Nu återkommer jag till vännen R, vars fel det här är...
Jag vaknade med bara bara blipper i huvudet. Tydligt bara det men snart kom också text, now I find, that most of the time, love is not enough, vilket gjorde det lättare att leta reda på låttiteln med hjälp av google.
Depeche Mode; Love In Itself
Jag har förstås studioversionen i huvudet och det här är ju ganska likt... heh!
Ljudet lämnar dock övrigt att önska :-)
onsdag, september 30, 2009
tisdag, september 29, 2009
• låt bli att blinka
Min kära vän R, även omnämnd i gamla bloggen, som jag pratade med om Zero 7 igår - han har också en 80-tals strömning visade det sig!
Eftersom vi fyller år med hela fem dagars mellanrum spädde det bara på min teori om att det är något slags ålderskris som gör att vi behöver tillbaka till tonåren. Gissningsvis halva livet har gått och inte har vi mer än hunnit blinka! Känns det som.
Det är synd att jag plötsligt förstår 'de gamla' som jag träffat, som skrynkliga och skakandes över en käpp uttalat sig om att 'livet går så fort' och att de fortfarande känner sig som 25. Inte gick det att tro på dem då! Jag kunde omöjligt föreställa mig att de talade sanning.
Men tyvärr är det alldeles sant.
Och det långt innan jag ser ut som ett riktigt russin och ännu inte har någon käpp. Men jag antar att jag hinner dit innan jag hunnit blinka en gång till. Ja, med lite tur alltså, trots allt.
Eftersom vi fyller år med hela fem dagars mellanrum spädde det bara på min teori om att det är något slags ålderskris som gör att vi behöver tillbaka till tonåren. Gissningsvis halva livet har gått och inte har vi mer än hunnit blinka! Känns det som.
Det är synd att jag plötsligt förstår 'de gamla' som jag träffat, som skrynkliga och skakandes över en käpp uttalat sig om att 'livet går så fort' och att de fortfarande känner sig som 25. Inte gick det att tro på dem då! Jag kunde omöjligt föreställa mig att de talade sanning.
Men tyvärr är det alldeles sant.
Och det långt innan jag ser ut som ett riktigt russin och ännu inte har någon käpp. Men jag antar att jag hinner dit innan jag hunnit blinka en gång till. Ja, med lite tur alltså, trots allt.
• ballerina x 2
Jag måste ha pratat mig till en melodi i huvudet, för utan att ha lyssnat på dem (men pratat om dem igår) så vaknade jag med en kvinnoröst i huvudet. Hon sjunger enbart 'ballerina', som balleriiina, och så är det något som låter som bjällror. Att det är Zero 7 hör jag tydligt men vilken låt?
Letar igenom allt med Zero 7 när jag efter ett tag inser att det nog inte behöver vara i samma låt och då lättar det - särskilt efter att ha gjort den enkla sökningen på gruppen och ordet ballerina på google... vilket jag kunde ha börjat med.
Bjällror verkar det vara lite överallt i deras låtar. Eller okej då, elektroniska bjällror. I varierande tydlighet.
Ballerinakex förresten. Det vore väldigt gott.
Uuhum.
Letar igenom allt med Zero 7 när jag efter ett tag inser att det nog inte behöver vara i samma låt och då lättar det - särskilt efter att ha gjort den enkla sökningen på gruppen och ordet ballerina på google... vilket jag kunde ha börjat med.
Bjällror verkar det vara lite överallt i deras låtar. Eller okej då, elektroniska bjällror. I varierande tydlighet.
Ballerinakex förresten. Det vore väldigt gott.
Uuhum.
måndag, september 28, 2009
• sjukt
Det driver mig till vansinne.
Att gå på meningslösa kurser med arbetsförmedlingen någonstans i bakgrunden.
Jag vill påstå att det enda som händer på dessa 'kurser' är att deltagarna drar ner varandra mer; det är ett evigt malande om precis ingenting, det vill säga gottande i hur dåliga arbetsförmedlingen är och hur sjuka alla är och hur lite som är tillfredställande.
En sak håller jag med om - hur lite som är tillfredställande.
Detta är en enda lång närvarokoll. Vid datorer som i regel inte funkar. Otroligt frustrerande. Och sedan skriver vi våra namn manuellt på ett fysiskt papper.
Och ja, samtidigt måste vi arbetslösa göra något, visa vår goda vilja. Det är lätt att bli passiv hemma, mycket lätt. Men varför är det alltid i så navelskådande och negativ regi? Är det verkligen helt omöjligt att göra det här bättre? Alla resurser som läggs på det här... rent sorgligt hur lite som kommer ut i andra änden.
En ordinär bensinmotor från mitten av 60-talet hade bättre effekt ut.
Här har vi suttit fem personer (av 60? 80?) och svurit över datorerna i två timmar. Många raster har det tagits. Sedan ropar en av dem
- Nu är klockan tolv, nu får vi gå hem!
Det är det han har väntat på medan han vankat mellan datorn och porten där cigaretterna får inhaleras.
- Yes! ropar en annna och snabbare än någon hinner muttra 'jävla skitskrivare' är alla kläder och papper ihoprafsade. Salen är tom.
Och jag skriver detta inlägg och bara...
... kräks. Mental uppkastning. Önskar mig långt bort härifrån. Till en arbetsplats. Där jag behövs. På riktigt. Inte detta energidränerande nonsensläger.
Så jag tänker sitta kvar. Eftersom jag inte tänker vara kvar här.
Snart så. Så släpper det. Det måste det.
Jag intalar mig själv.
Och tack Syster för igår. För all bra kritik du kom med. För allt fint du bidrog med. Nu är det du som är utlovad middag vid min första riktiga lön! Äd!
Att gå på meningslösa kurser med arbetsförmedlingen någonstans i bakgrunden.
Jag vill påstå att det enda som händer på dessa 'kurser' är att deltagarna drar ner varandra mer; det är ett evigt malande om precis ingenting, det vill säga gottande i hur dåliga arbetsförmedlingen är och hur sjuka alla är och hur lite som är tillfredställande.
En sak håller jag med om - hur lite som är tillfredställande.
Detta är en enda lång närvarokoll. Vid datorer som i regel inte funkar. Otroligt frustrerande. Och sedan skriver vi våra namn manuellt på ett fysiskt papper.
Och ja, samtidigt måste vi arbetslösa göra något, visa vår goda vilja. Det är lätt att bli passiv hemma, mycket lätt. Men varför är det alltid i så navelskådande och negativ regi? Är det verkligen helt omöjligt att göra det här bättre? Alla resurser som läggs på det här... rent sorgligt hur lite som kommer ut i andra änden.
En ordinär bensinmotor från mitten av 60-talet hade bättre effekt ut.
Här har vi suttit fem personer (av 60? 80?) och svurit över datorerna i två timmar. Många raster har det tagits. Sedan ropar en av dem
- Nu är klockan tolv, nu får vi gå hem!
Det är det han har väntat på medan han vankat mellan datorn och porten där cigaretterna får inhaleras.
- Yes! ropar en annna och snabbare än någon hinner muttra 'jävla skitskrivare' är alla kläder och papper ihoprafsade. Salen är tom.
Och jag skriver detta inlägg och bara...
... kräks. Mental uppkastning. Önskar mig långt bort härifrån. Till en arbetsplats. Där jag behövs. På riktigt. Inte detta energidränerande nonsensläger.
Så jag tänker sitta kvar. Eftersom jag inte tänker vara kvar här.
Snart så. Så släpper det. Det måste det.
Jag intalar mig själv.
Och tack Syster för igår. För all bra kritik du kom med. För allt fint du bidrog med. Nu är det du som är utlovad middag vid min första riktiga lön! Äd!
• i can't go for that
Jag måste ge mig inför denna 80-tals strömmning. Jag kapitulerar.
Vaknade med refrängen i huvudet. Snart kom resten.
Hall & Oates; I Can't Go For That
Horoskopmeing? You bet!!
Är det för ett jobb jag gör nästan vad som helst? Men inte 'that'? Eller är det som vanligt om kärlek; den där relationen som jag-nästan-har men ändå naturligtvis inte alls har? Näe förresten, för relationer jag inte har gör jag inte nästan vad som helst! Jag ångrar mig genast och undrar hur jag tänkte nu :-) Men låter det ändå stå kvar för er att se.
Här är den dock, den lilla låten. Det är inte jag som hade den på ett blandat kasettband den här gången, däremot gick denna kasett flitigt i klädbutiken jag jobbade i för 20 år sedan. Hehe.
Vaknade med refrängen i huvudet. Snart kom resten.
Hall & Oates; I Can't Go For That
Horoskopmeing? You bet!!
Är det för ett jobb jag gör nästan vad som helst? Men inte 'that'? Eller är det som vanligt om kärlek; den där relationen som jag-nästan-har men ändå naturligtvis inte alls har? Näe förresten, för relationer jag inte har gör jag inte nästan vad som helst! Jag ångrar mig genast och undrar hur jag tänkte nu :-) Men låter det ändå stå kvar för er att se.
Här är den dock, den lilla låten. Det är inte jag som hade den på ett blandat kasettband den här gången, däremot gick denna kasett flitigt i klädbutiken jag jobbade i för 20 år sedan. Hehe.
fredag, september 25, 2009
• imponerad
Nu är jag istället imponerad av Eniro (ja just det; nu har de fått stor bokstav!). Och jag slutar raskt att tro på 'något elektroniskt och karma' - jag tror det är tack vare Emma Riblom som är presschef på Eniro.
Tack Emma för uppmärksamheten!
Det tog en liten stund för mig att uppmärksamma din kommentar och jag vill säga tack för erbjudandet - kanske hör jag av mig. Just nu är jag dock tillräckligt nöjd så jag låter det bero. Och jag ska med värme i hjärtat avsluta min följetong om Eniro - och vore det en film och jag en recensent skulle jag meddela omvärlden att filmen fått ett lyckligt slut!
Tack Emma för uppmärksamheten!
Det tog en liten stund för mig att uppmärksamma din kommentar och jag vill säga tack för erbjudandet - kanske hör jag av mig. Just nu är jag dock tillräckligt nöjd så jag låter det bero. Och jag ska med värme i hjärtat avsluta min följetong om Eniro - och vore det en film och jag en recensent skulle jag meddela omvärlden att filmen fått ett lyckligt slut!
• en klar förbättring
Jag fortsätter eniro-följetongen.
Jag har inte ringt eniro idag - för det har skett en klar förbättring. Inte korrekt men ändå. Jag tänker inte lägga mer energi på dem nu. Jag anser mig nu helt nöjd med att det inte är radikalt tvärgalet längre.
Kanske var det att blogga om dem som behövdes.
Jag säger som Gösta Ekman: jag tror det är något elektroniskt...
... elektronik och karma, vem vet.
Jag har inte ringt eniro idag - för det har skett en klar förbättring. Inte korrekt men ändå. Jag tänker inte lägga mer energi på dem nu. Jag anser mig nu helt nöjd med att det inte är radikalt tvärgalet längre.
Kanske var det att blogga om dem som behövdes.
Jag säger som Gösta Ekman: jag tror det är något elektroniskt...
... elektronik och karma, vem vet.
torsdag, september 24, 2009
• skam den som ger sig? sannolikt?
Jo just det; apropå föregående inlägg: naturligtvis är jag ett pucko jag med. Som gång på gång tror att det ska funka.
Jag glömmer bort "problemet" mellan varven men när jag då och då upptäcker att de gjort om sin sida lite grann tror jag att 'med den nya hemsidan funkar det nog'. Lite som att spela på Lotto eller köpa Triss. Någon gång borde man ju kunna få till det?! Sannolikheten säger väl att man borde vinna åtminstone 100 spänn någon gång? Skam den som ger sig.
Så jag försöker igen.
Så dumt av mig.
Jag tror faktiskt att det är lättare att få in en rätt rad hos Svenska Spel än hos eniro.
Lika bra det.
Hellre sju siffror rätt på kupongen än hos eniro, om jag får välja fritt.
Jag glömmer bort "problemet" mellan varven men när jag då och då upptäcker att de gjort om sin sida lite grann tror jag att 'med den nya hemsidan funkar det nog'. Lite som att spela på Lotto eller köpa Triss. Någon gång borde man ju kunna få till det?! Sannolikheten säger väl att man borde vinna åtminstone 100 spänn någon gång? Skam den som ger sig.
Så jag försöker igen.
Så dumt av mig.
Jag tror faktiskt att det är lättare att få in en rätt rad hos Svenska Spel än hos eniro.
Lika bra det.
Hellre sju siffror rätt på kupongen än hos eniro, om jag får välja fritt.
• eniro suger fett
Eniro är det värsta patrask jag vet.
Må hända för tillfället, tillfället är just nu uppe i tre år...
Hitta.se däremot, de sköter sig exemplariskt.
För mer än tre år sedan började jag ändra mina uppgifter hos eniro. Gång på gång, säg en gång i månaden, i snitt, i mer än tre år, har jag bekräftat mina uppgifter med telefonsamtal och sms. Jag har naturligtvis även ringt upp dem och frågat hur i hela fridens dar det kommer sig att de omöjligt kan ändra mina adressuppgifter och varje gång säger de '... ojdå...', påstår att de ska ordna det manuellt och att jag ska vänta en timme så ska det nog vara ordnat.
Eniros timmar är de längsta jag vet. Hittills 1.576.800 minuter. Drygt.
Och det är fortfarande inte rätt.
Senaste dygnet, när jag åter kom på att inget hänt, har jag bekräftat på sms fem gånger och telefon en gång.
Sedan ringde jag upp dem men de har bara öppet till 17.
Sjutton också.
Jag som ringde 17:05.
Inte för att det hade hjälpt, misstänker jag.
Puckon. Rikspuckon.
Må hända för tillfället, tillfället är just nu uppe i tre år...
Hitta.se däremot, de sköter sig exemplariskt.
För mer än tre år sedan började jag ändra mina uppgifter hos eniro. Gång på gång, säg en gång i månaden, i snitt, i mer än tre år, har jag bekräftat mina uppgifter med telefonsamtal och sms. Jag har naturligtvis även ringt upp dem och frågat hur i hela fridens dar det kommer sig att de omöjligt kan ändra mina adressuppgifter och varje gång säger de '... ojdå...', påstår att de ska ordna det manuellt och att jag ska vänta en timme så ska det nog vara ordnat.
Eniros timmar är de längsta jag vet. Hittills 1.576.800 minuter. Drygt.
Och det är fortfarande inte rätt.
Senaste dygnet, när jag åter kom på att inget hänt, har jag bekräftat på sms fem gånger och telefon en gång.
Sedan ringde jag upp dem men de har bara öppet till 17.
Sjutton också.
Jag som ringde 17:05.
Inte för att det hade hjälpt, misstänker jag.
Puckon. Rikspuckon.
tisdag, september 22, 2009
• fältfunderingar
Jag tog en promenad på fältet idag. Igen.
Årstafältet alltså.
En hel radda tankar gick rundgång i huvudet. Bland annat så slog det mig vilken mångfald där är.
Växterna är förstås bland det första jag ser. Som solrosfältet. Och alsikeklöver är inte den vanligaste klövern.
Fåglarna. Vilken massa! Alla de vanliga mindre och mellanstora, men så plötsligt gjorde två hägrar en mellanlandning.
För det finns ju vatten på fältet också. Och den urgamla stenbron som renoverats, originalet tror man är från 1700-talet. Den ersatte en spång? Bron står i bjärt kontrast med Ica's aluminiumlåda, modell hangar. Bakom det skymtar resten av industriområdet.
Sedan människorna. Det är många olika hundmänniskor som nyttjar ytan. Och minst lika många modeller på hundar, givetvis. Och en och annan hare. Sedan golfare. Och rugbymänniskor. Fotboll. Och de där som odlar, kolonisterna. Någon flyger drake. Ungdomar som ser ut att öva koordination i något slags dans. En familj som plockar nypon. Sedan kommer någon som rullar runt på någon annnan i en rullstol. Äldre. För att strax samsas med en och annan dagisgrupp som har aktiviteter i området. Då och då omsprungna av någon som är ute och springer. Eller cyklar.
Och så är det en dåre som går runt och fotograferar högt och lågt. Det är jag.
Och säkert missar jag hälften av vad som pågår på fältet.
För jag tänker på byggplanerna. Att hela fältet ska bli en ny stadsdel.
Ett tag tänkte jag 'bygg bara bygg' för att det behövs bostäder.
Men jag har ändrat mig. Ja, inte först idag. Men jag tänkte på det idag igen.
Det har förtätats runt mig, där jag bor. På ett par av grönytorna. Fler är på väg att bebyggas just nu.
Jag föredrar det. Jag föredrar att inte längre ha samma utsikt. Jämfört med om de bygger på fältet eller i årstaskogen.
För om de gör det, om inte alla protester hörs - då finns det faktiskt ingenstans att ta en ickeasfalterad promenad här omkring längre. Då blir vi som bor här sådana som får ta bilen för att åka till tillräckligt mycket natur att vistas i.
Natur är visserligen lyx. Jag har bott 20 år i stan varav 15 år ovanpå slussen. Grym trafikknut. Helt underbart!
Men tillbaka till att naturen är lyx - jag råkar också vara av den åsikten att de som bosätter sig i stan och sedan klagar på bilarna - de är tamejfan inte riktigt kloka. Kom det som en överraskning?! Som att flytta till Arlanda och sedan klaga på att det flyger flygplan över huset.
Mycket märkligt.
Tror de verkligen att de kan få 'liv och rörelse' och allt inom räckhåll utan att vare sig folk eller prylar transporteras dit? Och därifrån?
Som sagt, mycket märkligt.
Nu bor vi inte i stan längre. Närförort. Aningens glesare mellan husen (än så länge), annars ingen större skillnad. Asfalt och betongplattor.
Här är trafik lika nödvändigt. Bostäder är nödvändigt.
Så bygg gärna tätt inpå mitt hus.
De små plättarna, de som nu bebyggs, det är inte så att jag inte uppskattar dem. De är jättetrevliga. Lungor. Grönt är skönt att titta på. Men det är inget som nyttjas, det kan man inte påstå. Inget att ta en promenad på. Tio sekunder tvärs över. Inget att ha picnic på. Ingen rekreation.
Så bygg hellre där. Och låt den stora lungan som finns kvar fortsätta finnas kvar. Och mångfalden. Låt mångfalden finnas kvar på fältet.
Så här började jag. Men det var varmt. Fick klä av mig allt utom linne. Jag brukar bli anklagad för GrBrGr men som ni ser döljer sig något rödaktigt!
Alsikeklöver.
Med dagg kvar på.
Gula är okej om det inte är hemma hos mig.
Verkligen...? Men på sommaren, då är den...
1700-tal och... och... ja vad är det där egentligen?! Enterprise?
Årstafältet alltså.
En hel radda tankar gick rundgång i huvudet. Bland annat så slog det mig vilken mångfald där är.
Växterna är förstås bland det första jag ser. Som solrosfältet. Och alsikeklöver är inte den vanligaste klövern.
Fåglarna. Vilken massa! Alla de vanliga mindre och mellanstora, men så plötsligt gjorde två hägrar en mellanlandning.
För det finns ju vatten på fältet också. Och den urgamla stenbron som renoverats, originalet tror man är från 1700-talet. Den ersatte en spång? Bron står i bjärt kontrast med Ica's aluminiumlåda, modell hangar. Bakom det skymtar resten av industriområdet.
Sedan människorna. Det är många olika hundmänniskor som nyttjar ytan. Och minst lika många modeller på hundar, givetvis. Och en och annan hare. Sedan golfare. Och rugbymänniskor. Fotboll. Och de där som odlar, kolonisterna. Någon flyger drake. Ungdomar som ser ut att öva koordination i något slags dans. En familj som plockar nypon. Sedan kommer någon som rullar runt på någon annnan i en rullstol. Äldre. För att strax samsas med en och annan dagisgrupp som har aktiviteter i området. Då och då omsprungna av någon som är ute och springer. Eller cyklar.
Och så är det en dåre som går runt och fotograferar högt och lågt. Det är jag.
Och säkert missar jag hälften av vad som pågår på fältet.
För jag tänker på byggplanerna. Att hela fältet ska bli en ny stadsdel.
Ett tag tänkte jag 'bygg bara bygg' för att det behövs bostäder.
Men jag har ändrat mig. Ja, inte först idag. Men jag tänkte på det idag igen.
Det har förtätats runt mig, där jag bor. På ett par av grönytorna. Fler är på väg att bebyggas just nu.
Jag föredrar det. Jag föredrar att inte längre ha samma utsikt. Jämfört med om de bygger på fältet eller i årstaskogen.
För om de gör det, om inte alla protester hörs - då finns det faktiskt ingenstans att ta en ickeasfalterad promenad här omkring längre. Då blir vi som bor här sådana som får ta bilen för att åka till tillräckligt mycket natur att vistas i.
Natur är visserligen lyx. Jag har bott 20 år i stan varav 15 år ovanpå slussen. Grym trafikknut. Helt underbart!
Men tillbaka till att naturen är lyx - jag råkar också vara av den åsikten att de som bosätter sig i stan och sedan klagar på bilarna - de är tamejfan inte riktigt kloka. Kom det som en överraskning?! Som att flytta till Arlanda och sedan klaga på att det flyger flygplan över huset.
Mycket märkligt.
Tror de verkligen att de kan få 'liv och rörelse' och allt inom räckhåll utan att vare sig folk eller prylar transporteras dit? Och därifrån?
Som sagt, mycket märkligt.
Nu bor vi inte i stan längre. Närförort. Aningens glesare mellan husen (än så länge), annars ingen större skillnad. Asfalt och betongplattor.
Här är trafik lika nödvändigt. Bostäder är nödvändigt.
Så bygg gärna tätt inpå mitt hus.
De små plättarna, de som nu bebyggs, det är inte så att jag inte uppskattar dem. De är jättetrevliga. Lungor. Grönt är skönt att titta på. Men det är inget som nyttjas, det kan man inte påstå. Inget att ta en promenad på. Tio sekunder tvärs över. Inget att ha picnic på. Ingen rekreation.
Så bygg hellre där. Och låt den stora lungan som finns kvar fortsätta finnas kvar. Och mångfalden. Låt mångfalden finnas kvar på fältet.
Så här började jag. Men det var varmt. Fick klä av mig allt utom linne. Jag brukar bli anklagad för GrBrGr men som ni ser döljer sig något rödaktigt!
Alsikeklöver.
Med dagg kvar på.
Gula är okej om det inte är hemma hos mig.
Verkligen...? Men på sommaren, då är den...
1700-tal och... och... ja vad är det där egentligen?! Enterprise?
måndag, september 21, 2009
• irriterande
Jag har signaturmelodin till 'Här är ditt liv' i huvudet, och efter ett par strofer övergår den om och om igen till Anne-Lie Rydés variant av 'Åh en sån karl', där när hon sjunger jag skulle ge allting jag har, till denna underbara karl...
Det är fullkomligt obegripligt. Jag har inte sett programmet eller för den delen hört Rydé på åratal.
Dessutom mycket irriterande.
I morgon vill jag vakna med något annat, tack.
Det är fullkomligt obegripligt. Jag har inte sett programmet eller för den delen hört Rydé på åratal.
Dessutom mycket irriterande.
I morgon vill jag vakna med något annat, tack.
• sannolikhet
Hyffsat prick tolv.
Trodde jag klockan var när jag vaknade.
Sånt kan få mig att flyga upp ur sängen som om jag hade en katapult under kudden.
Vad är sannolikheten för att klockan ska stanna precis på 12? Jag förstår att sannolikheten är lika stor som för någon av de 720 minuterna på en analog klocka - men ändå. Alla visare samlade i en klump känns lite 'extra'...
... i alla fall blev jag förskräckt när jag såg klockan. Det var inte möjligt!
Som tur var var det inte som jag befarade. Bara batterierna som tagit slut just den tiden.
Trodde jag klockan var när jag vaknade.
Sånt kan få mig att flyga upp ur sängen som om jag hade en katapult under kudden.
Vad är sannolikheten för att klockan ska stanna precis på 12? Jag förstår att sannolikheten är lika stor som för någon av de 720 minuterna på en analog klocka - men ändå. Alla visare samlade i en klump känns lite 'extra'...
... i alla fall blev jag förskräckt när jag såg klockan. Det var inte möjligt!
Som tur var var det inte som jag befarade. Bara batterierna som tagit slut just den tiden.
lördag, september 19, 2009
• blås
Vaknar med en bakgrundsslinga i huvudet, syntetiskt ljud. Tar en stund att lokalisera. Tills minnet åter hamnar i matsalen på Mårten Trotzig.
Så jag letar upp skivan med remixer och blippar igång
The Cure; Closer To Me - Closer Mix
(från Mixed Up 1990)
Står och viker tvätt (vad ska man annars roa sig med en lördag?) när breaket kommer och jag plötsligt hör mig själv skratta högt - för det är något annat jag 'plötsligt' har hört för första gången. Ja inte hört för första gången, det är första gången jag tänker på det.
Igen.
Det är inte möjligt.
Åter en låt med 'blåsljud' - ja i större delen av låten faktiskt. Diverse. Men närmare slutet dyker det upp mer påtagligt. Härda ut till sisådär 3:55 där ett break kommer och lyssna på saxen & co...:
Så jag letar upp skivan med remixer och blippar igång
The Cure; Closer To Me - Closer Mix
(från Mixed Up 1990)
Står och viker tvätt (vad ska man annars roa sig med en lördag?) när breaket kommer och jag plötsligt hör mig själv skratta högt - för det är något annat jag 'plötsligt' har hört för första gången. Ja inte hört för första gången, det är första gången jag tänker på det.
Igen.
Det är inte möjligt.
Åter en låt med 'blåsljud' - ja i större delen av låten faktiskt. Diverse. Men närmare slutet dyker det upp mer påtagligt. Härda ut till sisådär 3:55 där ett break kommer och lyssna på saxen & co...:
fredag, september 18, 2009
• globen gone gay?
Ganska mycket klarar min lilla mobilkamera av; det är ju den jag använder för att fotografera med och alla bilder här är tagna med den om jag inte säger något annat. Mörkerbilder däremot, är inte något av dess starkare sida. Det är ju inte så att man får bestämma exponeringstid och så med mobilen. Inte min i alla fall.
Men.
Jag gick över Skanstullsbron idag.
Globen är ofta tjusigt uppklädd, det brukar vara lätt att se om det är Hammarbyfärger eller Djurgårdsfärger. Men idag? Pridefestivalen är det en stund sedan det var. Jag har inte forskat i vad som försiggick i Globen i kväll men många färger hade den. Alla faktiskt. Dock gulare och grönare än på bild. Någon som vet?
Kanske testade de bara belysningen...
... gör det oftare i så fall; det lyser glädjande i mörkret!
Men.
Jag gick över Skanstullsbron idag.
Globen är ofta tjusigt uppklädd, det brukar vara lätt att se om det är Hammarbyfärger eller Djurgårdsfärger. Men idag? Pridefestivalen är det en stund sedan det var. Jag har inte forskat i vad som försiggick i Globen i kväll men många färger hade den. Alla faktiskt. Dock gulare och grönare än på bild. Någon som vet?
Kanske testade de bara belysningen...
... gör det oftare i så fall; det lyser glädjande i mörkret!
• här kommer hon
'... here comes my baby
here she comes now...'
malde i huvudet när jag vaknade.
Inklusive plinkande och allt.
Snabbt återfunnet:
Cat Stevens; Here comes my baby
here she comes now...'
malde i huvudet när jag vaknade.
Inklusive plinkande och allt.
Snabbt återfunnet:
Cat Stevens; Here comes my baby
• gårdagens upptäckt
Helen Kane!!
Jag borde förstås redan ha en massa kunskap om henne men det har jag ju inte. Så jag ska fortsätta forska om henne... 20- och 30-talet. Tänk den som kunde resa i tiden! Vad intressant det vore.
Aaah.
Jag borde förstås redan ha en massa kunskap om henne men det har jag ju inte. Så jag ska fortsätta forska om henne... 20- och 30-talet. Tänk den som kunde resa i tiden! Vad intressant det vore.
Aaah.
torsdag, september 17, 2009
• han är så ovanlig
Oj oj oj oj oj oj oj...
Fröken BeatHead vaknade med
Cyndi Lauper; He's so unusual
i huvudet. '... but when I need some loving...' Vilken otroligt otippad låt!!
Oj oj oj oj. 80-tals strömningen verkar vara tillbaka. För när jag sedan spelar den så tycker jag skivan är helt fantastisk. Vad är det för fel på mig?!
Horoskopmening? You bet!
Sedan hittade jag den här lilla sötingen:
Och innan drömde jag bara om flygplan på längden bredden och tvären. Små, stora, fallskärmar, flyplatser, plan som såg ut att störta men som gjorde snygga landningar i alla fall; hur många storlekar på flygplan som helst, olika motorer, propellrar och turbiner... sjuka drömmar!
Sjuk låt att vakna med.
Fröken BeatHead vaknade med
Cyndi Lauper; He's so unusual
i huvudet. '... but when I need some loving...' Vilken otroligt otippad låt!!
Oj oj oj oj. 80-tals strömningen verkar vara tillbaka. För när jag sedan spelar den så tycker jag skivan är helt fantastisk. Vad är det för fel på mig?!
Horoskopmening? You bet!
Sedan hittade jag den här lilla sötingen:
Och innan drömde jag bara om flygplan på längden bredden och tvären. Små, stora, fallskärmar, flyplatser, plan som såg ut att störta men som gjorde snygga landningar i alla fall; hur många storlekar på flygplan som helst, olika motorer, propellrar och turbiner... sjuka drömmar!
Sjuk låt att vakna med.
• frisören klippte fel hår
Och han klippte lite för mycket...
Första gången detta hände var redan i våras. Hade jag inte sminkat mig precis innan jag gick dit och sedan gått in i en provhytt nästan direkt efteråt hade jag förmodligen tvekat över vad som hänt - men nu gör jag inte det.
Det faktum att jag också plötsligt kom ihåg historien om Kamelen* och också berättade den för honom pekar än mer på att jag kände att något hände.
Vad han gjorde?
Klippte av mig ögonfransarna! När han klippte lugg på mig. Och det tätt tätt intill ögonlocket; fotot nedan är från idag och trots att klippet skedde 16:e mars har de alltså inte växt längre - vilket jag återkommer till.
Det är okej så långt; frisören blev förstås förlåten. Shit happens helt enkelt och förresten är jag glad att han missade ögonlocket.
Och jag har gått dit igen (han skämdes lite när jag ville hålla handen för ögonen när han klippte luggen).
Men senast. Det var i mitten av augusti. Jag tror han gjorde det igen! Jag satt där och tyckte det var så där skönt som det är när någon grejar med mig; är jag lite trött är det lätt att bli dåsig när någon fixar och donar och duttar med mig.
Efteråt.
Ska tvätta bort mascaran på kvällen.
Vad har nu hänt med andra ögat??
Frisören själv håller med. De har inte gått av, av franstångsanvändande tex. De är klippta. Helt rakt av.
Hmm.
Jag tycker om honom. Han kommer få klippa mig fler gånger. Men hädanefter ska jag banne mig hålla en hand för! Och så tycker jag han ska köpa en sån här fransboostare till mig... nu när jag vet hur otroligt långsamt de växer!
Någon dag när jag har smink på mig ska jag byta ut bilderna, det är mycket tydligare då. (Nu är de bara färgade.)
Höger öga, första klippet:
Det är underfransarna som kikar ut under på båda bilderna.
Vänster öga, augustiklippet:
Och nu lägger jag till bilder underifrån, utan underfransar...
Höger...
... respektive vänster:
* 'Kamelen' var en flicka som gick i skolan och blev retad för att hon hade så långa ögonfransar; de andra var elaka och kallade henne Kamelen. När hon dykt i vatten och kom upp till ytan klibbade fransarna fast mot kinden.
Till slut ledsnade kamelen och gick hem, tog en sax, och klippte av sina långa långa långa ögonfransar.
Jag hoppas för Kamelens skull att de växte ut lika långt igen. Jag gissar att alla trakasserande mellanstadieelever är avundsjuka än idag.
Första gången detta hände var redan i våras. Hade jag inte sminkat mig precis innan jag gick dit och sedan gått in i en provhytt nästan direkt efteråt hade jag förmodligen tvekat över vad som hänt - men nu gör jag inte det.
Det faktum att jag också plötsligt kom ihåg historien om Kamelen* och också berättade den för honom pekar än mer på att jag kände att något hände.
Vad han gjorde?
Klippte av mig ögonfransarna! När han klippte lugg på mig. Och det tätt tätt intill ögonlocket; fotot nedan är från idag och trots att klippet skedde 16:e mars har de alltså inte växt längre - vilket jag återkommer till.
Det är okej så långt; frisören blev förstås förlåten. Shit happens helt enkelt och förresten är jag glad att han missade ögonlocket.
Och jag har gått dit igen (han skämdes lite när jag ville hålla handen för ögonen när han klippte luggen).
Men senast. Det var i mitten av augusti. Jag tror han gjorde det igen! Jag satt där och tyckte det var så där skönt som det är när någon grejar med mig; är jag lite trött är det lätt att bli dåsig när någon fixar och donar och duttar med mig.
Efteråt.
Ska tvätta bort mascaran på kvällen.
Vad har nu hänt med andra ögat??
Frisören själv håller med. De har inte gått av, av franstångsanvändande tex. De är klippta. Helt rakt av.
Hmm.
Jag tycker om honom. Han kommer få klippa mig fler gånger. Men hädanefter ska jag banne mig hålla en hand för! Och så tycker jag han ska köpa en sån här fransboostare till mig... nu när jag vet hur otroligt långsamt de växer!
Någon dag när jag har smink på mig ska jag byta ut bilderna, det är mycket tydligare då. (Nu är de bara färgade.)
Höger öga, första klippet:
Det är underfransarna som kikar ut under på båda bilderna.
Vänster öga, augustiklippet:
Och nu lägger jag till bilder underifrån, utan underfransar...
Höger...
... respektive vänster:
* 'Kamelen' var en flicka som gick i skolan och blev retad för att hon hade så långa ögonfransar; de andra var elaka och kallade henne Kamelen. När hon dykt i vatten och kom upp till ytan klibbade fransarna fast mot kinden.
Till slut ledsnade kamelen och gick hem, tog en sax, och klippte av sina långa långa långa ögonfransar.
Jag hoppas för Kamelens skull att de växte ut lika långt igen. Jag gissar att alla trakasserande mellanstadieelever är avundsjuka än idag.
onsdag, september 16, 2009
• tiden är ur led
Så var det dags. För min amaryllis att öppna sina knoppar. Ur led är tiden! Amaryllis är en vårblomma - egentligen. Vi bara lurar dem att blomma till jul.
Jag är sämre på att luras. Uppenbarligen.
Eller nu vet jag. Det är naturligtvis amaryllisen som lurar mig!
Fem av dessa snyggingar ser det ut att bli.
Utan att ha dem bredvid varann kan jag inte avgöra om det är min 'ordinära röda' eller 'red lion'.
Jag är sämre på att luras. Uppenbarligen.
Eller nu vet jag. Det är naturligtvis amaryllisen som lurar mig!
Fem av dessa snyggingar ser det ut att bli.
Utan att ha dem bredvid varann kan jag inte avgöra om det är min 'ordinära röda' eller 'red lion'.
• en tidsresenär
Ibland får man syn på något. Som min syster när hon tittade på sin remsa på väg hem från mig här om sistens. En twilight biljett. Inte samma dag som min mystiska himmel men ändå. Det här är ingen resa i elfte timmen, det är...
... ja döm själv vad det här är.
(För er icke-SL-bevandrade: längst till vänster: fyra siffror stämpelidentifikation. Bara till vänster: datum (i detta fall 28:e). Längst till höger: tidsstämpel.)
... ja döm själv vad det här är.
(För er icke-SL-bevandrade: längst till vänster: fyra siffror stämpelidentifikation. Bara till vänster: datum (i detta fall 28:e). Längst till höger: tidsstämpel.)
• vad klarar en knöl?
Stubbåker. Sniglarnas jobb.
Grävde upp dessa dahlior; först grävde jag för att omplacera annat. Då upptäckte jag att de mot alla odds fortfarande var vid liv. Som stubbåkrar. Dahliastubbåkrar. Precis under jordytan.
Så de omhändertogs. Placerades i alldeles för små nya krukor, med trevlig jord och så snigelfritt som mina ögon och nypor kan åstadkomma. På bara några timmar hade den ena av dem skjutit fart igen.
Den andra har hela 19 stubbar. Får se hur det går. Undrar om man kan ha dahlior inomhus? Utan blad kan de kan inte ha hunnit lagra någon näring under sommaren så att vinterförvara dem är väl inte att tänka på. För även om de haft näring nog i sina knölar för att inte ge upp på en hel sommar måste det vara för lite för en vinter? Tror jag. Och funderar på om man kan odla dahlior på fönsterkarmen.
Jag lär bli varse.
Grävde upp dessa dahlior; först grävde jag för att omplacera annat. Då upptäckte jag att de mot alla odds fortfarande var vid liv. Som stubbåkrar. Dahliastubbåkrar. Precis under jordytan.
Så de omhändertogs. Placerades i alldeles för små nya krukor, med trevlig jord och så snigelfritt som mina ögon och nypor kan åstadkomma. På bara några timmar hade den ena av dem skjutit fart igen.
Den andra har hela 19 stubbar. Får se hur det går. Undrar om man kan ha dahlior inomhus? Utan blad kan de kan inte ha hunnit lagra någon näring under sommaren så att vinterförvara dem är väl inte att tänka på. För även om de haft näring nog i sina knölar för att inte ge upp på en hel sommar måste det vara för lite för en vinter? Tror jag. Och funderar på om man kan odla dahlior på fönsterkarmen.
Jag lär bli varse.
tisdag, september 15, 2009
• hämden är ljuv
Det är fortfarande lika roligt att Sons Of Maxwell gjorde en låt om historien med den förstörda gitarren och United Airlines.
All publicitet är av godo sägs det. United lär inte ska hålla med.
Första låten och uppföljaren:
All publicitet är av godo sägs det. United lär inte ska hålla med.
Första låten och uppföljaren:
måndag, september 14, 2009
• alla vred på huvudet
Alla vred på huvudet på Sveavägen igår. När det här gänget dök upp.
De förföljde mig ända från Odengatan/Sveavägen. Det tog en stund för mig att komma på att jag skulle filma dem, så först när de var på trappan till Handels lyfte jag mobilen. Sedan fångade jag dem igen vid korsningen Tegnérgatan där de sen försvann. Skulle de till Sergel månntro? De rönte en viss uppmärksamhet, de som jag helt oavancerat gissar är studenter, actionsgruppen 'Klamydia ut ur EU' med sitt humoristiska budskap :-)
Vad vill vi göra?!
Krossa klamydia!
När vill vi göra't?
Nu nu nu!
Hur vill vi göra't?
.... :-)
De förföljde mig ända från Odengatan/Sveavägen. Det tog en stund för mig att komma på att jag skulle filma dem, så först när de var på trappan till Handels lyfte jag mobilen. Sedan fångade jag dem igen vid korsningen Tegnérgatan där de sen försvann. Skulle de till Sergel månntro? De rönte en viss uppmärksamhet, de som jag helt oavancerat gissar är studenter, actionsgruppen 'Klamydia ut ur EU' med sitt humoristiska budskap :-)
Vad vill vi göra?!
Krossa klamydia!
När vill vi göra't?
Nu nu nu!
Hur vill vi göra't?
.... :-)
torsdag, september 10, 2009
• olja, oljigare, citronoljigast
Citronolivolja.
Jag säger bara det.
Hur tråkig en maträtt än råkat blivit, eller om den är alltför vardag, eller jag bara glömde krydda tillräckligt, eller uppvärmda rester. Eller bara ändå, givetvis.
Så kan man ha på citronolivolja. Allt blir roligare med den.
Det är nästan bara raggmunkar det inte passar på men de är ju goda ändå.
Jag fick plötsligt syn på våra olivoljor idag. Det är inte alltid citron som används - fast väldigt ofta - men vi är flitiga användare av flera sorter. Jag radade upp dem så ni ska få se. Zeta har det blivit mycket av på senare tid - det duger åt oss. Fast det är gott med en finare olja då och då.
Den lilla söta flaskan är privatimport från Spanien, tack Teresa :-)
Barn & Mat: rynkas det på näsan åt något slinker det i regel ner med olja på...
Jag säger bara det.
Hur tråkig en maträtt än råkat blivit, eller om den är alltför vardag, eller jag bara glömde krydda tillräckligt, eller uppvärmda rester. Eller bara ändå, givetvis.
Så kan man ha på citronolivolja. Allt blir roligare med den.
Det är nästan bara raggmunkar det inte passar på men de är ju goda ändå.
Jag fick plötsligt syn på våra olivoljor idag. Det är inte alltid citron som används - fast väldigt ofta - men vi är flitiga användare av flera sorter. Jag radade upp dem så ni ska få se. Zeta har det blivit mycket av på senare tid - det duger åt oss. Fast det är gott med en finare olja då och då.
Den lilla söta flaskan är privatimport från Spanien, tack Teresa :-)
Barn & Mat: rynkas det på näsan åt något slinker det i regel ner med olja på...
• döende... men inte mer än vanligt
Så är de tillbaka, kära Cake.
Det är nästan omöjligt att bli irriterad över att ha dem i huvudet; jag blir ju glad varje gång.
Denna gång vaknade jag med
... as soon as you're born you start dyin'
So you might as well
have a good time...
som klistrat i huvudet.
Var det någon som frågade om horoskopmeningen? Självklart, är svaret!
Jag skickar med hela texten:
I'm not feeling alright today
I'm not feeling that great
I'm not catching on fire today
Love has started to fade
I'm not going to smile today
I'm not gonna laugh
You're out living it up today
I've got dues to pay
And the gravedigger puts on the forceps
The stonemason does all the work
The barber can give you a haircut
The carpenter can take you out to lunch
Now I just want to play on my panpipes
I just want to drink me some wine
As soon as you're born you start dyin'
So you might as well have a good time
CHORUS
Sheep go to heaven
Goats go to hell
Sheep go to heaven
Goats...go to hell
I don't wanna go to Sunset Strip
I don't wanna feel the emptiness
Old marquees with stupid band names
I don't wanna go to Sunset Strip
I don't wanna go to Sunset Strip
I don't wanna feel the emptiness
Old marquees with stupid band names
I don't wanna go to Sunset Strip
And the gravedigger puts on the forceps
The stonemason does all the work
The barber can give you a haircut
The carpenter can take you out to lunch
Now but I just want to play on my panpipes
I just want to drink me some wine
As soon as you're born you start dyin'
So you might as well have a good time
CHORUS
Fan det är något fel på mig i kombination med trumpeter och tromboner... med en sån där manick instoppad, vad de nu kan heta. Hör jag igen när jag lyssnade på låten.
Aaah, suck... :-)
Och sedan ekar 'go to hell, go to hell, go to hell, go to hell...' i huvudet; som i slutet av låten. Mmmm...
Det är nästan omöjligt att bli irriterad över att ha dem i huvudet; jag blir ju glad varje gång.
Denna gång vaknade jag med
... as soon as you're born you start dyin'
So you might as well
have a good time...
som klistrat i huvudet.
Var det någon som frågade om horoskopmeningen? Självklart, är svaret!
Jag skickar med hela texten:
I'm not feeling alright today
I'm not feeling that great
I'm not catching on fire today
Love has started to fade
I'm not going to smile today
I'm not gonna laugh
You're out living it up today
I've got dues to pay
And the gravedigger puts on the forceps
The stonemason does all the work
The barber can give you a haircut
The carpenter can take you out to lunch
Now I just want to play on my panpipes
I just want to drink me some wine
As soon as you're born you start dyin'
So you might as well have a good time
CHORUS
Sheep go to heaven
Goats go to hell
Sheep go to heaven
Goats...go to hell
I don't wanna go to Sunset Strip
I don't wanna feel the emptiness
Old marquees with stupid band names
I don't wanna go to Sunset Strip
I don't wanna go to Sunset Strip
I don't wanna feel the emptiness
Old marquees with stupid band names
I don't wanna go to Sunset Strip
And the gravedigger puts on the forceps
The stonemason does all the work
The barber can give you a haircut
The carpenter can take you out to lunch
Now but I just want to play on my panpipes
I just want to drink me some wine
As soon as you're born you start dyin'
So you might as well have a good time
CHORUS
Fan det är något fel på mig i kombination med trumpeter och tromboner... med en sån där manick instoppad, vad de nu kan heta. Hör jag igen när jag lyssnade på låten.
Aaah, suck... :-)
Och sedan ekar 'go to hell, go to hell, go to hell, go to hell...' i huvudet; som i slutet av låten. Mmmm...
onsdag, september 09, 2009
• beathead is back...!
Förstod inte alls vad det var jag vaknade med för toner i huvudet. Inte när jag hörde texten heller:
... and each day I learn just a little bit more
I don't know why but I do know what for
If we're all going somewhere let's get there soon...
Men efter idogt trallande och mer tänkande, särskilt efter att jag lämnat på dagis, så kunde jag placera den i tiden för mig. 1989 - 1990!
Säg 1990 för att bestämma mig - solklart är att det är på blandbandens tid.
När jag kommit så långt blev det ganska lätt:
Elton John; This Song Has No Title
(från Goodbye Yellow Brick Road, 1973)
På ett blandband från Anders förstås! Mycket bra lärde jag mig av Anders men just det här hade jag 20 år senare lite svårt att minnas. Men vilka bra kasettband han gjorde :-)
Horoskopmening? Jajjamänsan!!
... and each day I learn just a little bit more
I don't know why but I do know what for
If we're all going somewhere let's get there soon...
Men efter idogt trallande och mer tänkande, särskilt efter att jag lämnat på dagis, så kunde jag placera den i tiden för mig. 1989 - 1990!
Säg 1990 för att bestämma mig - solklart är att det är på blandbandens tid.
När jag kommit så långt blev det ganska lätt:
Elton John; This Song Has No Title
(från Goodbye Yellow Brick Road, 1973)
På ett blandband från Anders förstås! Mycket bra lärde jag mig av Anders men just det här hade jag 20 år senare lite svårt att minnas. Men vilka bra kasettband han gjorde :-)
Horoskopmening? Jajjamänsan!!
tisdag, september 08, 2009
• jag förstår japanerna
Det måste hända något. Jag måste börja röra på mig mer.
Så idag var jag ute och flanerade i Årstaskogen. Jag tänker betrakta det som en god start i att återuppta mina gamla vanor...
... och medan jag går där konstaterade jag åter igen att jag förstår japanerna.
Som rycker upp grässtråna ur sina mossträdgårdar.
Till skillnad från oss i väst. Och till skillnad från mig, som ju inte har någon gräsmatta. Dock både mossa och gräs i krukor - men i regel inte i samma krukor.
Strax därefter hittade jag ett kissnödigt träd. Eller är jag väldigt oromantisk nu? Det är jag nog. Jag är inte så romantisk idag.
Apropå att odla i kruka så är det här en av favoriterna, en kruka för snabbräddning som sedan blivit permanent:
Så idag var jag ute och flanerade i Årstaskogen. Jag tänker betrakta det som en god start i att återuppta mina gamla vanor...
... och medan jag går där konstaterade jag åter igen att jag förstår japanerna.
Som rycker upp grässtråna ur sina mossträdgårdar.
Till skillnad från oss i väst. Och till skillnad från mig, som ju inte har någon gräsmatta. Dock både mossa och gräs i krukor - men i regel inte i samma krukor.
Strax därefter hittade jag ett kissnödigt träd. Eller är jag väldigt oromantisk nu? Det är jag nog. Jag är inte så romantisk idag.
Apropå att odla i kruka så är det här en av favoriterna, en kruka för snabbräddning som sedan blivit permanent:
måndag, september 07, 2009
• jag är kär - och den flörtar tillbaka!
Kär i en bil. Och det är inte första gången heller.
Här nedan en av mina större förälskelser - även bokstavligt talat. En lastbilsreggad Dodge. Förlängd, förhöjd, förstärkt, för...
... för mycket. Underbart brutal. Sagolikt rå.
Förutom motorljudet som kommer högt upp på favoritlistan (högst upp kanske?) så var den härlig att köra och så minns jag det som nog särskiljde den mest från andra vanar: passagerarsätet pratade. Jodå; allvarligt. Det pratade.
('Hondar börjar tala mat, mamma mia' 'Hondar tala med MIG' -
Bilar börjar tala, mamma Mia*... bilar talar med MIG'.)
Så jodå. Bilar tala med mig!
Sätet gnirkade och gnorkade och fjädrarna i det sjöng.
Jo sjöng.
Jag menar det.
Helt fantastiskt ljud.
Hela tiden.
Men nu min senaste förälskelse.
Jag har lånat en annan bil. En C5:a.
Och jag måste erkänna; tidigare var min förståelse av Citroën-valet inte helt 100%, även om jag alltid sett fördelar. Som gashydrauliken. Lastutrymmet.
Men denna C5:a. Den är SÅ go'! Fantastiskt lättkörd, helt makalöst lättkörd faktiskt, accelererar skönt och... ja den bara gör precis som man vill. Fjädringen - ja det är FJÄDringen precis som i fågelfjädrar - jag bara flyger fram över guppen...
... hela bilen är fullpetad med finesser som bara funkar, de 'bara är där' precis när man vill och behöver dem. Vare sig påflugna eller sådana som behöver rattas in.
Och så något som charmar den icke-teknik-relaterade-delen av hjärnan.
Bilen flörtar med mig.
Joho då; det är sant det med.
När man kommer till den flörtar den hejvilt med sina ögon och viftar med öronen på ett mycket välkomnande sätt. När man lämnar den verkar den lite accepterande ledsen; den viker in öronen och blinkar ett kort hejdå. Sedan lägger den sig och vilar, redo för nästa gång vi ska ut och åka.
Vad menar jag? Jo, den blinkar och fäller ut backspeglarna när man låser upp den. Och när man låser den igen så gör den bara ett blink och fäller in backspeglarna i parkeringsläge. Och så småningom sjunker hydrauliken ihop.
Till nästa gång.
Den är SÅÅÅ söt!
* det är ju bra att jag ÄR mamma Mia...
... eeeh, särskilt om du läser dagens tidigare inlägg...
Här nedan en av mina större förälskelser - även bokstavligt talat. En lastbilsreggad Dodge. Förlängd, förhöjd, förstärkt, för...
... för mycket. Underbart brutal. Sagolikt rå.
Förutom motorljudet som kommer högt upp på favoritlistan (högst upp kanske?) så var den härlig att köra och så minns jag det som nog särskiljde den mest från andra vanar: passagerarsätet pratade. Jodå; allvarligt. Det pratade.
('Hondar börjar tala mat, mamma mia' 'Hondar tala med MIG' -
Bilar börjar tala, mamma Mia*... bilar talar med MIG'.)
Så jodå. Bilar tala med mig!
Sätet gnirkade och gnorkade och fjädrarna i det sjöng.
Jo sjöng.
Jag menar det.
Helt fantastiskt ljud.
Hela tiden.
Men nu min senaste förälskelse.
Jag har lånat en annan bil. En C5:a.
Och jag måste erkänna; tidigare var min förståelse av Citroën-valet inte helt 100%, även om jag alltid sett fördelar. Som gashydrauliken. Lastutrymmet.
Men denna C5:a. Den är SÅ go'! Fantastiskt lättkörd, helt makalöst lättkörd faktiskt, accelererar skönt och... ja den bara gör precis som man vill. Fjädringen - ja det är FJÄDringen precis som i fågelfjädrar - jag bara flyger fram över guppen...
... hela bilen är fullpetad med finesser som bara funkar, de 'bara är där' precis när man vill och behöver dem. Vare sig påflugna eller sådana som behöver rattas in.
Och så något som charmar den icke-teknik-relaterade-delen av hjärnan.
Bilen flörtar med mig.
Joho då; det är sant det med.
När man kommer till den flörtar den hejvilt med sina ögon och viftar med öronen på ett mycket välkomnande sätt. När man lämnar den verkar den lite accepterande ledsen; den viker in öronen och blinkar ett kort hejdå. Sedan lägger den sig och vilar, redo för nästa gång vi ska ut och åka.
Vad menar jag? Jo, den blinkar och fäller ut backspeglarna när man låser upp den. Och när man låser den igen så gör den bara ett blink och fäller in backspeglarna i parkeringsläge. Och så småningom sjunker hydrauliken ihop.
Till nästa gång.
Den är SÅÅÅ söt!
* det är ju bra att jag ÄR mamma Mia...
... eeeh, särskilt om du läser dagens tidigare inlägg...
• (pre-kaffe) identitetsförvirring
Det har ringt fel idag. Eller?
Tre gånger har det ringt, första gången efterfrågades inget namn, bara 'ursäkta jag har ringt fel'. De två andra gångerna, gissningsvis av en annan kvinna, efterfrågades Sofie Karlsson. På frågan så svarade jag att jag inte känner någon Sofie Karlsson. Ledsen-jag-kan-inte-hjälpa-till. Men så slog mig något. Jag kanske ÄR Sofie Karlsson...??! Och det är alltså därför jag inte får ihop det med att vara Maria?
Om jag är Sofie så förklarar det ju en hel del.
Som varför telefonräkningen ibland är högre än de borde vara. Som de gånger jag känner mig som fel person på fel plats. Eller något annat som inte riktigt är jag.
Det är för att jag är Sofie! Det är därför det känns så fel när sådant händer. Så måste det vara. Självklart. Sofie gör aldrig sådana saker. Hon ringer knappt. Och det är till exempel bättre ordning på Sofie. Hon skjuter aldrig upp saker. Hon motionerar regelbundet. Hon har allt i alfabetisk ordning. Lämnar inte plötsligt väskan hemma när hon går ut och behöver således aldrig gå tillbaka och hämta den för att sedan springa efter bussen.
Eller...
Näe. Jag är nog inte Sofie ändå.
Jag bara strävar efter att vara lite mer Sofie. Nog så förvirrande ibland.
Fast det verkar i och för sig Sofie också vara, förvirrad alltså. Hon gav ju ut fel nummer!
Tre gånger har det ringt, första gången efterfrågades inget namn, bara 'ursäkta jag har ringt fel'. De två andra gångerna, gissningsvis av en annan kvinna, efterfrågades Sofie Karlsson. På frågan så svarade jag att jag inte känner någon Sofie Karlsson. Ledsen-jag-kan-inte-hjälpa-till. Men så slog mig något. Jag kanske ÄR Sofie Karlsson...??! Och det är alltså därför jag inte får ihop det med att vara Maria?
Om jag är Sofie så förklarar det ju en hel del.
Som varför telefonräkningen ibland är högre än de borde vara. Som de gånger jag känner mig som fel person på fel plats. Eller något annat som inte riktigt är jag.
Det är för att jag är Sofie! Det är därför det känns så fel när sådant händer. Så måste det vara. Självklart. Sofie gör aldrig sådana saker. Hon ringer knappt. Och det är till exempel bättre ordning på Sofie. Hon skjuter aldrig upp saker. Hon motionerar regelbundet. Hon har allt i alfabetisk ordning. Lämnar inte plötsligt väskan hemma när hon går ut och behöver således aldrig gå tillbaka och hämta den för att sedan springa efter bussen.
Eller...
Näe. Jag är nog inte Sofie ändå.
Jag bara strävar efter att vara lite mer Sofie. Nog så förvirrande ibland.
Fast det verkar i och för sig Sofie också vara, förvirrad alltså. Hon gav ju ut fel nummer!
• twilight zone!
Många fotografier på himlen har jag tagit i mina dar. Men ser inte det här helt skruvat ut? Ljuset som blev resultatet av de här molnen var nästan magiskt.
Och snudd på läskigt. Twilight. Iiiihiääh!
Och snudd på läskigt. Twilight. Iiiihiääh!
torsdag, september 03, 2009
• i en backe nära mig
Det tror jag säkert! Lite mer än 0,16 också, för den delen.
Klicka på bilden så kan du läsa 'stickersen' också :-)
Klicka på bilden så kan du läsa 'stickersen' också :-)
onsdag, september 02, 2009
• lite vemod
För nu är hösten här ännu lite mer. Det är fortfarande underbart varmt på altanen (läs bikini eller dito mängd kläder) men...
Idag klippte jag ner löjtnantshjärtat. Det hade gulnat. Och jag vet att man inte ska klippa ner dem förrän till våren men jag gjorde det ändå - för att ställa dit en av årets stackars dahlior. Förbaskade sniglar!
Den här har dock fått visa färg. Inklämd i en liten kruka. Så det klart att den så här emot slutet skulle föräras en plats högre upp i solen! Till kompis har den fått en begonia som jag trodde skulle ge upp helt - men det visade sig att även den tog sig, i sin fula plastkruka, över sommaren.
Nu får de gotta sig mot husväggen.
Jag tycker begonias blad är coola. De har en metallisk lyster, även om jag inte lyckades fånga det idag.
Luktärt är det väldigt gott om. Vilket är väldigt trevligt för de luktar så väldigt mycket väldigt gott.
En ensam kärleksört mitt bland alla vita fetknoppar. Åhh!
Och mina stora vita blåklockor kämpar på. Nu kommer det bara små klockor nära stammen men ändå. Hjältar de med.
Min amaryllis är knäpp (liksom min systers). Skaftet är en halvmeter nu och snart slår klockorna ut. Undrar vilken av dem det är? Jag tror det är den som heter 'butterfly'.
Bakom den skymtar min silverfryle och min egensådda ros, jag tog fröna från en vit vildart och jag behövde inte ens vänta speciellt länge (precis tre år från det att jag tog fröet) på att den skulle visa färg...
... rosa! Underbar doft. Doft förlåter om de inte har rätt färg. Vilket jag förstås inte heller trodde - jag är ypperligt nöjd med att den blommade redan i år!
Tittut! Favoriten murreva, Cymbalaria Muralis, tittar fram under fönsterblecket. Klicka på mig, jag är så söt!
Idag klippte jag ner löjtnantshjärtat. Det hade gulnat. Och jag vet att man inte ska klippa ner dem förrän till våren men jag gjorde det ändå - för att ställa dit en av årets stackars dahlior. Förbaskade sniglar!
Den här har dock fått visa färg. Inklämd i en liten kruka. Så det klart att den så här emot slutet skulle föräras en plats högre upp i solen! Till kompis har den fått en begonia som jag trodde skulle ge upp helt - men det visade sig att även den tog sig, i sin fula plastkruka, över sommaren.
Nu får de gotta sig mot husväggen.
Jag tycker begonias blad är coola. De har en metallisk lyster, även om jag inte lyckades fånga det idag.
Luktärt är det väldigt gott om. Vilket är väldigt trevligt för de luktar så väldigt mycket väldigt gott.
En ensam kärleksört mitt bland alla vita fetknoppar. Åhh!
Och mina stora vita blåklockor kämpar på. Nu kommer det bara små klockor nära stammen men ändå. Hjältar de med.
Min amaryllis är knäpp (liksom min systers). Skaftet är en halvmeter nu och snart slår klockorna ut. Undrar vilken av dem det är? Jag tror det är den som heter 'butterfly'.
Bakom den skymtar min silverfryle och min egensådda ros, jag tog fröna från en vit vildart och jag behövde inte ens vänta speciellt länge (precis tre år från det att jag tog fröet) på att den skulle visa färg...
... rosa! Underbar doft. Doft förlåter om de inte har rätt färg. Vilket jag förstås inte heller trodde - jag är ypperligt nöjd med att den blommade redan i år!
Tittut! Favoriten murreva, Cymbalaria Muralis, tittar fram under fönsterblecket. Klicka på mig, jag är så söt!
• kommer upp själv
Numera, premiär i söndags, kommer Disa upp på slänggungepluppen själv. Den är jobbig att få med sig ibland när inte armarna är längre men...
... men det går jättebra!
Och hon tycker det är lika roligt som jag tycker att det är när jag åker. Gör morsan dessutom lite grimaser som om hon vore rädd så... ja kul är det med gungan. Ibland åker vi tillsammans också - som tur är finns det inga bilder på det :-D
(men det har ändå hänt på riktigt; se dagens tidigare inlägg)
... men det går jättebra!
Och hon tycker det är lika roligt som jag tycker att det är när jag åker. Gör morsan dessutom lite grimaser som om hon vore rädd så... ja kul är det med gungan. Ibland åker vi tillsammans också - som tur är finns det inga bilder på det :-D
(men det har ändå hänt på riktigt; se dagens tidigare inlägg)
• det som inte finns på bild finns inte
Jag fotograferas, alltså finns jag.
Jag ser tillbaka på ett inlägg i min gamla blogg där det plötsligt känns som om jag existerar när jag får en (företags-) mejladress och ett passerkort med egen kod. Jag håller fortfarande med men ser nu också hur lätt det är att dupera någon som är svältfödd på vuxenliv. Och rent allmänt är välvillig och trofast.
Men det är inte om det eller om vilka skurkar de var som detta ska handla.
Utan om ett annat 'existensbevis'.
Fotografiet.
(Hur mycket bevis det nu kan vara när det är så lätt att redigera bilderna.)
Den digitala kameran har revolutionerat fotovärlden, det är inget nytt. Nu när det finns många pixlar osv kan det inte finnas något negativt kvar med det. Och det bästa av allt: man kan ta precis hur många bilder som helst och det kostar ingenting och alltid blir det väl någon bild som blir bra - bara man trycker tillräckligt många gånger och med någorlunda insikt - där ligger snarare största svårigheten i att radera de bilder som inte blev bra.
Men jag tror också att de bidragit till ett nytt fenomen som sprider sig till allt allmänare nivåer:
Det som inte har fotograferats har inte hänt!
Vilket ibland kan gå stick i stäv med 'det man inte minns har inte hänt'...
Men i alla fall. Vi fotograferar. Och filmar. Med våra mobiler och kunniga kompaktkameror. Eller än större och duktigare saker.
2000-talets barn kommer att ha ettor och nollor som bevis på att de varit små, och inte bara från jul och födelsedagar utan på väg hem från dagis också. Eller inne på vivo. Eller... Och detta förmodligen på något som är betydligt mindre än ett usb-minne idag och som kommer rymma hur många terabit som helst. Inte hackig super8 utan ljud, eller vhs som skrumpnat ihop, utan hela sitt liv på en digital plutt lagom att bära som ett pärlörhänge.
(Som ett bevis på sin egen existens... om de börjar tvivla.)
Med en säkerhetskopia i vänsterörat.
Jag tycker det är underbart! Alla bilderna alltså. Och fotograferar glatt vidare. Och våndas vid deleteknappen...
... för om jag raderar det - har det verkligen funnits då?
Jag ser tillbaka på ett inlägg i min gamla blogg där det plötsligt känns som om jag existerar när jag får en (företags-) mejladress och ett passerkort med egen kod. Jag håller fortfarande med men ser nu också hur lätt det är att dupera någon som är svältfödd på vuxenliv. Och rent allmänt är välvillig och trofast.
Men det är inte om det eller om vilka skurkar de var som detta ska handla.
Utan om ett annat 'existensbevis'.
Fotografiet.
(Hur mycket bevis det nu kan vara när det är så lätt att redigera bilderna.)
Den digitala kameran har revolutionerat fotovärlden, det är inget nytt. Nu när det finns många pixlar osv kan det inte finnas något negativt kvar med det. Och det bästa av allt: man kan ta precis hur många bilder som helst och det kostar ingenting och alltid blir det väl någon bild som blir bra - bara man trycker tillräckligt många gånger och med någorlunda insikt - där ligger snarare största svårigheten i att radera de bilder som inte blev bra.
Men jag tror också att de bidragit till ett nytt fenomen som sprider sig till allt allmänare nivåer:
Det som inte har fotograferats har inte hänt!
Vilket ibland kan gå stick i stäv med 'det man inte minns har inte hänt'...
Men i alla fall. Vi fotograferar. Och filmar. Med våra mobiler och kunniga kompaktkameror. Eller än större och duktigare saker.
2000-talets barn kommer att ha ettor och nollor som bevis på att de varit små, och inte bara från jul och födelsedagar utan på väg hem från dagis också. Eller inne på vivo. Eller... Och detta förmodligen på något som är betydligt mindre än ett usb-minne idag och som kommer rymma hur många terabit som helst. Inte hackig super8 utan ljud, eller vhs som skrumpnat ihop, utan hela sitt liv på en digital plutt lagom att bära som ett pärlörhänge.
(Som ett bevis på sin egen existens... om de börjar tvivla.)
Med en säkerhetskopia i vänsterörat.
Jag tycker det är underbart! Alla bilderna alltså. Och fotograferar glatt vidare. Och våndas vid deleteknappen...
... för om jag raderar det - har det verkligen funnits då?
tisdag, september 01, 2009
• frukost/ blodsockherhund
Jag ler när jag ser Wasabröds reklam.
Det där om att man ska äta en bra frukost.
Jomen man kanske skulle ta och äta bättre på mornarna. Hon med strumpbyxorna, hon är SÅ jag. Åtminstone inombords. Ibland. Som en treåring. Jag ska jag ska jag ska det gåååår inte, aaaahurgh!
Går att se här.
Får mig att tänka på min vän Janne som ibland kommer över när vi ska göra något, ringer på dörren och när jag öppnar säger han med en lätt suck:
– Jahaa, vi går väl och äter något då.
– Vaddååå, säger jag, 'Jag är inte hungrig.'
– Det är du visst det, säger han.
Och han har rätt. Han är som en sån där blodsockerhund som människor med diabetes ibland kan få upplärda. Själv börjar jag lära mig, efter snart 40 år. Och barn. Barn är tydliga. Och det är lätt att på barn avgöra om det är pre-frukost eller re-frukost.
Det där om att man ska äta en bra frukost.
Jomen man kanske skulle ta och äta bättre på mornarna. Hon med strumpbyxorna, hon är SÅ jag. Åtminstone inombords. Ibland. Som en treåring. Jag ska jag ska jag ska det gåååår inte, aaaahurgh!
Går att se här.
Får mig att tänka på min vän Janne som ibland kommer över när vi ska göra något, ringer på dörren och när jag öppnar säger han med en lätt suck:
– Jahaa, vi går väl och äter något då.
– Vaddååå, säger jag, 'Jag är inte hungrig.'
– Det är du visst det, säger han.
Och han har rätt. Han är som en sån där blodsockerhund som människor med diabetes ibland kan få upplärda. Själv börjar jag lära mig, efter snart 40 år. Och barn. Barn är tydliga. Och det är lätt att på barn avgöra om det är pre-frukost eller re-frukost.
• jag är ytlig? handikappad i alla fall!
Jag läste i en blogg, som är på väg att bli en favorit, kloka ord om att hon inte skriver om ytlighet, kroppen och vikt etc. Och jag tog åt mig. För det skrev jag ju om här om sistens.
Men så tänker jag att jag får stå för det.
Samtidigt som jag tar åt mig och helt klart överväger att radera dem.
De där två som sitter på varsin axel och för sin diskussion genom huvudet på mig, där säger den ena att jag är en lurk som lagt ut de texterna. Den andra säger att det kan jag väl få göra - jag har ju bloggat i nästan tre år och aldrig tidigare skrivit något om utseende eller kroppslig fysik. Det gör väl inget om jag är lite ytlig någon gång?
Men det gör det nog.
Den ytliga säger att inläggen tar ut varandra. Den andra påpekar att det inte spelar någon roll. Man är faktiskt inte sin kropp.
Jag arbetade under ett antal år med fysiskt funktionshindrade. Det var medfödda skador som tex ryggmärgsbråck eller förlossningsskador som cp, men allra mest jobbade jag med personer med förvärvade skador, som ryggmärgsskador och amputationer.
Och även om det inte verkar så så lärde jag mig någonting viktigt.
Kroppen är ett instrument. Den kan utföra saker, alltifrån skriva bloggar till att lyfta tungt till att leva ett normalt drägligt liv. Det är vad du gör med ditt liv som räknas, och alltså även vad du använder din kropp till.
Ointressant hur den ser ut.
Man får vara glad så länge hjärtat slår.
När jag jobbade med ovanstående träffade jag en man. Vi levde sedan ihop under några år. Trots att han brutit ryggen är han den minst handikappade människa jag någonsin mött. Kortfattat ser han det så här, och jag håller med:
Det är vad man vill och vad gör med sina förutsättningar som räknas. Människor sätter sina egna begränsningar och vanligtvis sätter vi dem alldeles för snävt.
Han menar bland annat att vi låter oss begränsas av vad andra människor men framförallt vad vi själva tror om oss; vad vi kan och vad vi skulle kunna uträtta - och vi använder det som ursäkt för att luta oss tillbaka och kanske av rädsla inte ens försöka göra det vi innerst inne vill. Vi ser hindren och det obekväma istället för lösningar och det som faktiskt går.
Som att i full fart åka rullstol nedför en trappa.
Den här mannen har gjort fantastiska saker, det drösar av upplevelser de flesta av oss aldrig kommer i närheten av. Han har rest mycket och varit på platser 'man bara ser på bild'. Han har tagit ett gäng världsrekord, os-guld, vm-guld och så vidare. Och jag säger: det har ingenting med kroppen att göra. Den är ett instrument. Att vårda och förvalta och göra det bästa man kan med - visst - men framförallt det bästa ditt huvud kan styra kroppen att göra.
Och nu måste jag påpeka att jag inte alls tycker att man behöver vara så extrem som han för att göra det bästa med det man har. Inte alls. Jag tänker att det gör honom till ett tydligt exempel. Jag anser att det räcker gott med att leva sitt liv så mycket man kan och vill. Särskilt det där med vill.
I det perspektivet är mitt exempel fullt kapabel.
I det perspektivet är jag helt klart handikappad.
Och tro mig; jag är väldigt väl medveten om det.
Men så tänker jag att jag får stå för det.
Samtidigt som jag tar åt mig och helt klart överväger att radera dem.
De där två som sitter på varsin axel och för sin diskussion genom huvudet på mig, där säger den ena att jag är en lurk som lagt ut de texterna. Den andra säger att det kan jag väl få göra - jag har ju bloggat i nästan tre år och aldrig tidigare skrivit något om utseende eller kroppslig fysik. Det gör väl inget om jag är lite ytlig någon gång?
Men det gör det nog.
Den ytliga säger att inläggen tar ut varandra. Den andra påpekar att det inte spelar någon roll. Man är faktiskt inte sin kropp.
Jag arbetade under ett antal år med fysiskt funktionshindrade. Det var medfödda skador som tex ryggmärgsbråck eller förlossningsskador som cp, men allra mest jobbade jag med personer med förvärvade skador, som ryggmärgsskador och amputationer.
Och även om det inte verkar så så lärde jag mig någonting viktigt.
Kroppen är ett instrument. Den kan utföra saker, alltifrån skriva bloggar till att lyfta tungt till att leva ett normalt drägligt liv. Det är vad du gör med ditt liv som räknas, och alltså även vad du använder din kropp till.
Ointressant hur den ser ut.
Man får vara glad så länge hjärtat slår.
När jag jobbade med ovanstående träffade jag en man. Vi levde sedan ihop under några år. Trots att han brutit ryggen är han den minst handikappade människa jag någonsin mött. Kortfattat ser han det så här, och jag håller med:
Det är vad man vill och vad gör med sina förutsättningar som räknas. Människor sätter sina egna begränsningar och vanligtvis sätter vi dem alldeles för snävt.
Han menar bland annat att vi låter oss begränsas av vad andra människor men framförallt vad vi själva tror om oss; vad vi kan och vad vi skulle kunna uträtta - och vi använder det som ursäkt för att luta oss tillbaka och kanske av rädsla inte ens försöka göra det vi innerst inne vill. Vi ser hindren och det obekväma istället för lösningar och det som faktiskt går.
Som att i full fart åka rullstol nedför en trappa.
Den här mannen har gjort fantastiska saker, det drösar av upplevelser de flesta av oss aldrig kommer i närheten av. Han har rest mycket och varit på platser 'man bara ser på bild'. Han har tagit ett gäng världsrekord, os-guld, vm-guld och så vidare. Och jag säger: det har ingenting med kroppen att göra. Den är ett instrument. Att vårda och förvalta och göra det bästa man kan med - visst - men framförallt det bästa ditt huvud kan styra kroppen att göra.
Och nu måste jag påpeka att jag inte alls tycker att man behöver vara så extrem som han för att göra det bästa med det man har. Inte alls. Jag tänker att det gör honom till ett tydligt exempel. Jag anser att det räcker gott med att leva sitt liv så mycket man kan och vill. Särskilt det där med vill.
I det perspektivet är mitt exempel fullt kapabel.
I det perspektivet är jag helt klart handikappad.
Och tro mig; jag är väldigt väl medveten om det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
