoralen

Jänkare. Jag säger då det.

Claudia Llosa får inte nämna sin oscarsnominerade films titel.

• morgonoskärpa

Det var så fint i morse när amaryllis och hibiskus blommade samtidigt. Så jag slet fram kameran för att skaffa bildbevis, tog mig ingen tid att leka mer med skärpa osv.

Det här tyckte jag om att vakna till:

Vit amaryllis.

Den röda 'propellerhibiskusen' fick ett skönt ljus bakifrån när morgondiset slog i rutorna på huset snett emot. Ja det fick ju amaryllisen bakom med, för den delen.

• promenad

Typ: 'Nej, uppenbarligen inte.'
Var: Årstaskogen, mot Årstaviken
Känsla: skön, frisk
Temperatur: —12°C

(kamera: iPhone)

• nytt namn

Jag har ett nytt namn.

Proffsig Prokrastinerare.

Prokrastinering är ett nytt ord för mig, fast jag känner att det inte borde vara det. Som tur är jobbar jag redan på saken och jag är kanske inte helt helgjutet fast i beteendet - men jag känner igen mig mycket väl.

Ett par intressanta artiklar på DN fångade mitt intresse medan jag - naturligtvis - egentligen borde ha gjort något annat.

Som jag givetvis genast ska ta i tu med bara jag skrivit detta inlägg klart. På en gång efter det...


DN 1
DN 2

• en bra grej

Jag må ha slutat tycka om Ica, sådär generellt, men här är en riktigt bra grej som alldeles nyligen dök upp i min lilla butik.

... men nu är den tom och ska till återvinningen.

Passar ju jättebra för någon som gärna livnär sig på smoothies!
Tänk så grymt många antioxidanter det blir av det här, särskilt när jag lägger till hallon, blåbär och jordgubbar också. Det blir klart överkurs att sedan toppa med kanel dessutom...

• semla semla semla

Okej, en favorit i repris. Men det kan man ju säga att semlor också är. Och då tänker jag förstås på att det är fettisdagen idag.

Med tanke på senaste veckans ändring av sångtexter så ändrade jag således även på den här, när den som vanligt snurrat i huvudet under dagen. Självklart ändrade jag det till:

Semla semla semla...
... semla semla semla...

• kokt med bröd, hellre

Lätt missvisande. Här ska inte alls byggas något nytt snabbmatsställe; det är en tomt avsedd för 'småhusenhet ... helårsbostad'. Typkod 210.

Påkallad byggherre är dock Knut Edstrand Byggnads AB. Snacka om mycket gratisreklam.

• Valentin gör det inte lätt

Apropå

Alla Hjärtans Dag

Det är något jag vill säga, men det är så svårt.

Fin känsla men svåra ord.

Kä, kä... kärv, också!

• Barbapapas kvarter!

Jag har snubblat över min barndoms drömhus!

Och då menar jag den yngre delen av min barndom, den upp till ca fem år, innan jag började rita och möblera mer verklighetstrogna hus.

Ja det är åtminstone vad jag trodde ett tag, att 'fyrkantiga' hus är mer verkliga.
Fel. De är bara vanligare.
Och även om Globen sedan byggdes är det rätt stillsamt på byggfronten i Sverige; det tog tills jag jobbade på arkitektkontor för att jag skulle förstå hur mycket roliga hus det finns runt om i världen.

Och nu. Har jag alltså även upptäckt ett helt kvarter, som ser ut att vara byggt av familjen Barbapapa. I verkligheten.
I verkligheten i Japan.
(Hur verkligt det nu är, är inte Japan ganska overkligt?)

Nu var det kanske allra mest Barbapapas andra fantastiska förtjänster som lockade mig, samt byggtekniken de använde till det egna huset. Men ändå. Förmodligen är det tur att jag inte förstår japanska för trots att japanernas bubblor saknar en bit till Barbapapas slutfinish – vem vet vad jag skulle kunna ta mig till?



Aningens mer info om dem här.
Av den japanska filmen förstod jag att de även ska vara säkrare ur jordbävningssynpunkt??

Och här en annan sort, med ännu mer Barbapapa.

Annars är Selfridge i Birmingham något som fångat mitt intresse de senaste åren. Samt konstmuseet Ordrupgaard i Danmark! Betong är SÅ coolt. För att inte tala om Zaha Hadid.

För att bara nämna de två första jag kommer att tänka på just idag.

Hur kan man egentligen vara ledsen när det finns sådana hus?

• hey dude

Hey Jude plågar mig.

Släpp gärna taget om tonerna i mitt huvud, säger jag bara.
Men icke.

Så jag hämnas på den j@vla låten och tänker 'hey dude' istället.
Rätt åt dig, pisslåt.




(Den är ordentligt trist efter en vecka i mitt huvud.
Vilken tjatig överskattad låt!)

• åhléns vill inte sälja

Alternativt 'jag är osynlig'. Och hörs inte heller.

Däremot lite lätt avigt inställd, numera:

Gick in på Å City idag.

Först slog jag en lov runt bare minirals disk eftersom jag behöver köpa nytt. Och det är så länge sedan jag hade behov av att köpa att jag inte på minsta sätt kan minnas priset - så jag letade efter prislappar.

Och jag letade och letade och letade.

Inte ett pris kunde jag hitta. Och de två brudarna som stod där var vääldigt upptagna så jag tänkte 'slipp då' och gick vidare.

Till scratch nails eftersom jag denna vinter fått problem med mina naglar och eftersom de ska ha berömda produkter som hjälper.

Tre tjejer packade upp varor, två stod bakom en disk. Själv stod jag ensam och pillade och läste på flaskor, knappast osynlig i min röda kappa, vilda halsduk och höga klackar.

Kosmetikanställda brukar vara rätt bra på att fråga om man vill ha hjälp och jag tycker att jag dessutom brukar få bra hjälp. När ingen visade intresse vid min normala kontaktsökning försökte jag mer ihärdigt få ögonkontakt med de som packade upp varor (två av dem hade 'kassakläder' på sig). Men de hade uppenbarligen ingen lust alls, så jag gick förstås fram till den tjej bakom disken som nu inte pratade med någon annan. Och sa högt och tydligt 'ursäkta, kan du hjälpa mig' i tron att hon då skulle vara intresserad av att göra just detta.

'Mmm hm' sa hon, vände sig om och tog en pärm hon stint stirrade rakt ner i.

Vid det här laget började jag bli lite lätt fascinerad över ointresset för deras kunder, så jag väntade bara. Tänkte 'undrar hur många sekunder det tar innan hon tittar upp'.
Hade jag räknat hade jag berättat det för er; nu räknade jag naturligtvis inte. Däremot tittade hon aldrig upp, så jag lämnade den lilla flaskan jag hade frågor om där på hennes disk och gick därifrån.

Till Åhléns vid Skanstull.

Där jag knappt kom fram till nagelhyllan innan jag fick ögonkontakt med en tjej som då frågade mig om hon kunde hjälpa mig.

Gissa vart jag tänker gå även i fortsättningen när jag ska köpa något...??!




2010-02-12: och jag kom på nu att det inte alls är första gången jag får det här bemötandet just på ÅC. Som att de är lite för fina för sina egna kunder. De går runt ändå och behöver inte bry sig om personerna bakom kunderna.

Vilket säkert är sant.

Den gång innan som jag minns bäst handlade jag ändå; jag hade bråttom och inget annat val. Jag borde inte ha handlat då för hon var så vansinnigt otrevlig, hon jag tvingades att betala till.

Bara så ni vet.

Jag tycker ni ska handla på något trevligare ställe.

Och tänk att de missar en kund som mig! Hehehehe! :-D

• grottkvinnans signaturmelodi

Jag är en sån där uråldrig människotyp.

En samlare.

Och det var säkert bra på stenåldern, och massa andra åldrar med för den delen. I västvärldens digitala ålder är det sämre.
Jag tror jag har fått samlargenen nedärvd, senast från mormor och mamma, som levde under kriget och hade det knapert. Mamma växte upp så, det satte nog sina spår. Mormor tvingades att samla, gissar jag. Spara på allt. Kan vara bra att ha. En knapp? Den kan komma till användning. Om man tappar en annan knapp slipper man köpa en ny, bara den omaka passar i storlek.

Ja ni fattar.

Själv har jag det alldeles för bra för att vara samlare. Och det märkliga är hur för mycket saker av fel typ slukar vår energi. Rätt saker är förstås av godo.

Jag är en sådan junksamlare att det retat vissa jag bott ihop med.

Nu har jag hittat min signaturmelodi. Den dyker upp och hänger kvar i huvudet en hel del. Och när jag nynnar den när jag är på stan är det mycket lättare att låta bli att köpa någon onödig billig pryl som jag ändå inte behöver.
Jag hoppas att du ler, kära G.*

Sången är från Superhjältejul.
Fantastiska Superhjältejulen, det här är andra inlägget med material från serien. Det kommer att komma mera. Så är det bara.

'Asfalt från olika länder...'



(* tyvärr hjälper inte sången mot papparshögar,
men jag kämpar vidare)

• papperspåse då?

Om det inte vore så förtryckande och fel upplagt skulle det vara rätt bra om både män och kvinnor fick ha burka ibland.

Min blogg heter i rubriken bara 'kakburken', men adressen är kakburka. När adresserna 'kakburken' och 'kakburk', och vad jag nu kan ha provat med mera, var upptagna lekte jag med ett ord jag tänker rätt ofta på - burka.

Jag tycker med bestämdhet att kvinnor och män ska leva på lika villkor och tänker på forskning och vård inom vården, lönesättning och andra områden där vi lever olikt. En följd av det är att jag inte heller tycker att kvinnor ska tvingas in i burkor.

Titt som tätt tänker jag dock när jag ser mig i spegeln och vet att jag ska gå ut om en stund, att en burka vore rätt skönt att ha. Det började med att jag önskade mig en ordinär papperspåse att dra över huvudet när jag skulle till ica, men så kom jag på att det ju finns färdigsydda klädnader att dra över huvudet; inte behöver jag klippa hål i någon påse.
Naturligtvis finns det män som tänker likadant. Man tittar sig i spegeln och tänker 'jamen va faan, usch'.

Jag vet att det här är ett fånigt inlägg. Jag ser problemet med att täcka ansiktet och sedan gå in på banken.

Men jag leker ändå med tanken. Ser framför mig när jag kommer till jobbet med något heltäckande över huvudet och reaktionen blir (om någon alls, förstås,) 'jaha, bråttom-morgon eller dålig-hår-dag?'.
Så smidigt det vore om vi människor inte alls brydde oss om vare sig hur vi själva eller andra ser ut. Helt tvärtemot Hollywood-hysterin.

Och så tänker jag, efter zappande där Britney S flimrade förbi, ett zappande som sa att hon är den mest (ofrivilligt) fotograferade personen i världen, att om det varit jag så hade jag lejt fyra andra i samma längd och storlek, att vi fem tog på oss varsin burka och sedan kunde vi tillsammans gå ut till bilen. Så kunde paparazzotyperna få trycka på sina avtryckare bäst de ville.
Rubriker till en början, men sedan skulle de få ge sig.



Senaste om burka i Norge här.

Se, så nöjd och glad jag är där jag kisar under min
– m-burka? Murka? Purka?
Bestämmer mig för purka.
Som i purken.

Ett bra solskydd är det också.

• mitt problem och eniros problem

Så är jag tillbaka till eniro.

Igår tog J och jag en ganska lång promenad. För att få veta hur långt vi gått lade jag in adressen vi gick till på eniros sida, lilla Planiavägen i Nacka. Sedan ville jag lägga till varifrån vi gick, och så skulle vi få en vägbeskrivning som talar om rätt exakt hur långt det är mellan adresserna.

Tror ni eniro vet var Hjälmarsvägen i Årsta är? Nej. Mitt hus finns inte enligt eniro. Inte själva vägen heller, utan nummer. Så jag provade att lägga dit huset mitt emot restaurangen där vi satt och tog igen oss, ett husnummer som helt uppenbart också finns i den riktiga världen.

Men nej, Årstavägen, med eller utan befintliga nummer, finns enligt eniro inte den heller.

Två av de största gatorna i Årsta existerar inte. Årstavägen, sisådär 200 nummer lång.
Försökte kanske tio gånger. Sedan frågade jag mig vad jag höll på med, jag vet ju hur eniro (inte) funkar; surfade in på hitta och några sekunder senare fick jag veta att vi gått ca 1,2 mil. Plus några kilometer till med butiksrännande.

Tack igen, Hitta.

Och eniro, krakar, jag vet inte vad ni håller på med.
Det är förövrigt mycket möjligt att eniro kan kartan idag; jag har inte haft någon lust att gå in och titta efter. Om man säger så. Så det lämnar jag osagt.

Jag borde förstås fråga mig varför just eniro gör mig så upprörd. Kanske för att jag tyckte de var så fantastiskt bra förut. För länge sedan.
Precis som de som förr hette Europolitan var bra under så lång tid. Men som efter flera namnbyten nu heter telenor och inte funkar alls. Jag är så trött på att min arbetstelefon är tvingad till telenor.
Är mitt problem att jag har svårt att acceptera att företag jag en gång gillat blir sämre än sina konkurrenter? Det verkar som det.

Jag lovar att fundera över min inställning.

• snigel, sköldpadda, gökur

Ju mer jag lyssnar, desto bättre blir den, den senaste julkalendern på svt.
Superhjältejul.

Innan svt plockade bort den från svt/play hade vi en superhjältejulvecka här, som avslutades med en maratonhelg. De flesta avsnitt spelades, och några spelades många gånger.

Jag begåvades åter med en insikt om hur trevligt det är att repetera saker på barns vis... samma bok, samma film, hundra gånger. För de bra, de växer. (Och de dåliga utkristalliseras och jag kräks mentalt på dem.)

Superhjältejulen växte om sig själv flera gånger, och naturligtvis borde jag ha skrivit detta inlägg medan svt fortfarande hade alla avsnitt på webben. Nu får jag nöja sig med klipp på youtube och rätt ofta är det inte alls samma sak...

Så eftersom själva programmet inte finns där i sin helhet kommer jag inte att referera till vad jag hittat för skoj i själva programmen utan jag väljer att hålla mig till musiken.
Att jag börjar med Stålhenriks fasalåt beror inte på att den är allra bäst utan på att jag ändå inte kan välja - så valet är Disas. Det var den första låt hon lärde sig namnet på.

Superhjälten Stålhenrik är ingen stursk typ, mer en lugn muskelknutte som gör det som behövs. Och har jag fattat saken rätt är han allra mest rädd för gråsparvar.

Efter 30 lyssningar på den här låten och när jag lyckats höra allt de säger är den jättekul. Jättebra.

Den handlar om rädslor, Stålhenriks fasor som är ganska lätta att le åt. För oss vuxna på jorden. Och då kommer också min fundering om de lätt orientaliska tonerna är en känga till islamofobikerna?

• inte på kanelen, under kanelen

Här nämner jag inte ofta D, men nu ska jag göra det.

Jag har en dotter som hatar ketchup, vägrar såser av alla de slag samt rynkar på näsan åt korv.

Hennes favoritmat ser ut ungefär så här:
• Raggmunkar
• Parmesan
• Kronärtskocka (färska kokta, med smör)

Dessa tre kan jag vid tillfälle av skrivtorka tänkas återkomma till - jag menar mina raggmunkar spelar ju faktiskt en avgörande roll i hennes blotta existens - men nu tänker jag ta upp något annat. Inte en fjärde punkt, utan en mer övergripande punkt. Som funkar även på ovanstående.

Kanel.

Hon äter b.la. kanel på:
• havregrynsgröt (ingen sylt eller så)
• ostsmörgås
• ovan nämnda raggmunkar (ingen sylt)
• matyoghurt
• wokade grönsaker

Och jag måste medge att hon har vissa poänger. Särskilt sen jag fick veta att det kryllar av antioxidanter i kanel.

Havregrynsgröten får vissa likheter med risgrynsgröt. Trots att i alla fall hon äter den utan socker.

Ostsmörgås - jorå. Rätt gott.

Raggmunkar smakar som lite som bullar. Ja, kanelbullar.

Istället för alla såser funkar matyoghurt (med eller utan citronolivolja till). Och med kanel på - jo för sjutton. Bra grej.

Wokade grönsaker. Mjaa. Blir förstås en indisk touch på det. Och det började med 'nej mamma, inga kryddor på min mat! Idag vill jag ha... kanel!'

Själv kan jag lägga kaffe och smoothies till listan.


Det är väl bara citronolivolja som håller samma övergripande status som kanel, i det här huset.
Kanske är det så enkelt att där inte det ena funkar så funkar det andra. Ja. Så tror jag att det kanske är.

Hårdvaluta 1.
I december köpte jag 550gram.

Hårdvaluta 2.
Lindahls.

Hårdvaluta 3.
Här.

• saknar

Ah. Mammor.

Jag vill också ha en! Vad mysigt det vore. Jag tror man gör andra saker med sin mamma än med sin pappa, och att det gäller som vuxen också. Min underbara far fyller helt klart upp alla pappakrav man kan tänkas ha, men han är ingen mamma.

Sorgen är på ett annat sätt nu för tiden.


Här om dagen sa plötsligt D när vi satt och tittade på Superhjältejul på nätet:

- Din mamma är död.
- Jaa? sa jag, för det vet hon ju mycket väl och vi pratar om henne då och då. Mormor bland molnen. Men D sa inget mer. Det var bara ett konstaterande som dök upp. Bara så.

• det är tomt, så jag lånar

Jag har inte mycket i huvudet just nu. Åtminstone inte att blogga om. Men eftersom jag saknar att hänga här så lånar jag friskt från DN. Som ju är en av de ständiga källorna till...
... ja till förundran, förfäran, förväntan, förskräckelse och förvåning.

Eller som detta, som jag inte märkt av alls, men säger de det så är det väl så.
Kanske. Jag tror på det eftersom jag gärna vill tro på det.





Bild på väska från El Naturalista. Som först och främst gör skor så sköna att man aldrig vill ha något annat på fötterna. Och så tänker de på miljön också. Big time.
Trevligt.

Utseendet på deras grejer har jag en sorts hatkärlek till. Man kan säga att de förmodligen lämnar få människor oberörda i alla fall. Något för G att hata.

Vill du prova deras fotbeklädnader finns de här, där de som jobbar generellt sett är oerhört vänliga och tillmötesgående, dessutom.
Bara en sån sak.

• oroande rädsla

Det här är ju inte roligt alls men jag skrattade ändå högt.



Och så funderar jag över hur farligt det är att vara alltför rädd. Bara rädsla kan väl få en att göra så som den gamla tanten gjorde?
Och hur rädd får man egentligen vara?

Man ska vara lagom rädd. Normalorolig. Det är bäst?

• PS - med rätt att klaga

Jodå, mina kära rullstolsburna vänner R, D, M och L. Som rullstolsburen får man klaga. Hur mycket man vill. Jag vet att det är ett rent helvete att ta sig fram i gropig och iskall sörja full med vallar, när man gör det med händerna. Inget hjälper.

Ni är härmed helt undantagna från mitt sluta-klaga-inlägg.

Fick jag bestämma skulle våren komma fortare till er. Eller vintern inte komma alls.

Inte hundskit eller regnväder heller. Eller annat otrevligt.


Basta.

• bönhörd!

Nog blev jag bönhörd alltid!

Jag tycker vi haft en fantastisk vinter. Så ljust och härligt med all snö. Det är faktiskt bara att klä på sig!
Visst, aningens krångligare blir det med snövallar och halsdukar men helt klart uppvägs det av - ja ljuset allra mest men jag ska sluta tjata om det - saker som att det tex är lättare att förhålla sig till temperaturer som pendlar mellan -8 och -15 grader än mellan -5 och +3. För då blir allt blött och brunt och råare. Gatorna blir till blankis oftare, istället som för att vi som nu förhåller oss till det halkiga hela tiden.

Nä tacka vet jag riktig vinter.

Nu ska ni inte tro att jag är särskilt förtjust i vinter trots det jag skriver. Nej, för mig kunde det gärna få vara högsommar tio månader om året. Att jag inte skriver tolv beror på att det trots allt är roligt med lite variation. Lite.
Men det får gärna vara ordentligt det som är. Redig varm sommar, höst med klar hög luft och för all del lite regn. Ja, och så riktig vinter. Så våren blir så där underbar som den är när man längtat så mycket efter den.

Så denna vinter. Med det eviga snöandet blir det också ett nytt lager vitt ovanpå hela tiden. Och rimfrosten sedan! Så vackert det är.

Och när det är vackert blir ögat glatt. Och därefter sinnet.
Bara lyft blicken, ni som inte gör det.

Och sluta klaga. Klä på er istället. Och nä, högklackat och kortkort funkar inte som det brukar. Men ni som hävdar att ni är fula i mössa är fjantar; riktigt ful är den som fryser. En varm person som inte passar i sin mössa är betydligt snyggare.
Kloka människor är vackrare än korkade.

Basta.

Läser du enbart detta inlägg - se till att även läsa detta!!
Med rätt att klaga!