Det är inget fel på min hörsel, jag är bara hörselskadad...
Sitter efter en ledig dags arbete* vid köksbordet, efter maten och i tystnaden och löser sudoku. När jag plötsligt börjar fundera på om min tinnitus har hittat på ett tredje sätt att jävlas med mig — det är inte mitt klassiska tjut, inte är det den ständiga dovt mullrande V8:an med extremt dålig tomgång heller, det är ett nytt och lågt ljud. Behagligare än den felställda motorn, och skönt nog betydligt jämnare.
Hm?
Men så upptäcker jag att ljudet nog har en riktning. Börjar ana ugglor i mossen.
Och se där — där i hallen, inklämd mellan pappersinsamlingen och väggen — ligger katten vi ännu vägrar släppa in, och njuter i fulla drag. Hon har smitit in, den lilla kanaljen. Och hon vet så väl att hon inte får så... 20 centimeter in har hon slagit sig ner.
Hon är långt ifrån dum, den übertrevliga lilla Suzuki.
Läs gärna mer om Suzuki här.
* gallrat i ett av äppelträden alltså. Och en miljon hallon- och syrénskott under.
tisdag, oktober 25, 2011
torsdag, oktober 06, 2011
• udda vanor
Det ser ut som om jag skulle ha udda vanor. Det kanske jag har men dagens korg är ändå missvisande. Så konstiga vanor har jag inte.
Missvisande.
Vilket får mig att tänka på när jag fortfarande bodde vid Slussen och gick upp till 7-eleven en torsdagsnatt vid halv tre. Jag såg i ögonvrån hur den bakom laddade upp med ett paket vardera av glass respektive kattmat. Vilket fick mig att vända mig om och se Jonas G och Mark L stå där.
Sedan tänkte jag att mitt inköp egentligen var lika konstigt det - massor av godis och en liter mjölk.
Och sedan dess analyserar jag då och då min egen korg eller vagn. Samt spanar ibland på andra människors inköp.
Vilket får mig att tänka på när jag fortfarande bodde vid Slussen och gick upp till 7-eleven en torsdagsnatt vid halv tre. Jag såg i ögonvrån hur den bakom laddade upp med ett paket vardera av glass respektive kattmat. Vilket fick mig att vända mig om och se Jonas G och Mark L stå där.
Sedan tänkte jag att mitt inköp egentligen var lika konstigt det - massor av godis och en liter mjölk.
Och sedan dess analyserar jag då och då min egen korg eller vagn. Samt spanar ibland på andra människors inköp.
onsdag, augusti 10, 2011
tisdag, augusti 09, 2011
• bär frukt
Hej bloggen! Om du fortfarande kan kallas det, det är vääldigt länge sedan här hände något.
Nåväl.
Jag vill bara säga: jag har just kommit hem från skolan och nu står jag i trädgården, lyssnar på fåglarna och proppar i mig hallon. Och, nytt för idag: ett av mina egna äpplen.
Egna bär är i sig inget nytt (här är underbar lyx varje dag) men äpple...
Ja jag kommer nog snart vara less på äpplen, det här är det första från ett av sju träd (och sju sorter?). Men ändå!
Lyllos mig.
Kompisen till det i min mage...
- via min iPhone
fredag, april 15, 2011
• glest
Här är det glest mellan inläggen!
Eftersom jag plötsligt börjat besöka facebook, den riktiga menar jag, vet ni som ser mig där att jag helt enkelt har koncentrerat mig på annat - nämligen hus.
Det är ju inte som att jag inte har koncentrerat mig på det tidigare - här har drömts i ca 20 år och det har tittats en del de senaste åren. Lite innan jag träffade Dotterns pappa men mest efter - så pass så hon har brukat säga 'Aaah, mamma, du och dina hus!' och så vill hon inte åka och titta längre...
... och nu slipper hon det!
För nu är huset här! Det är (på god väg att bli) mitt och jag är glad och jag tänker att jag nog är galen och så blir jag lycklig så fort jag tänker på det och så fort jag ser en bild på det så ler jag och så kommer jag på lite i kanten att ja visst ja jag är mörkrädd och så ler jag igen för det är liksom inga problem längre.
Jag inte ens bryr mig om hemnet längre. Vilket är en ganska dizzy feeling - det blev lite tomt för vad ska jag nu göra på datorn? (Haha, som om det inte funnits annat jag [mer än] gärna fastnat i på nätet.)
Det enda som är ett problem, och som även gör att jag inte kommer hinna känna efter om jag saknar hemnet så mycket som jag tror, och som också kommer göra att det kommer fortsätta vara klent med bloggandet - det är att jag har rekordmycket att göra.
Jag ska röja undan här i 2,5:an så min syster kan flytta in med oss medan vi tömmer och lätt renoverar min gamla lägenhet vid slussen så vi kan sälja den med blixtens hastighet, innan det blir för mycket helger och skolavslutningar och röda dagar och folk inte har tid att buda hysteriskt mycket för min kära lägenhet.
Och i allt det där ska jag även ha en plan för hur det ska gå till, och så ska jag göra massa val, och nästan värst av allt - utföra dem. Hur ska detta gå till?!
Som ni förstår ska jag inte alls sitta här och skriva.
Nej verkligen inte.
Men jag har väldigt mycket jag vill berätta och visa er, så så småningom kommer jag att återkomma...
Eftersom jag plötsligt börjat besöka facebook, den riktiga menar jag, vet ni som ser mig där att jag helt enkelt har koncentrerat mig på annat - nämligen hus.
Det är ju inte som att jag inte har koncentrerat mig på det tidigare - här har drömts i ca 20 år och det har tittats en del de senaste åren. Lite innan jag träffade Dotterns pappa men mest efter - så pass så hon har brukat säga 'Aaah, mamma, du och dina hus!' och så vill hon inte åka och titta längre...
... och nu slipper hon det!
För nu är huset här! Det är (på god väg att bli) mitt och jag är glad och jag tänker att jag nog är galen och så blir jag lycklig så fort jag tänker på det och så fort jag ser en bild på det så ler jag och så kommer jag på lite i kanten att ja visst ja jag är mörkrädd och så ler jag igen för det är liksom inga problem längre.
Jag inte ens bryr mig om hemnet längre. Vilket är en ganska dizzy feeling - det blev lite tomt för vad ska jag nu göra på datorn? (Haha, som om det inte funnits annat jag [mer än] gärna fastnat i på nätet.)
Det enda som är ett problem, och som även gör att jag inte kommer hinna känna efter om jag saknar hemnet så mycket som jag tror, och som också kommer göra att det kommer fortsätta vara klent med bloggandet - det är att jag har rekordmycket att göra.
Jag ska röja undan här i 2,5:an så min syster kan flytta in med oss medan vi tömmer och lätt renoverar min gamla lägenhet vid slussen så vi kan sälja den med blixtens hastighet, innan det blir för mycket helger och skolavslutningar och röda dagar och folk inte har tid att buda hysteriskt mycket för min kära lägenhet.
Och i allt det där ska jag även ha en plan för hur det ska gå till, och så ska jag göra massa val, och nästan värst av allt - utföra dem. Hur ska detta gå till?!
Som ni förstår ska jag inte alls sitta här och skriva.
Nej verkligen inte.
Men jag har väldigt mycket jag vill berätta och visa er, så så småningom kommer jag att återkomma...
onsdag, mars 23, 2011
• mer warg
Ja, alldeles oavsett att Kajsa inte lär ha sagt så där, så tog jag i alla fall vad jag hade. Här ska bli andra bullar! Detta utan att jag för den skull bakar det allra minsta, nejdå.
Nä, jag tog helt enkelt de gamla hyllor jag redan hade (och redan ratat ur skönhetssynpynkt) och satte upp dem igen. För de här spridda 'bullarna' det blir med brist på förvaring - ja nu stod jag inte ut längre.
Ur skönhetsperspektivet vet jag inte om vinsten är så stor - men nog är det väl bättre med lite ordning i en ful hylla än ett rörigt rum med normalsnygg vägg? Håll med mig nu, vänligen...
Det känns som om rummet kommer krympa men å andra sidan kommer det ju bli mindre prylar på annat håll — undrar om det går på ett ut?
Jäpp, det är 'Kajsas' projekt idag i alla fall. Med de här osedvanligt hårda väggarna är det ett dagsprojekt att borra sju hål.
- via min iPhone
Nä, jag tog helt enkelt de gamla hyllor jag redan hade (och redan ratat ur skönhetssynpynkt) och satte upp dem igen. För de här spridda 'bullarna' det blir med brist på förvaring - ja nu stod jag inte ut längre.
Ur skönhetsperspektivet vet jag inte om vinsten är så stor - men nog är det väl bättre med lite ordning i en ful hylla än ett rörigt rum med normalsnygg vägg? Håll med mig nu, vänligen...
Det känns som om rummet kommer krympa men å andra sidan kommer det ju bli mindre prylar på annat håll — undrar om det går på ett ut?
Jäpp, det är 'Kajsas' projekt idag i alla fall. Med de här osedvanligt hårda väggarna är det ett dagsprojekt att borra sju hål.
- via min iPhone
tisdag, mars 22, 2011
• världens bästa syster
Jag är inte så snabb, men i fredags var jag åter med om något fantastiskt: min syster tog mig med på 'Ljust och fräscht' med Fredrik Lindström och Henrik Schyffert.
Att jag är svag för Lindström på så sätt att jag tycker det mesta han gör är fantastiskt är ingen nyhet – samma världens bästa syster som såg till att jag fick 'L&F' i julklapp tog, också som julklapp, med sig mig och vår far till Lindströms makalösa uppsättning på Rival för några år sedan – men det är förstås en helt annan historia. Och så tänker jag på 'Värsta språket' och... Ja, med mera.
Hur som helst: i höstas såg jag att detta evenemang skulle bli till. Och att premiärdatum var på min födelsedag. Biljetter gick då att få till de sista föreställningarna men eftersom jag inte hade pengar till dem var det till att deppa. Och definitivt inte spendera födelsedagen på Berns.
Men så kom julen. Och min härliga systers julklapp: trerätters middag och föreställning med herrarna Lindström och Schyffert (Shyffert som jag också har ett gott öga till, om än inte lika genomarbetat som Lindströms).
Och sedan dess har jag längtat och ibland 'kommit på' att snart, snart, snart så är det dags...
... och veckan innan tänkte jag på det varenda dag, tror jag. På fredagen var det det första jag tänkte på när jag vaknade.
Förutom att de är så vansinnigt roliga, är jag även denna gång imponerad över djupet och allvaret som ligger till grund, bakom allt det andra. Jag minns inte showen på Rival så där i överkant bra, bara bitvis och att det var fantastiskt - och så det där allvaret i botten. Jag gillar det skarpt, mer än skarpt, mycket mycket mycket mer än skarpt.
Heja Lindström och Schyffert - och jag hade träningsvärk i magen dagen efter. Det glädjer mig att det är sånt tryck på föreställningen att det kommer så mycket mer i höst, då på Cirkus. Heja heja!!
Makalösa herrar.
Har ni minsta chans måste ni titta!
Att jag är svag för Lindström på så sätt att jag tycker det mesta han gör är fantastiskt är ingen nyhet – samma världens bästa syster som såg till att jag fick 'L&F' i julklapp tog, också som julklapp, med sig mig och vår far till Lindströms makalösa uppsättning på Rival för några år sedan – men det är förstås en helt annan historia. Och så tänker jag på 'Värsta språket' och... Ja, med mera.
Hur som helst: i höstas såg jag att detta evenemang skulle bli till. Och att premiärdatum var på min födelsedag. Biljetter gick då att få till de sista föreställningarna men eftersom jag inte hade pengar till dem var det till att deppa. Och definitivt inte spendera födelsedagen på Berns.
Men så kom julen. Och min härliga systers julklapp: trerätters middag och föreställning med herrarna Lindström och Schyffert (Shyffert som jag också har ett gott öga till, om än inte lika genomarbetat som Lindströms).
Och sedan dess har jag längtat och ibland 'kommit på' att snart, snart, snart så är det dags...
... och veckan innan tänkte jag på det varenda dag, tror jag. På fredagen var det det första jag tänkte på när jag vaknade.
Förutom att de är så vansinnigt roliga, är jag även denna gång imponerad över djupet och allvaret som ligger till grund, bakom allt det andra. Jag minns inte showen på Rival så där i överkant bra, bara bitvis och att det var fantastiskt - och så det där allvaret i botten. Jag gillar det skarpt, mer än skarpt, mycket mycket mycket mer än skarpt.
Heja Lindström och Schyffert - och jag hade träningsvärk i magen dagen efter. Det glädjer mig att det är sånt tryck på föreställningen att det kommer så mycket mer i höst, då på Cirkus. Heja heja!!
• fb, trängre
Kakburken konstaterar att det är dumt att plocka fram förra årets vårbyxor ur garderoben och tro att de ska passa bara man tar av sig långkalsongerna.
Nä, det är inte värme som kan krympa kläder, det är kyla som förändrar dem.
- via min iPhone
Nä, det är inte värme som kan krympa kläder, det är kyla som förändrar dem.
- via min iPhone
• fb, solskyddsfaktor
Kakburken undrar: spf 18 plus spf 15 — blir det spf 33 eller spf 16,5?
Dagcreme plus underlagscreme alltså. Och så undrar jag: pudret på nästippen, blir det + spf 4 ytterligare? Eller funkar det som molnen en lätt mulen dag; strålning x 2,5? Som havet och snön i fjällen?
Bara undrar, alltså.
- via min iPhone
måndag, mars 21, 2011
• fb
Kakburken undrar om det är det slutgiltiga tecknet på att jag blivit tant, eller om det beror på att jag vet att garderoben är full, att jag tycker allt i HM's vårkatalog ser ut som cr@p?
Eller har H&M bara blivit sämre på att inspirera i allmänhet och de senaste 18 månaderna i synnerhet?
Ligger krutet på 'Home'?
- via min iPhone
torsdag, mars 17, 2011
• vårtecken
Fluga på skitigt fönster.
Det måste räknas till vårtecken — hur positivt kan diskuteras.
- via min iPhone
• sprit, trailer & vojne
Den här trailern för en kortfilm kan man förstås ha diverse åsikter om, själv är jag övertygad om att den är gjord i gott samarbete med både föräldrar och det lilla barnet som fick äta och dricka bland dockor det redan kände igen. Förutom att jag skrattade efter en stund är det rätt skrämmande hur lika en svajjig ca 1-åring (?) är med en berusad vuxen. Vojne!
Och apropå vojne och fylla - per automatik kom det här klippet upp efter trailern hos mig:
Och apropå vojne och fylla - per automatik kom det här klippet upp efter trailern hos mig:
Grym igenkänninsgfaktor, haha.
• fb - skryt
Kakburken har sträckt på ryggen sedan de riktiga pedagogerna sagt att 'du är så otroligt pedagogisk, fantastiskt vad bra' sedan jag förklarat för 4 till 6-åringarna om kontinentalplattor och tsunami så de förstod. Mallig! :-)
onsdag, mars 16, 2011
• oh!
Ja!
(Egentligen är kommentarer överflödiga men sett i backspegeln hade jag önskat mig mer variation på gympatimmarna och både kunskapen och insikten om att det är rörelsen i sig som är viktig, inte hur bra bollsinne man har.
För bollsinne behövs inte på cykeln, eller i den virvlande dansen, eller på styrketräningen, eller på klätterväggen. Man behöver inte ens vara först över mållinjen.
För mina gympalärare missade nämligen helt och totalt, att berätta om det. De missade komplett i att stödja oss i att hitta något som passade individen, om inte perfekt så åtminstone 'bra nog' för att personen skulle vilja utföra det.
Ja, bortsett från fotbollskillarna och friidrottstjejerna, alltså.)
(Egentligen är kommentarer överflödiga men sett i backspegeln hade jag önskat mig mer variation på gympatimmarna och både kunskapen och insikten om att det är rörelsen i sig som är viktig, inte hur bra bollsinne man har.
För bollsinne behövs inte på cykeln, eller i den virvlande dansen, eller på styrketräningen, eller på klätterväggen. Man behöver inte ens vara först över mållinjen.
För mina gympalärare missade nämligen helt och totalt, att berätta om det. De missade komplett i att stödja oss i att hitta något som passade individen, om inte perfekt så åtminstone 'bra nog' för att personen skulle vilja utföra det.
Ja, bortsett från fotbollskillarna och friidrottstjejerna, alltså.)
• och priset för de värsta flosklerna går till...
Jag kan ju inte låta bli att leta nytt boende, fast jag inte alls borde, inte alls är i läge att flytta eller så. Verkligen inte.
Men jag är hur som helst van att läsa bostadsannonser. Och som med så mycket annat kan jag bli verkligt rabiat när jag sätter igång, och idag läste jag på DN om något jag uppfattat som värre och värre, särskilt de senaste två åren - mäklarspråket i annonserna.
Här följer två närliggande saker jag tycker riktigt illa om, inte nödvändigtvis i följande ordning:
Det första är när mäklaren har åsikter om objektet, eller kanske snarare när mäklaren anser sig veta vad andra ska anse om objektet: läs 'kök med vackra luckor' eller 'charmigt golv'. Säger vem? Vem tycker det?!
'Vackra luckor' har jag läst om luckor jag hade avskytt och velat byta ut innan jag ens flyttat in. 'Charmigt golv' kan i mina ögon vara något helt hysteriskt som framkallar illamående hos känsliga.
Nä fy fan för mäklaråsikter skrivna på min näsa.
Håll er till fakta. 'Blålaserade furuluckor med allmogebård'* eller 'varierande sjösten' eller vad det nu kan vara. Utan värderingar.
En annan sak som stör mig minst lika mycket är miljöbilder som inte har med saken att göra. Fy fan för 'miljöbilder' som inte säger ett skvatt mer än vad de som bor där nu har använt sig av för stylist eller har för personlig smak! Som visar vad de satt för skulptur/tennvas/fruktskål i burspråket. Helst visad med skärpan på detaljens yta, med ett suddigt fönster, som är det som faktiskt ingår i köpet, i bakgrunden.
Vad har skålen med huset att göra? Ingår den? Ingår frukten? Blommorna? Följer lampan med det fina bordet?
Nä usch ett sånt trams. Fast jag inte borde, för jag borde bedöma alla lika, kan jag välja bort att titta på objekt bara för att mäklaren uppenbart är en fjant som inte tror att andra kan tänka själva, att vi ska svälja någon annans läckra prylar i tron att vårt egna ful-bord blir lika fint på samma plats.
Å andra sidan måste det funka, för de, mäklarna, fortsätter ju hålla på med ovanstående.
I Sverige är det inte heller vanligt (om det alls förekommer?) att vi köper färdiga hem med möbler och allt. För då vore det ju rimligt: 'så här fint är bordet och skålen ni får med på köpet'.
Och ja, jag fattar att snygga miljöbilder gör oss mer intresserade, det är väl bara jämföra med motsatsen, och naturligtvis inte bara inom bostadsmarknaden. Jag har inget emot snygga miljöer i sig, verkligen inte, snygga miljöer är bra för sinnet och det finns inget dåligt i sig med att få en bättre vision av sitt framtida boende. Men då tycker jag att det räcker att tjusigheten och den fina skulpturen syns på bilder som även talar om hur rummet ser ut och är disponerat. Som berättar något om det man faktiskt köper, om man köper.
Det anser jag, kinkig som jag är. Och det är de två första sakerna jag tänker på - resten lämnar jag för tillfället därhän.
* där tog jag i så håret krusade sig, jag vet. Det är med flit.
Men jag är hur som helst van att läsa bostadsannonser. Och som med så mycket annat kan jag bli verkligt rabiat när jag sätter igång, och idag läste jag på DN om något jag uppfattat som värre och värre, särskilt de senaste två åren - mäklarspråket i annonserna.
Här följer två närliggande saker jag tycker riktigt illa om, inte nödvändigtvis i följande ordning:
Det första är när mäklaren har åsikter om objektet, eller kanske snarare när mäklaren anser sig veta vad andra ska anse om objektet: läs 'kök med vackra luckor' eller 'charmigt golv'. Säger vem? Vem tycker det?!
'Vackra luckor' har jag läst om luckor jag hade avskytt och velat byta ut innan jag ens flyttat in. 'Charmigt golv' kan i mina ögon vara något helt hysteriskt som framkallar illamående hos känsliga.
Nä fy fan för mäklaråsikter skrivna på min näsa.
Håll er till fakta. 'Blålaserade furuluckor med allmogebård'* eller 'varierande sjösten' eller vad det nu kan vara. Utan värderingar.
En annan sak som stör mig minst lika mycket är miljöbilder som inte har med saken att göra. Fy fan för 'miljöbilder' som inte säger ett skvatt mer än vad de som bor där nu har använt sig av för stylist eller har för personlig smak! Som visar vad de satt för skulptur/tennvas/fruktskål i burspråket. Helst visad med skärpan på detaljens yta, med ett suddigt fönster, som är det som faktiskt ingår i köpet, i bakgrunden.
Vad har skålen med huset att göra? Ingår den? Ingår frukten? Blommorna? Följer lampan med det fina bordet?
Nä usch ett sånt trams. Fast jag inte borde, för jag borde bedöma alla lika, kan jag välja bort att titta på objekt bara för att mäklaren uppenbart är en fjant som inte tror att andra kan tänka själva, att vi ska svälja någon annans läckra prylar i tron att vårt egna ful-bord blir lika fint på samma plats.
Å andra sidan måste det funka, för de, mäklarna, fortsätter ju hålla på med ovanstående.
I Sverige är det inte heller vanligt (om det alls förekommer?) att vi köper färdiga hem med möbler och allt. För då vore det ju rimligt: 'så här fint är bordet och skålen ni får med på köpet'.
Och ja, jag fattar att snygga miljöbilder gör oss mer intresserade, det är väl bara jämföra med motsatsen, och naturligtvis inte bara inom bostadsmarknaden. Jag har inget emot snygga miljöer i sig, verkligen inte, snygga miljöer är bra för sinnet och det finns inget dåligt i sig med att få en bättre vision av sitt framtida boende. Men då tycker jag att det räcker att tjusigheten och den fina skulpturen syns på bilder som även talar om hur rummet ser ut och är disponerat. Som berättar något om det man faktiskt köper, om man köper.
Det anser jag, kinkig som jag är. Och det är de två första sakerna jag tänker på - resten lämnar jag för tillfället därhän.
* där tog jag i så håret krusade sig, jag vet. Det är med flit.
tisdag, mars 15, 2011
• o-roande rom
Nähä.
Det blev visst inga dorsigerusyngel. Idag när vi kom hem simmade Tryggve och Carola* omkring fritt igen (jag menar att ingen stod och vaktade rommen), och de är inte alls så där skarpt lila som de är när de leker. Och rommen var förstås borta - uppäten? De gör gärna så när något går snett, till exempel om för få ägg var befruktade. Eller vad nu annat som kan ha gått galet, enligt testet är alla vattenvärden precis som de borde.
* Naturligtvis är det D som namngett dem. Under mina (stillsamma) protester, men nu har jag vant mig...
Dåliga bilder kanske kommer ändå. De är så roliga att studera när 'de håller på' och färgen de får är grym. Snacka om 'Deep Purple'!
Och att jag genast tänker på Deep Purple beror på att det spelas flitigt på gitarren här, hon blir bättre och bättre den lilla D. Kul att hon gillar att plinka; hon hugger tag i guran ett antal gånger per dag, plinkar en stund och så gör hon annat efter ett tag. Bara sådär, som om det vore hur självklart som helst.
Det vore väldigt bra också, om någon av oss vore kapabel att stämma den på riktigt. Hm.
Det blev visst inga dorsigerusyngel. Idag när vi kom hem simmade Tryggve och Carola* omkring fritt igen (jag menar att ingen stod och vaktade rommen), och de är inte alls så där skarpt lila som de är när de leker. Och rommen var förstås borta - uppäten? De gör gärna så när något går snett, till exempel om för få ägg var befruktade. Eller vad nu annat som kan ha gått galet, enligt testet är alla vattenvärden precis som de borde.
* Naturligtvis är det D som namngett dem. Under mina (stillsamma) protester, men nu har jag vant mig...
Dåliga bilder kanske kommer ändå. De är så roliga att studera när 'de håller på' och färgen de får är grym. Snacka om 'Deep Purple'!
Och att jag genast tänker på Deep Purple beror på att det spelas flitigt på gitarren här, hon blir bättre och bättre den lilla D. Kul att hon gillar att plinka; hon hugger tag i guran ett antal gånger per dag, plinkar en stund och så gör hon annat efter ett tag. Bara sådär, som om det vore hur självklart som helst.
Det vore väldigt bra också, om någon av oss vore kapabel att stämma den på riktigt. Hm.
måndag, mars 14, 2011
• roande rom
Apropå förra inlägget så har jag ju faktiskt akvarium också. Och jag föder inte upp ett enda yngel av någon existenshotad art för att trygga deras framtid. Noops. Jag bara har flera hundra liter vatten i lite drygt rumstemperatur med pumpar och belysning och grejer bara för att... Ja, bara för-att, helt enkelt. Det roar mig.
Och sedan igår roar det mig extra mycket igen, när Tryggve och Carola (svenskfödda!) åter igen ordnat rom på en sten. Måånga ägg är det. Första gången fick de frisimmande yngel, som sedan efter ett tag 'försvann'. Gången efter kläcktes rommen, jag och D hade turen att kunna se det hända, men vad det sedan blev av det - ja, det är inte så osäkert, jag vet bara inte varför - de 'försvann' de också. Då bodde fortfarande Pundarn i samma burk, så han blev givetvis anklagad.
Nu har han ju flyttat och jag håller åter tummarna. I yngelakvariet jag redan har simmar sedan en tid 'Greta', efter ett missförstånd är hon ensam kvar, dock pigg och kry, till min glädje. (Gretas föräldrar är också Stockholms-födda.) Kanske kan jag stjäla halva gänget av dorsigerusbarnen och flytta över dem till yngelburk de också, för att sprida gracerna? Även om dorsigerusarna vaktar sina små är de ju inte fullt så om sig och kring sig som de munruvande p-brus-arna. Jag vill ju gärna att ett antal klarar sig och blir stora!
Hot: dåliga bilder kan komma att dyka upp snart.
Och sedan igår roar det mig extra mycket igen, när Tryggve och Carola (svenskfödda!) åter igen ordnat rom på en sten. Måånga ägg är det. Första gången fick de frisimmande yngel, som sedan efter ett tag 'försvann'. Gången efter kläcktes rommen, jag och D hade turen att kunna se det hända, men vad det sedan blev av det - ja, det är inte så osäkert, jag vet bara inte varför - de 'försvann' de också. Då bodde fortfarande Pundarn i samma burk, så han blev givetvis anklagad.
Nu har han ju flyttat och jag håller åter tummarna. I yngelakvariet jag redan har simmar sedan en tid 'Greta', efter ett missförstånd är hon ensam kvar, dock pigg och kry, till min glädje. (Gretas föräldrar är också Stockholms-födda.) Kanske kan jag stjäla halva gänget av dorsigerusbarnen och flytta över dem till yngelburk de också, för att sprida gracerna? Även om dorsigerusarna vaktar sina små är de ju inte fullt så om sig och kring sig som de munruvande p-brus-arna. Jag vill ju gärna att ett antal klarar sig och blir stora!
Hot: dåliga bilder kan komma att dyka upp snart.
• sluta handla, fortsätt köra
Eller jag menar sluta handla fel, istället. Att sluta helt är ju lite svårt. Och så snor jag sista meningen från sista stycket, eftersom det stämmer väl överens med mig med: Jag har aldrig varit mycket för konspirationsteorier.
Men.
Den här artikeln påvisar något som jag funderat över länge, men aldrig tagit reda på exakta fakta om.
Intressant.
Och så tar jag och eldar upp mig, tänker på att jag med glädje ska fortsätta välja så närodlat jag kan, nu tänker jag förstås mest på maten, både grönsaker, frukt och diverse kött. Och tänker vidare på mitt fynd mathavre, som är både godare och nyttigare än processad pasta från fabrik långt bort. Och på vilka djur jag väljer att äta upp, var de kommer ifrån...
... och så är jag i princip tillbaka till mitt Nemi-stripp-tänk. Som är så talande. Aj aj.
Sedan vänder jag hela resonemanget och grunnar på att jag ändå äter godis. Hm. Och på den absurda industri som finns runt godis och leksaker, gärna i kombination. Varför? Är det inte sjukt med konstiga plastbitar i bjärta färger, 'leksaker' som är kul i två minuter och sedan ändå går sönder, detta för att få barn att äta sockerpiller?
Riktigt sjukt.
Så fort jag börjar fundera har jag en tendens att bli rätt rabiat och det är ju inte som att jag är dålig på att konsumera, Miss Shopaholic här. Men lite urskiljning har jag, även om jag misstänker att den åtminstone bitvis är inbillad.
Jag ska tamefan fortsätta fundera på vad det är jag köper, men med (eeh - lika stor som tidigare) glädje använda bilen den gång i månaden jag gör det.
Men.
Den här artikeln påvisar något som jag funderat över länge, men aldrig tagit reda på exakta fakta om.
Intressant.
Och så tar jag och eldar upp mig, tänker på att jag med glädje ska fortsätta välja så närodlat jag kan, nu tänker jag förstås mest på maten, både grönsaker, frukt och diverse kött. Och tänker vidare på mitt fynd mathavre, som är både godare och nyttigare än processad pasta från fabrik långt bort. Och på vilka djur jag väljer att äta upp, var de kommer ifrån...
... och så är jag i princip tillbaka till mitt Nemi-stripp-tänk. Som är så talande. Aj aj.
Sedan vänder jag hela resonemanget och grunnar på att jag ändå äter godis. Hm. Och på den absurda industri som finns runt godis och leksaker, gärna i kombination. Varför? Är det inte sjukt med konstiga plastbitar i bjärta färger, 'leksaker' som är kul i två minuter och sedan ändå går sönder, detta för att få barn att äta sockerpiller?
Riktigt sjukt.
Så fort jag börjar fundera har jag en tendens att bli rätt rabiat och det är ju inte som att jag är dålig på att konsumera, Miss Shopaholic här. Men lite urskiljning har jag, även om jag misstänker att den åtminstone bitvis är inbillad.
Jag ska tamefan fortsätta fundera på vad det är jag köper, men med (eeh - lika stor som tidigare) glädje använda bilen den gång i månaden jag gör det.
söndag, mars 13, 2011
torsdag, mars 10, 2011
• flashback
Fick en plötslig flashback till grundskolan. Högstadiet, teckningssalen, den ytterst förskrämda lärarinnan jag inte alls kan minnas vad hon hette. Som, för min vän Sara som var så snäll att lärarinnan vågade prata med henne, småilsket och påstridigt förklarade att Sara inte fick sudda ut, jämna till, skuggorna på sin blyertsteckning genom att gnida ut dem med fingret. Hon fick inte det. Sak samma hur bra bilden var i övrigt, det viktiga var att hon inte fick gnida ut blyertsen med fingret. Lärarinnan tyckte Sara skulle göra tusen små streck istället; det var det korrekta och enda sättet.
Va?!
Det sa vi redan då. Kan vi ha varit 14år? Vi kunde inte fatta varför och vad-hon-nu-hette hade ingen som helst förklaring, inget motiv, hon vidhöll bara att 'det är så man ska göra'.
Allt annat var dåligt och gav lägre betyg.
Jag fattar fortfarande inte. Åtminstone inte helt ut.
- via min iPhone
tisdag, mars 08, 2011
• fb - premiär x 2
Kakburken premiärsitter i solen på altanen!
- via min iPhone
Inte för att jag har en chans att se hur bilden ser ut på telefonen här i solen, men det BÖR synas kaprifol och snö på bilden.
- via min iPhone
• inte skrattretande alls
Usch vad tråkigt tycker jag, när jag hörde nyheterna. Och då menar jag inte sådana självklarheter som att det är vidrigt med stridigheter och bomber och mänskliga rättigheter som inte efterföljs, och allt annat som är så hemskt i världen att det helt enkelt är självklart att det är pest.
Nä, jag tillåter mig att vara väldigt mycket banalare än så, och finner alltså det här tråkigt. Charlie Sheen försvinner ur min favorit av skratta-en-halvtimme-serier. Och jag kan förstå det, han verkar ha tappat balansen fullkomligt nu om man ska tro det lilla skvaller jag läst, så jag skulle ljuga om jag påstod att jag fann det oväntat. Men. Två och en halv män finns inte utan honom, så är det bara (för min del, och även om tv-bolaget inte outat det än har jag även svårt att tänka mig att de föreställer sig att fortsätta serien. Vad blir det? Sherlock Holmes utan Sherlock Holmes? Spelar ingen roll hur bra de andra är).
Vilket i sin tur betyder att mina elaka råflabb kommer att ebba ut så småningom. Än finns det ju avsnitt kvar att sända och Sverige ligger förstås lite efter, tacksamt nog. Men sedan... är det alltså finito.
Och jag tror att skratta-en-halvtimme-programmen faktiskt inte är så banala och meningslösa som det är lätt att tro.
Det är vetenskapligt bevisat att vi mår bra av att skratta, det förlänger faktiskt livet. Det är också bevisat att vi skrattar allt mindre i vår stressade nutidsmiljö. De som har tid och råd (och inte känner sig som ufon i sammanhanget) går till en skrattcoach eller på en skrattkurs. En liten klick människor har turen att vara löjligt lättroade och flinar rätt ofta. Resten lider...
Därför tror jag de här programmen är mer populära än vad de i regel är "bra"; förutom att vi rent uppenbart tycker att de är roliga tror jag faktiskt att kroppen känner av det och därför gör att vi tillåter oss att dra oss till dem ytterligare. Det är min teori! Det finns ett behov av dem och därför är det extra synd att ett av de bästa försvinner.
Sedan tycker jag att det är lite humor att denna nyhet, för mig, kom på internationella kvinnodagen... ni förstår vad jag menar, ni som sett serien. Hehe!
Tur att tv gärna sänder så mycket repriser. Och tur att Scrubs fortfarande går, och tack för alla repriser av Alla älskar Raymond. Och tur att jag kan se samma avsnitt av 2 & 1/2 män ungefär hur många gånger som helst.
Och Charlie. Inte minst tråkigt att han verkar så lost. Arma karl; jag har inte så mycket till övers för honom utanför de roller han spelat, inte desto mindre vekar det vara ett sorgligt människoöde. När, om, han eventuellt blir nykter från allt skit han stoppar i sig, kanske han rent av behöver rehabiliteras med extremt mycket skratt?!
CBS, gör en ännu roligare serie bara för att rädda Charlie!
Ja, och resten av oss.
(Och så kom jag på att jag härmed har en horoskopmening för förra inlägget. Och naturligtvis är det inte Alan som flyttar ut - det är Charlie!)
Nä, jag tillåter mig att vara väldigt mycket banalare än så, och finner alltså det här tråkigt. Charlie Sheen försvinner ur min favorit av skratta-en-halvtimme-serier. Och jag kan förstå det, han verkar ha tappat balansen fullkomligt nu om man ska tro det lilla skvaller jag läst, så jag skulle ljuga om jag påstod att jag fann det oväntat. Men. Två och en halv män finns inte utan honom, så är det bara (för min del, och även om tv-bolaget inte outat det än har jag även svårt att tänka mig att de föreställer sig att fortsätta serien. Vad blir det? Sherlock Holmes utan Sherlock Holmes? Spelar ingen roll hur bra de andra är).
Vilket i sin tur betyder att mina elaka råflabb kommer att ebba ut så småningom. Än finns det ju avsnitt kvar att sända och Sverige ligger förstås lite efter, tacksamt nog. Men sedan... är det alltså finito.
Herr Sheen på den bättre tiden.
Och jag tror att skratta-en-halvtimme-programmen faktiskt inte är så banala och meningslösa som det är lätt att tro.
Det är vetenskapligt bevisat att vi mår bra av att skratta, det förlänger faktiskt livet. Det är också bevisat att vi skrattar allt mindre i vår stressade nutidsmiljö. De som har tid och råd (och inte känner sig som ufon i sammanhanget) går till en skrattcoach eller på en skrattkurs. En liten klick människor har turen att vara löjligt lättroade och flinar rätt ofta. Resten lider...
Därför tror jag de här programmen är mer populära än vad de i regel är "bra"; förutom att vi rent uppenbart tycker att de är roliga tror jag faktiskt att kroppen känner av det och därför gör att vi tillåter oss att dra oss till dem ytterligare. Det är min teori! Det finns ett behov av dem och därför är det extra synd att ett av de bästa försvinner.
Sedan tycker jag att det är lite humor att denna nyhet, för mig, kom på internationella kvinnodagen... ni förstår vad jag menar, ni som sett serien. Hehe!
Det börjar luta utför.
Tur att tv gärna sänder så mycket repriser. Och tur att Scrubs fortfarande går, och tack för alla repriser av Alla älskar Raymond. Och tur att jag kan se samma avsnitt av 2 & 1/2 män ungefär hur många gånger som helst.
Och Charlie. Inte minst tråkigt att han verkar så lost. Arma karl; jag har inte så mycket till övers för honom utanför de roller han spelat, inte desto mindre vekar det vara ett sorgligt människoöde. När, om, han eventuellt blir nykter från allt skit han stoppar i sig, kanske han rent av behöver rehabiliteras med extremt mycket skratt?!
CBS, gör en ännu roligare serie bara för att rädda Charlie!
Ja, och resten av oss.
Har Charlie "gone mad"? Är de inte lite lika?
Är munnen avslöjande?
Om nu Charlie gone mad bad and sad,
borde han förstås sluta le.
Tyvärr har han för tillfället inte förstånd till det?
(Och så kom jag på att jag härmed har en horoskopmening för förra inlägget. Och naturligtvis är det inte Alan som flyttar ut - det är Charlie!)
• beathead
Den har suttit som klister i några timmar nu.
Och jag gillar den, åter, lika mycket som i tonåren! Möjligtvis för att jag känner mig som i tonåren igen, när jag hör den. Haha.
Horoskopmening? Njäe. Jag skulle kunna fabricera att det beror på att jag envist fortsätter att titta efter hus, fast vi inte alls är i läge att flytta. Sanningen är mer sannolikt att det inte finns någon. Det måste ju inte det! :-)
Och jag gillar den, åter, lika mycket som i tonåren! Möjligtvis för att jag känner mig som i tonåren igen, när jag hör den. Haha.
Culture Club; Move away
tisdag, mars 01, 2011
• oajåmeni döh poah
Jättebarnsligt och jag kan inte låta bli. Det låter ju så roligt. Det är ett sånt där smaka-ord igen, som bakelit. Fast helt utan sprödhet, bara en rund smak av gillestuga och tv man var tvungen att gå fram till för att byta till den enda andra kanalen.
United Kingdom, two points.
Oajåmeni, döh poah.
Jag kan alltså sex ord på franska.
Oajåmeni. Jäh!
PS: jag har googlat nu, och fått veta att jag under hela min uppväxt missade R:et i början. Ni får härda ut, och jag får efter 40år försöka lära om.
Förmodligen snurrar detta eftersom det är melodifestivaltider men jag måste erkänna - jag har inte kollat på en enda uttagning och jag kommer nog inte se finalen heller. Det är ett sånt outhärdligt bludder runt omkring! Kalla mig gärna kärring, det är okej, för just denna saks skull...
... och så undrar jag en annan sak: är det inte lite märkligt med en musiktävling utan* musiker?
De som sjunger är säkert jätteduktiga (nåväl - modiga om inte annat) och ja, man är förstås musiker även som sångare - men såna där musiker som spelar instrument? Som förr i tiden? Det skulle faktiskt göra tävlingen mer intressant igen, det tycker jag.
Men de kanske inte kan längre.
* Ja ja ja, även om de blippat på datorn innan och lagt in slingor. Jag menar att de ska vara där och spela samtidigt, på riktigt. På instrument, helst. Åtminstone några av dem.
Men om jag ska fortsätta detta PS som blir längre än det jag började med, så kan man väl dra det här inspelade lite längre – kan inte artisterna bara mima? (Eller det kanske de redan gör?) Eller – man skulle också kunna ha samma artist till alla låtar, en tjej och en kille kanske, som sjöng till denna inspelade musik. Då kanske faktiskt melodierna skulle hamna i fokus igen; var det inte det det skulle handla om?
Och SVT, tänk så billigt det skulle bli! Haha.
Motvallskärring, jag vet, men 'melodifestivalen' är så pisstrist nu för tiden så jag fattar inte att några orkar titta längre.
Gääääsp.
United Kingdom, two points.
Oajåmeni, döh poah.
Jag kan alltså sex ord på franska.
Oajåmeni. Jäh!
PS: jag har googlat nu, och fått veta att jag under hela min uppväxt missade R:et i början. Ni får härda ut, och jag får efter 40år försöka lära om.
Förmodligen snurrar detta eftersom det är melodifestivaltider men jag måste erkänna - jag har inte kollat på en enda uttagning och jag kommer nog inte se finalen heller. Det är ett sånt outhärdligt bludder runt omkring! Kalla mig gärna kärring, det är okej, för just denna saks skull...
... och så undrar jag en annan sak: är det inte lite märkligt med en musiktävling utan* musiker?
De som sjunger är säkert jätteduktiga (nåväl - modiga om inte annat) och ja, man är förstås musiker även som sångare - men såna där musiker som spelar instrument? Som förr i tiden? Det skulle faktiskt göra tävlingen mer intressant igen, det tycker jag.
Men de kanske inte kan längre.
* Ja ja ja, även om de blippat på datorn innan och lagt in slingor. Jag menar att de ska vara där och spela samtidigt, på riktigt. På instrument, helst. Åtminstone några av dem.
Men om jag ska fortsätta detta PS som blir längre än det jag började med, så kan man väl dra det här inspelade lite längre – kan inte artisterna bara mima? (Eller det kanske de redan gör?) Eller – man skulle också kunna ha samma artist till alla låtar, en tjej och en kille kanske, som sjöng till denna inspelade musik. Då kanske faktiskt melodierna skulle hamna i fokus igen; var det inte det det skulle handla om?
Och SVT, tänk så billigt det skulle bli! Haha.
Motvallskärring, jag vet, men 'melodifestivalen' är så pisstrist nu för tiden så jag fattar inte att några orkar titta längre.
Gääääsp.
måndag, februari 28, 2011
• Maria Sventon
Vi skulle handla på vägen hem idag, jag och Dotter. Väl inne på ica fick jag ett infall och lade ett par semlor i korgen, D såg inte ett dugg ledsen ut.
Senare förstod jag att detta infall kom helt perfekt i tiden, så jag kan härmed passa på att gratulera alla andra som också heter Maria – och fira det med en semla.
Inte helt förvånande började D prata om Ture Sventon, den sköne krumeluren till detektiv. När hon pratat lite om hans äventyr, vi har den gamla julkalendern på dvd, var hon tyst en stund och sedan sa hon:
– Han är ganska så klok, Ture Sventon, men mamma, han är inte särskilt smart.
Och då tycker jag att min unge är både klok och smart.
När jag nu skriver om herr Sventon så tänker jag på en artikel jag läste på dn för ett tag sedan, om att de inte kommer överens om TS's språkbruk - och därför blir det ingen nyutgivning av böckerna om honom. Om jag minns artikeln rätt; jag ska göra tvärtom och skriva först och leta artikel sedan :-o
Maria-dagen avslutades sedan med mys i soffan – och något mycket ovanligt. D somnade i min famn, där och då, pladask och bums. Inga tänder blev borstade (hu! tandtroll på sexårständerna! lite dåligt samvete men jag väckte henne inte). Sovande 25 kilo är rätt tungt men ändå inga problem att bära genom en lägenhet (det är värre från parkeringen 700m bort).
Söta söta barn, goda goda semla.
Senare förstod jag att detta infall kom helt perfekt i tiden, så jag kan härmed passa på att gratulera alla andra som också heter Maria – och fira det med en semla.
Inte från 'Rotas'.
Inte helt förvånande började D prata om Ture Sventon, den sköne krumeluren till detektiv. När hon pratat lite om hans äventyr, vi har den gamla julkalendern på dvd, var hon tyst en stund och sedan sa hon:
– Han är ganska så klok, Ture Sventon, men mamma, han är inte särskilt smart.
Och då tycker jag att min unge är både klok och smart.
När jag nu skriver om herr Sventon så tänker jag på en artikel jag läste på dn för ett tag sedan, om att de inte kommer överens om TS's språkbruk - och därför blir det ingen nyutgivning av böckerna om honom. Om jag minns artikeln rätt; jag ska göra tvärtom och skriva först och leta artikel sedan :-o
Maria-dagen avslutades sedan med mys i soffan – och något mycket ovanligt. D somnade i min famn, där och då, pladask och bums. Inga tänder blev borstade (hu! tandtroll på sexårständerna! lite dåligt samvete men jag väckte henne inte). Sovande 25 kilo är rätt tungt men ändå inga problem att bära genom en lägenhet (det är värre från parkeringen 700m bort).
Söta söta barn, goda goda semla.
söndag, februari 27, 2011
• fransk återvinning
Fransk återvinning handlar inte ett dugg om att ta hand om sitt sopberg. Nä, i detta fall återanvänder jag en kommentar jag skrev här om dagen, som handlar om att jag, tyvärr (skulle önska det var annorlunda), är fullkomligt outbildad i det franska språket. (Och historia, men det kan jag återvinna en annan dag!)
Nu är det en sanning med modifikation, när jag tänker efter kan jag faktiskt fler franska ord (och då menar jag bortsett från de låneord vi har i svenskan), som till exempel 'silverplätt' när man, exempelvis igen, vill bli serverad på restaurang (det var så jag lärde mig det, och faktiskt är mitt uttal bättre än mitt sätt att skriva det).
Nåväl, silverplätt och så några ord till. Men inte många. Inte ens det som varje människa bör kunna, och nu hämtar jag från google: voulez vous coucher avec moi ce soir
Jag kommer fortsätta hävda att jag kan fem ord på franska.
Cinq är inte ett av dem.
Nu är det en sanning med modifikation, när jag tänker efter kan jag faktiskt fler franska ord (och då menar jag bortsett från de låneord vi har i svenskan), som till exempel 'silverplätt' när man, exempelvis igen, vill bli serverad på restaurang (det var så jag lärde mig det, och faktiskt är mitt uttal bättre än mitt sätt att skriva det).
Nåväl, silverplätt och så några ord till. Men inte många. Inte ens det som varje människa bör kunna, och nu hämtar jag från google: voulez vous coucher avec moi ce soir
Lär mig franska, s'il vous plaît.
Jag kommer fortsätta hävda att jag kan fem ord på franska.
Cinq är inte ett av dem.
fredag, februari 25, 2011
• bakelitljud
Tredje, möjligtvis sista, inlägget om bakelit.
Om ljudet av bakelit.
Lysvredet här. Kan ni också i era huvuden höra exakt hur det låter när man tänder lampan? Ja, det vill säga så länge du inte är så mycket yngre än vad jag är, för då har väl i princip alla sådana här hunnit bytas ut!
Om ljudet av bakelit.
Lysvredet här. Kan ni också i era huvuden höra exakt hur det låter när man tänder lampan? Ja, det vill säga så länge du inte är så mycket yngre än vad jag är, för då har väl i princip alla sådana här hunnit bytas ut!
Med känsla. Och definitivt utan senaste decenniets fjärkontroll.
torsdag, februari 24, 2011
• beolit, med humor
Surfade vidare på gårdagens bakelit.
På wikipedia finns denna bild på en ursnygg B&O från det sena 30-talet. Att jag gillar delar av formspråket från den tiden är verkligen inget nytt och här är den - kombinationen av 30-tal, bakelit och musik! Fantastiskt :-)
På wikipedia finns denna bild på en ursnygg B&O från det sena 30-talet. Att jag gillar delar av formspråket från den tiden är verkligen inget nytt och här är den - kombinationen av 30-tal, bakelit och musik! Fantastiskt :-)
Helt grym.
onsdag, februari 23, 2011
• hallå, bakelit
Precis som bilar var telefoner kurvigare förr. Och jag säger bara - bakelit. Smaka på ordet. Säg det många gånger... ett fint ord som ligger bra i munnen. Mjukt på något sätt, till skillnad från materialet som är hårt och ganska sprött. Kanske upplever jag det som runt för att det mesta som gjordes av bakelit, då när det begav sig, hade rundade former? Jag tycker ordet är skönt på ett varmt sätt; som att bokstavligt talat ta tag och hålla i historien. Som i en telefonlur.
Dagens beathead: Electric Light Orchestra: Telephoneline. Eller?
(Nejdå, ingen horoskopmening. Jag bara är så här flummig idag.)
Dagdrömmer om ord? Jovars.
(Nejdå, ingen horoskopmening. Jag bara är så här flummig idag.)
• alternativt fb
Efter det jag skrev förut – här kommer mitt eget lilla alternativ till facebook... som ett mikro-tvitter?
Statusraden på fb börjar ju med frågan 'What's on your mind?', fortsätter med mitt namn och sedan det jag fyller i, det som rör sig i mitt huvud, till exempel:
Förnamn Efternamn...
... luktar illa idag.
eller
Förnamn Efternamn...
... är sur och tänker sova hela dagen.
Jo, för ni som läser här är antingen
1. betrodda, eller
2. känner mig väl hur som helst, ändå, eller
3. okända främlingar som snubblar in
och för er kan jag vara den jag är. Och den som forskar här kommer dessutom hitta betydligt mer om mig än den flitigaste facebook-sökare, och då känner jag mig mindre 'platt'.
Och i dagens rad skulle det stå... Ja vad?!
Fröken Mia är förvirrad och skriver hellre blogg än gör det hon borde!
Jag tänker då och då på vad jag skulle skriva på min rad på facebook, om jag var lite mer aktiv där. Eller – inte lite mer aktiv där, jag menar om jag var aktiv där. Vad kan det vara nu, tre månader sedan? Fyra? Och ännu längre sedan jag skrev något på raden tror jag.
Detta trots att det är så bekvämt att ha 'fb' i ajFånen, jag skulle ju kunna skriva och ha koll på andra hela tiden.
Och inte för att jag inte vill eller kan, utan för att kurvan mellan vilken tid det tar vara så aktiv att det är roligt kontra kurvan över vad jag har lust att dela med alla som kan läsa vad jag skriver där – ja de två kurvorna korsar varann någonstans ute i äh-det-är-ingen-mening-diagrammet.
Och där slutar också viljan.
Men jag tänker på det. Om jag skulle ta och vara lite mer deprimerande ärlig än vad hurtbullarna där låter påskina att deras liv är genom sina statusrader (eller så har verkligen alla andra det så mycket roligare än vad jag har det, det kan ju vara så också..).
Eller jag kan vara lite argare.
Eller lite mer sarkastisk.
Eller bara jävligt sur.
Så som jag är lixom...
Då tror jag inte att jag skulle få så mycket respons på mina statusar. Eller så är det det jag skulle få, till skillnad från de få inlägg som finns på min sida nu.
Jag beundrar lite i smyg de som orkar ha hela sitt liv där ute, som bara verkar skriva vad som faller dem in och inte tänker på vilka som kan se det. Alla bilder som hela världen har tillgång till.
Njäe. För att vara så förtjust i datorer och teknik är jag nog gärna lite gammalmodigt hemlig av mig.
Åtminstone bitvis.
Detta trots att det är så bekvämt att ha 'fb' i ajFånen, jag skulle ju kunna skriva och ha koll på andra hela tiden.
Och inte för att jag inte vill eller kan, utan för att kurvan mellan vilken tid det tar vara så aktiv att det är roligt kontra kurvan över vad jag har lust att dela med alla som kan läsa vad jag skriver där – ja de två kurvorna korsar varann någonstans ute i äh-det-är-ingen-mening-diagrammet.
Och där slutar också viljan.
Men jag tänker på det. Om jag skulle ta och vara lite mer deprimerande ärlig än vad hurtbullarna där låter påskina att deras liv är genom sina statusrader (eller så har verkligen alla andra det så mycket roligare än vad jag har det, det kan ju vara så också..).
Eller jag kan vara lite argare.
Eller lite mer sarkastisk.
Eller bara jävligt sur.
Så som jag är lixom...
Då tror jag inte att jag skulle få så mycket respons på mina statusar. Eller så är det det jag skulle få, till skillnad från de få inlägg som finns på min sida nu.
Jag beundrar lite i smyg de som orkar ha hela sitt liv där ute, som bara verkar skriva vad som faller dem in och inte tänker på vilka som kan se det. Alla bilder som hela världen har tillgång till.
Njäe. För att vara så förtjust i datorer och teknik är jag nog gärna lite gammalmodigt hemlig av mig.
Åtminstone bitvis.
tisdag, februari 22, 2011
• uppdatering – jag vet för mycket!
Jag hittade ingen länk till seriestrippen med Nemi's vän Cyan, som jag nämnde här om dagen. Däremot hittade jag den som bild, som jag tänker lägga upp här (klicka 2ggr för fullstor).
Den är inte riktigt som jag kom ihåg den (kanske har jag hittat fel?) men den är bra ändå. Och jaa... jag känner mig som Cyan.
Jag har mejlat något som ska vara till Lise Myhre och/eller hennes förlag men inte hört något, så om någon misstycker... ska jag genast ta bort bilden. Under tiden, skynda er att hålla till godo med Lise Myhres underbara Nemi:
Den är inte riktigt som jag kom ihåg den (kanske har jag hittat fel?) men den är bra ändå. Och jaa... jag känner mig som Cyan.
Jag har mejlat något som ska vara till Lise Myhre och/eller hennes förlag men inte hört något, så om någon misstycker... ska jag genast ta bort bilden. Under tiden, skynda er att hålla till godo med Lise Myhres underbara Nemi:
• google är piss
Är förbannad och så jävla trött på google och därmed även blogger, som vill att jag ska skicka koder stup i kvarten. WTF?!????!?! Dessutom ska de ha betalt för det enligt gällande taxa, eftersom det är via sms eller samtal det ska ske.
Nä fy fan, jag byter snart bloggportal. Skitskallar!
Jo jag fattar att det är för min egen säkerhet men kan jag få välja själv eller???!?!? Om jag vill ha det osäkert och löst kan jag väl få ha det?! Usch vad trött jag blir. Hatar när man ska tvångsanslutas på diverse sätt för att få fortsätta vara där man redan varit i flera år. Skäms på er!
Nä fy fan, jag byter snart bloggportal. Skitskallar!
Jo jag fattar att det är för min egen säkerhet men kan jag få välja själv eller???!?!? Om jag vill ha det osäkert och löst kan jag väl få ha det?! Usch vad trött jag blir. Hatar när man ska tvångsanslutas på diverse sätt för att få fortsätta vara där man redan varit i flera år. Skäms på er!
tisdag, februari 15, 2011
• antikulturell
För att vara någorlunda kulturell är jag samtidigt väldigt okulturell. Min kultur handlar iofs främst om musik och jag är ingen stjärna på att gå på utställningar, även om jag gör det en del. Och då i regel med rätt stor behållning. Och jag kan uppfatta storheter även i konst jag inte gillar.
Och innan jag dissar resten helt här, så vill jag påpeka att det ju kan hända att jag uppfattar det helt annorlunda om jag skulle se det i verkligheten. Jag menar, jag är medveten om att det är möjligt, även om det inte känns troligt.
DN och Moderna museet säger 'Ett verk av särskilt intresse är Annika von Hausswolffs ”I am the runway of your thoughts” från 2008.
– Verket är en serie i nio delar. Det har aldrig visats mer än på galleri och är ett verk som museet aldrig skulle ha råd att köpa, säger Daniel Birnbaum.'
Okej. Då måste det vara helt fantastiska bilder, tänker jag. 'Knappast de där som DN hade som bild för artikeln på nätets förstasida.'
Men se, det är det.
Berätta för mig, ni som fattar, vad det är som är så fantastiskt med en bildserie av någon som håller i ett flygplan? Jag fattar verkligen ingenting och det irriterar mig - antingen är jag helt rudis eller också är det museet som är det. Och jag är rätt klok så jag anar att... nej, jag bestämmer mig för, att de här som jobbar med fotokonst är så insnöade att de inte ser vad de håller på med.
Det finns helt fantastiska foton, det är inget snack om saken. För dem ska fotografer krediteras och uppmärksammas. Och det finns fantastiska idéer till serier av bilder. Men detta? Verkligen? Seriöst?
Om det här är bra ska jag genast satsa på en karriär som 'konstnärlig fotograf'. Jag har bättre idéer och tar (minst) lika bra bilder.
MM, det är bara att hålla en plats för mig med. Jag har inte heller något emot att hänga bredvid Warhol. Det är helt okej.
Och innan jag dissar resten helt här, så vill jag påpeka att det ju kan hända att jag uppfattar det helt annorlunda om jag skulle se det i verkligheten. Jag menar, jag är medveten om att det är möjligt, även om det inte känns troligt.
DN och Moderna museet säger 'Ett verk av särskilt intresse är Annika von Hausswolffs ”I am the runway of your thoughts” från 2008.
– Verket är en serie i nio delar. Det har aldrig visats mer än på galleri och är ett verk som museet aldrig skulle ha råd att köpa, säger Daniel Birnbaum.'
Okej. Då måste det vara helt fantastiska bilder, tänker jag. 'Knappast de där som DN hade som bild för artikeln på nätets förstasida.'
Men se, det är det.
Berätta för mig, ni som fattar, vad det är som är så fantastiskt med en bildserie av någon som håller i ett flygplan? Jag fattar verkligen ingenting och det irriterar mig - antingen är jag helt rudis eller också är det museet som är det. Och jag är rätt klok så jag anar att... nej, jag bestämmer mig för, att de här som jobbar med fotokonst är så insnöade att de inte ser vad de håller på med.
Fotografier av Annika von Hausswollf, värda miljoner. Sägs det.
Det finns helt fantastiska foton, det är inget snack om saken. För dem ska fotografer krediteras och uppmärksammas. Och det finns fantastiska idéer till serier av bilder. Men detta? Verkligen? Seriöst?
Om det här är bra ska jag genast satsa på en karriär som 'konstnärlig fotograf'. Jag har bättre idéer och tar (minst) lika bra bilder.
MM, det är bara att hålla en plats för mig med. Jag har inte heller något emot att hänga bredvid Warhol. Det är helt okej.
• shelby till frukost
måndag, februari 14, 2011
• ... och så...
Och så lite kärlek. Eller mycket kärlek menar jag förstås.
Mycket kärlek till alla er jag håller av!
Och så tänker jag erkänna att jag motstod frestelsen att lägga ut en bild på ett riktigt hjärta. Ett fotografi på ett sånt som pumpar blod alltså. För det hade varit lite kul tänkte jag. Men sedan tänkte jag lite till, på er som jag hjärtar, och då...
... kärlek till er!
Mycket kärlek till alla er jag håller av!
... och störst är kärleken.
Och så tänker jag erkänna att jag motstod frestelsen att lägga ut en bild på ett riktigt hjärta. Ett fotografi på ett sånt som pumpar blod alltså. För det hade varit lite kul tänkte jag. Men sedan tänkte jag lite till, på er som jag hjärtar, och då...
... kärlek till er!
• beathead
Mmhm, horoskopmening...?
Den sitter hårt fast sedan i morse hur som helst.
Dizzy Mizz Lizzy; Waterline
Really easy
you wanna know the answer
feel me easy
you wanna know the answer
you think I've got it in my mind
and all the people think I'm blind
Den sitter hårt fast sedan i morse hur som helst.
Dizzy Mizz Lizzy; Waterline
Really easy
you wanna know the answer
feel me easy
you wanna know the answer
you think I've got it in my mind
and all the people think I'm blind
• underligt x 2
När jag hade lämnat på förskolan idag och började gå iväg därifrån sa min hjärna plötsligt 'Vad skönt!' och jag visste förstås genast varför jag tänkte så. Däremot tyckte jag det var mycket underligt att jag tänkte så – det som var skönt var nämligen att det var 16 grader kallt.
Och det är ju inte ett dugg skönt!
Ni som känner mig och vet hur jag uppskattar varmt och skönt, sommar och solsken, avskyr att frysa - ja ni fattar hur underlig tanke det var.
Skönt var det på något sätt i alla fall, och jag gick iväg på min korta tur, dvs den näst näst kortaste promenaden jag då och då tar efter att ha lämnat på förskolan. I gott tempo tar den ca 25 minuter.
Paradoxalt nog så är det nog just att jag hatar att frysa som gör att jag tyckte det var så skönt att komma ut idag, för jag drog min stora luva över mössan, tänkte på hur fantastiskt det är med en nästan fotsid kappa, gladdes åt mina dubbla raggsockor och knallade iväg. Allt det vita gjorde det härligt ljust och det glittrade av kristallerna i luften. Ja det var så mycket 'svävande frost' att SÖS såg ut att vara i dimma, när jag kommit så långt.
Men innan jag kommit så långt gick jag förbi en annan sak som jag tycker är underlig. En Opel. Jo, de är lite underliga i sig, men det underligaste var reklamslogan som satt på den. 'Opel - europas mest köpta bil' sa den stora klisterlappen. Det är väl ingen bra slogan? Det innebär ju bara att det är tillräckligt billigt shit som ändå håller så pass att det går att använda? Föreställer mig en Trabant med texten 'östeuropas mest köpta bil' på för sisådär 30 år sedan. Vad skulle det varit för val? Det låter inte som att det är en bra bil (och det menar väl ändå Opel att de tycker?), det låter bara som... att den är tillräckligt billig så folk köper den för att de kan. Istället för ingen bil alls.
Vilket på sitt sätt förstås kan vara gott nog i sig själv. Det är att trycka upp det på en blaffa till klisterlapp och skrika ut det som fick mig att reagera.
Eller har jag helt fel och bara är kinkig nu?
Som att det vore mer okej att gå runt och önska sig en Viper men aldrig kunna köpa någon?
Och det är ju inte ett dugg skönt!
Ni som känner mig och vet hur jag uppskattar varmt och skönt, sommar och solsken, avskyr att frysa - ja ni fattar hur underlig tanke det var.
Skönt var det på något sätt i alla fall, och jag gick iväg på min korta tur, dvs den näst näst kortaste promenaden jag då och då tar efter att ha lämnat på förskolan. I gott tempo tar den ca 25 minuter.
Paradoxalt nog så är det nog just att jag hatar att frysa som gör att jag tyckte det var så skönt att komma ut idag, för jag drog min stora luva över mössan, tänkte på hur fantastiskt det är med en nästan fotsid kappa, gladdes åt mina dubbla raggsockor och knallade iväg. Allt det vita gjorde det härligt ljust och det glittrade av kristallerna i luften. Ja det var så mycket 'svävande frost' att SÖS såg ut att vara i dimma, när jag kommit så långt.
Men innan jag kommit så långt gick jag förbi en annan sak som jag tycker är underlig. En Opel. Jo, de är lite underliga i sig, men det underligaste var reklamslogan som satt på den. 'Opel - europas mest köpta bil' sa den stora klisterlappen. Det är väl ingen bra slogan? Det innebär ju bara att det är tillräckligt billigt shit som ändå håller så pass att det går att använda? Föreställer mig en Trabant med texten 'östeuropas mest köpta bil' på för sisådär 30 år sedan. Vad skulle det varit för val? Det låter inte som att det är en bra bil (och det menar väl ändå Opel att de tycker?), det låter bara som... att den är tillräckligt billig så folk köper den för att de kan. Istället för ingen bil alls.
Vilket på sitt sätt förstås kan vara gott nog i sig själv. Det är att trycka upp det på en blaffa till klisterlapp och skrika ut det som fick mig att reagera.
Eller har jag helt fel och bara är kinkig nu?
Som att det vore mer okej att gå runt och önska sig en Viper men aldrig kunna köpa någon?
Jag skulle bli skitsnygg i en sån här!
fredag, februari 11, 2011
• hallelulja! mer kök
Från rivrör till kokböcker. Och en text som är lång men som känns kort, rolig och engagerande. Utifall ni missat den. Och för den delen kvinnor som skulle kunna kallas 'rivjärn'.
En tid var jag vegetarian. Ganska länge. Sedan var jag inte det längre. Och sedan var jag det igen. Därefter började jag äta fisk. Och sedan kom jag på att jag bara skulle äta sånt som jag själv kunde ha ihjäl, eller dra upp ur marken. Och trodde att jag därmed skulle kunna fortsätta äta fisk (och morötter).
Men jag kan inte fiska. Så eftersom jag är en jävel på att skjuta prick funderade jag på att ta jägarexamen, i hopp om att skjuta någon älg då och då. Rött kött är ju så gott.
Sedan besinnade jag mig. Föll till föga. Men började bli sjuk av kyckling. Och så var jag vegetarian igen. Men så började jag äta fisk. Igen. Och nötkött. Särskilt på restaurang. Och så kunde jag plötsligt äta kyckling igen. Och det är ju gott. Och färdigpackat och helt o-djuriskt där på butikshyllan. Och sedan kom den ekologiska vågen. Som jag hoppas på. Fortfarande. Och hoppas. På att de djuren haft det bättre. Och så köper jag vilt när det finns. Och fortsätter hoppas. Till exempel på att jägaren var en jävel på att skjuta prick så att älgen aldrig märkte något.
Men allra mest äter jag grönsaker och är glad att jag inte var husmor på 60-talet, eller långt innan dess med, förresten. Men inser också att något hänt på vägen...
... på vägen in i köket, säger hon som är så oootroligt köksengagerad. Not. Däremot så 'picky' när jag väljer vad jag ska äta att det ofta slutar med att jag inte äter något alls, ja det vill säga om jag inte har barn hemma.
För det är en annan sak, helt annan sak. Bra mat fram på bordet, basta!
Det finns en Nemi, ni vet det norska serien, som på ett mycket bra sätt förklarar mitt förhållande till mat, åtminstone som jag minns själva strippen. När jag letat rätt på den ska jag länka till den så ni får läsa, den är förstås rolig också.
Men handlar fortfarande om mat.
Mmm. Om jag skulle fundera på att ut och fiska lite ål?
En tid var jag vegetarian. Ganska länge. Sedan var jag inte det längre. Och sedan var jag det igen. Därefter började jag äta fisk. Och sedan kom jag på att jag bara skulle äta sånt som jag själv kunde ha ihjäl, eller dra upp ur marken. Och trodde att jag därmed skulle kunna fortsätta äta fisk (och morötter).
Men jag kan inte fiska. Så eftersom jag är en jävel på att skjuta prick funderade jag på att ta jägarexamen, i hopp om att skjuta någon älg då och då. Rött kött är ju så gott.
Sedan besinnade jag mig. Föll till föga. Men började bli sjuk av kyckling. Och så var jag vegetarian igen. Men så började jag äta fisk. Igen. Och nötkött. Särskilt på restaurang. Och så kunde jag plötsligt äta kyckling igen. Och det är ju gott. Och färdigpackat och helt o-djuriskt där på butikshyllan. Och sedan kom den ekologiska vågen. Som jag hoppas på. Fortfarande. Och hoppas. På att de djuren haft det bättre. Och så köper jag vilt när det finns. Och fortsätter hoppas. Till exempel på att jägaren var en jävel på att skjuta prick så att älgen aldrig märkte något.
Men allra mest äter jag grönsaker och är glad att jag inte var husmor på 60-talet, eller långt innan dess med, förresten. Men inser också att något hänt på vägen...
... på vägen in i köket, säger hon som är så oootroligt köksengagerad. Not. Däremot så 'picky' när jag väljer vad jag ska äta att det ofta slutar med att jag inte äter något alls, ja det vill säga om jag inte har barn hemma.
För det är en annan sak, helt annan sak. Bra mat fram på bordet, basta!
Det finns en Nemi, ni vet det norska serien, som på ett mycket bra sätt förklarar mitt förhållande till mat, åtminstone som jag minns själva strippen. När jag letat rätt på den ska jag länka till den så ni får läsa, den är förstås rolig också.
Men handlar fortfarande om mat.
Mmm. Om jag skulle fundera på att ut och fiska lite ål?
• beathead, wtf?!
Vad är det här, nu är jag inne i ett sånt där stim av otippade och märkliga låtar igen, sådana som jag är tvungen att spottifya eller på annat sätt söka upp för att få ut ur systemet.
Eller här, med en portion humor, hahaha!
Glädjande nog är den i alla fall bättre än gårdagens. Jo, hur mycket rockare jag än är så är det så ändå.
Tears for Fears; Head over heals
Eller här, med en portion humor, hahaha!
torsdag, februari 10, 2011
• snyggt, Barbro!
Kvinnliga uppfinnare uppfinner det de själva behöver. Det tycker jag naturligtvis är coolt och har studerat fler exempel genom åren. Just nu uppmärksammas dock bland annat denna av Barbro Holmström – supersnyggt ju! Samt precis vad jag behöver.
Snälla Barbro, börja sälj den!
Snälla Barbro, börja sälj den!
Snyggt, prydligt, praktiskt och så enkelt att det är genialt
• ruter dam civilkurage
Se här, en dam med ruter i. Så glädjande att jag skrattade högt!
Stenhårt. Brutalt stenhårt. Och som hon joggar till platsen!
(Är det verkligen på riktigt?!)
Stenhårt. Brutalt stenhårt. Och som hon joggar till platsen!
(Är det verkligen på riktigt?!)
• beathead
Jag som inte ens är speciellt förtjust i The Doors.
Blä.
Bättre ljud här, om man nödvändigtvis vill lyssna på det. Om bajsbruna skinnbyxor lixom inte är nog att titta på.
Blä.
Kanske för att jag just nu skulle behöva att någon satte en tändare i arslet på mig?
För nog saknar jag den rätta lågan, alltid. Dåligt med brinn här.
Just nu.
Bättre ljud här, om man nödvändigtvis vill lyssna på det. Om bajsbruna skinnbyxor lixom inte är nog att titta på.
tisdag, februari 08, 2011
• beathead
fredag, januari 28, 2011
onsdag, januari 26, 2011
tisdag, januari 25, 2011
• ännu argare - urringat!
Ännu argare blir jag nu än för en stund sedan, nu när jag genom att kommentera på en annan sida plötsligt kom på vad som irriterat mig tidigare vad gäller dotterns kläder:
Att urringningen på flicktröjor är så mycket vidare!
Pojktröjor är tighta runt halsen.
Varför ska små flickor exponera dekolltaget mer än pojkar - genomgående? Vid samma modell av kläder?
Alla de högst ordinära dussin-t-shirtar jag köpt åt dottern har fallit in under detta mönster. Blusar kontra skjortor är ännu värre, nästan alltid. Är inte det också sjukt så säg?
Hur det kommer sig att jag reagerat? För att vi är väldigt blonda båda två, och behöver solskydd. Och då blir det uppenbart att med pojktröjor på blir det inte lika mycket smörja, som med flick- dito.
AAURRRGH!!
Att urringningen på flicktröjor är så mycket vidare!
Pojktröjor är tighta runt halsen.
Varför ska små flickor exponera dekolltaget mer än pojkar - genomgående? Vid samma modell av kläder?
Alla de högst ordinära dussin-t-shirtar jag köpt åt dottern har fallit in under detta mönster. Blusar kontra skjortor är ännu värre, nästan alltid. Är inte det också sjukt så säg?
Hur det kommer sig att jag reagerat? För att vi är väldigt blonda båda två, och behöver solskydd. Och då blir det uppenbart att med pojktröjor på blir det inte lika mycket smörja, som med flick- dito.
AAURRRGH!!
• ny hobby
Okej... om alla är så här så har jag skaffat mig något ytterligare som jag inte alls ska hålla på och lägga min tid på.
Men jag kommer göra det ändå.
Men jag kommer göra det ändå.
• hahahaha!
Den här trillade jag över när jag letade efter Genesis i föregående inlägg, så mot slutet hör jag 'I can't sleep' i den melodin.
Nu måste jag få titta på en till, innan jag ska göra något helt annat!
(Tvättmaskinen går, disken väntar, benen behöver röra på sig, jag har trista samtal att ta itu med. Och jag behöver ta hand om det jag just skrev i precis omvänd ordning.)
Iiii can't call
Iiii won't walk
and
Iiii won't dish...
Skoj att jag hittade den, för den stämmer rätt väl in på mig när jag hade tre jobb samtidigt. Bortsett från att jag aldrig har fallit för att äta tabletter (jag kanske borde, men... nä).
Underbar!
(Tvättmaskinen går, disken väntar, benen behöver röra på sig, jag har trista samtal att ta itu med. Och jag behöver ta hand om det jag just skrev i precis omvänd ordning.)
Iiii can't call
Iiii won't walk
and
Iiii won't dish...
• beathead
Den här har ekat i huvudet i något dygn nu, jag tror det mest går ut på 'I can't...' för det är mycket som 'I can't' just nu. (Horoskopmening var det här!)
Jag har för mig att jag hade den här? Hela skivan, på vinyl, eller var det en vinylsingel? På något sätt hade jag den. Jag är nästan säker. Kanske var det syster som hade den? Ska jag anklaga dig för det, T, eller minns du om jag är den skyldiga till Genesis-innehav?
En sak som slår mig, som inte slagit mig på de 20 år sedan jag senast tänkte på det, är att Phil Collins inte alls ser ut som en sångare. Han ser inte ut som han låter. Jag kan inte förklara det närmare, men han ser bara inte ut som en musiker. Jo, möjligtvis trummis då, hahaha!
Men inte sångare.
Jag har för mig att jag hade den här? Hela skivan, på vinyl, eller var det en vinylsingel? På något sätt hade jag den. Jag är nästan säker. Kanske var det syster som hade den? Ska jag anklaga dig för det, T, eller minns du om jag är den skyldiga till Genesis-innehav?
Med humor!
Inledningsvis, efter andra gången han gör skrevgreppet hade det det väl vart roligare om han låtit bli - nu för tiden. Då kanske det faktiskt fortfarande var så friskt vågat (?!) att det fanns en poäng i det.
Inledningsvis, efter andra gången han gör skrevgreppet hade det det väl vart roligare om han låtit bli - nu för tiden. Då kanske det faktiskt fortfarande var så friskt vågat (?!) att det fanns en poäng i det.
Men vad vet jag, humor kanske PC alltid har på scen; jag har aldrig varit i närheten av att försöka se dem live.
En sak som slår mig, som inte slagit mig på de 20 år sedan jag senast tänkte på det, är att Phil Collins inte alls ser ut som en sångare. Han ser inte ut som han låter. Jag kan inte förklara det närmare, men han ser bara inte ut som en musiker. Jo, möjligtvis trummis då, hahaha!
Men inte sångare.
• förbannad
Bara rubriken gör mig förbannad, och resten ger mig hjärtklappning.
Det förklarar varför jag omedvetet (?) köper större storlekar till dottern när jag handlar på tjejavdelningen än när jag handlar kläder på killavdelningen till henne.
Ja, bara en sån sak som att det finns tjej- och killavdelningar, men det är en sådan gammal dumhet att jag orkar inte ens gå in på den. Då skulle det här inlägget sträcka sig över flera websidor.
Just Lindex har annars en bra grej, en unisexavdelning för barn. Det dumma är att det ens ska behöva finnas en sådan avdelning och att den då ska uppfattas som 'bra' och framåt.
Och sedan har vi färgerna... det med det rosa och lila och guld och glitter är uttjatat och det händer visst inget i alla fall (inte för att det innebär att jag ger upp, bara att jag inte orkar dra det ett varv till i text här och nu) – men något jag sällan läser om är varför killkläderna har så tråkiga färger? Tar man en överblick över flick- och pojkavdelningen är skillnaden dramatisk. Och en röd pojktröja har aldrig eller sällan samma klarröda färg som en flick-dito. Eller om man vill se det tvärtom; en flicktröja har aldrig eller sällan samma dova röda färg som en pojktröja.
Jag är glad att hon gillar dinosaurier, det är det ofta på pojktröjorna. Och jag ska med glädje tänka på när hon kom med sina byxor där det gått hål på knät, lite bekymrad över detta, och jag sa 'Vad bra!' varvid hon förstås frågade varför det var bra att det var hål på knät. 'Jo för det betyder att du har lekt ordentligt!' sa jag.
Det var min spontana reaktion och det är jag mycket nöjd med.
Jag ska fortsätta sy. Lite mer kanske. Så länge jag får. För henne.
För det blir inte vackert. Men det kommer å andra sidan varken från flick- eller pojkavdelningen... det kommer från arga-morsan-avdelningen!
Hoppas det individuella modet håller i sig och kommer än mycket starkare, då kanske hon och jag tillsammans kan fortsätta designa våra fågelskrämme-kläder.
Personalen på förskolan säger att de är coola! :-D
Det förklarar varför jag omedvetet (?) köper större storlekar till dottern när jag handlar på tjejavdelningen än när jag handlar kläder på killavdelningen till henne.
Ja, bara en sån sak som att det finns tjej- och killavdelningar, men det är en sådan gammal dumhet att jag orkar inte ens gå in på den. Då skulle det här inlägget sträcka sig över flera websidor.
Just Lindex har annars en bra grej, en unisexavdelning för barn. Det dumma är att det ens ska behöva finnas en sådan avdelning och att den då ska uppfattas som 'bra' och framåt.
Och sedan har vi färgerna... det med det rosa och lila och guld och glitter är uttjatat och det händer visst inget i alla fall (inte för att det innebär att jag ger upp, bara att jag inte orkar dra det ett varv till i text här och nu) – men något jag sällan läser om är varför killkläderna har så tråkiga färger? Tar man en överblick över flick- och pojkavdelningen är skillnaden dramatisk. Och en röd pojktröja har aldrig eller sällan samma klarröda färg som en flick-dito. Eller om man vill se det tvärtom; en flicktröja har aldrig eller sällan samma dova röda färg som en pojktröja.
Jag är glad att hon gillar dinosaurier, det är det ofta på pojktröjorna. Och jag ska med glädje tänka på när hon kom med sina byxor där det gått hål på knät, lite bekymrad över detta, och jag sa 'Vad bra!' varvid hon förstås frågade varför det var bra att det var hål på knät. 'Jo för det betyder att du har lekt ordentligt!' sa jag.
Det var min spontana reaktion och det är jag mycket nöjd med.
Jag ska fortsätta sy. Lite mer kanske. Så länge jag får. För henne.
För det blir inte vackert. Men det kommer å andra sidan varken från flick- eller pojkavdelningen... det kommer från arga-morsan-avdelningen!
Hoppas det individuella modet håller i sig och kommer än mycket starkare, då kanske hon och jag tillsammans kan fortsätta designa våra fågelskrämme-kläder.
Personalen på förskolan säger att de är coola! :-D
• vill jag göra
Det här verkar riktigt roligt!! :-P
När jag ser alla deras 'snören' och hjälmar kan jag inte fatta att jag brukade sitta uppe på taket på Sankt Paulsgatan och titta på fyrverkerierna som vattenfestivalen, VM m.fl. brände av. Jo, jag fattar förstås att jag gjorde det för det var underbart och naturligtvis slapp jag trängas med tiotusentals andra och jag skulle absolut göra om det - men jag satt där uppe utan några säkerhetsattiraljer över huvud taget. Och det skulle jag inte göra om!
Jag tänker 'var jag galen eller?!' men så kommer jag på att jag
1. inte hade barn än
2. jämfört med annat jag gjort var det inte så galet...
:-O :-O :-O
När jag ser alla deras 'snören' och hjälmar kan jag inte fatta att jag brukade sitta uppe på taket på Sankt Paulsgatan och titta på fyrverkerierna som vattenfestivalen, VM m.fl. brände av. Jo, jag fattar förstås att jag gjorde det för det var underbart och naturligtvis slapp jag trängas med tiotusentals andra och jag skulle absolut göra om det - men jag satt där uppe utan några säkerhetsattiraljer över huvud taget. Och det skulle jag inte göra om!
Jag tänker 'var jag galen eller?!' men så kommer jag på att jag
1. inte hade barn än
2. jämfört med annat jag gjort var det inte så galet...
:-O :-O :-O
måndag, januari 24, 2011
• sekt
'Syndikalisterna'. Varje gång jag hör eller läser det ordet tänker jag på religion och troende, ibland känslan av sekt. Det låter ju så!
I övrigt så avstår jag att skriva om tunnelbana, MTR och SL, eeh, och syndikalister. Jag blir bara trött och förbannad och less.
Men funderar vidare på scientologer (scientoister?!), baptister, islamister, buddhister och andra -ister.
(Naturligtvis utan att lägga några övriga värderingar och åsikter om det hela, särskilt i brist på egen religiös läggning.)
* (nej, jag har inte provat att forska i varför de heter så)
Vilket konstigt namn på en fackförening*.
I övrigt så avstår jag att skriva om tunnelbana, MTR och SL, eeh, och syndikalister. Jag blir bara trött och förbannad och less.
Men funderar vidare på scientologer (scientoister?!), baptister, islamister, buddhister och andra -ister.
(Naturligtvis utan att lägga några övriga värderingar och åsikter om det hela, särskilt i brist på egen religiös läggning.)
* (nej, jag har inte provat att forska i varför de heter så)
• igenkänning
Av alla dessa fantastiska bilder - inte fantastiska som fotografier, det får du förlåta mig PE för de är fantastiska på helt annat sätt - nåväl, av alla dessa fantastiska bilder som jag fortsatt titta på idag (jag började igår efter att ha nämnt PE och då kom på att jag skulle titta efter honom på nätet, i alla fall så) fick texten och detta mig att skratta högt av igenkänning.
Fastän det ofta känns som jag fortfarande är 22år (utom när jag tittar mig i spegeln och känner mig som hundratjugotvå) så misstänker jag att det finns delar av min historia som också blivit museeum, eller på annat sätt blivit historia, trots att det känns som att jag lämnade det i fullt bruksskick bara för bara ett ögonblick sedan.
Och det får mig att tänka på våra barn idag, som inte kan föreställa sig en tid före mobiltelefonerna och byxficke-surfandet.
Jag måste vara hur gammal som helst, för jag minns när telefonsvararen blev tillgänglig för den stora massan, och hur häftigt det var när axe-växlarna kom och jag kunde trycka in diverse funktioner i luren. Och sedan, revolutionen när nummerpresentatören kom! Oj vilket habegär. Jag fick stå i kö hos Telia.
För de hade faktiskt bytt namn till Telia. Redan då. Men jag minns även Televerket... och deras orange bilar. Orange 245:or, närmare bestämt.
Men tillbaka till nutiden. När jag blir irriterad över att mobilsurfandet går så långsamt om jag sitter på ett tåg och täckningen haltar lite på landsbygden någonstans. Och jag hör mig själv morra 'men va fa...'
Undrar vad farfar hade sagt om han suttit mitt emot mig.
Farfar var född 1901.
Men hade farfar suttit mittemot mig hade jag nog inte surfat, vi hade pratat trädgård!
Fastän det ofta känns som jag fortfarande är 22år (utom när jag tittar mig i spegeln och känner mig som hundratjugotvå) så misstänker jag att det finns delar av min historia som också blivit museeum, eller på annat sätt blivit historia, trots att det känns som att jag lämnade det i fullt bruksskick bara för bara ett ögonblick sedan.
Och det får mig att tänka på våra barn idag, som inte kan föreställa sig en tid före mobiltelefonerna och byxficke-surfandet.
Jag måste vara hur gammal som helst, för jag minns när telefonsvararen blev tillgänglig för den stora massan, och hur häftigt det var när axe-växlarna kom och jag kunde trycka in diverse funktioner i luren. Och sedan, revolutionen när nummerpresentatören kom! Oj vilket habegär. Jag fick stå i kö hos Telia.
För de hade faktiskt bytt namn till Telia. Redan då. Men jag minns även Televerket... och deras orange bilar. Orange 245:or, närmare bestämt.
Jag minns fortfarande hur de brukade lukta inuti, oavsett hur många doftgranar som hängde där. Eller hur många smutsiga hundar som åkt i bilen, eller vilken storrökare det var som ägde bilen.
Det var något med plasten hos Volvo, en bidoft som för mig tog sig igenom allt annat.
Men tillbaka till nutiden. När jag blir irriterad över att mobilsurfandet går så långsamt om jag sitter på ett tåg och täckningen haltar lite på landsbygden någonstans. Och jag hör mig själv morra 'men va fa...'
Undrar vad farfar hade sagt om han suttit mitt emot mig.
Farfar var född 1901.
Men hade farfar suttit mittemot mig hade jag nog inte surfat, vi hade pratat trädgård!
söndag, januari 23, 2011
• frågade någon råttan? Spännande!
Den här artikeln råkade jag snubbla över just idag, efter en natt när jag tyckte min egen tinnitus var ovanligt jobbig. Helt enkelt ett förbannat tjutande, haha!
Ovanligt jobbig, för jag kan uppleva att det är värre vissa dagar, medan jag andra dagar inte ens funderar över det eviga tjutet.
Ström i nacken medan jag får höra en (säkerligen mycket irriterande) ton låter ju inte så lockande i sig, men va fa.. Det kan man väl härda ut med bara det blir lite lugnt sedan?
Och jag tänker på dem som har det betydligt värre än jag. Som vissa författare till exempel. Som jag iofs inte läst men som kanske skulle må bättre om det slutade tjuta. (Och då kunde han sluta bråka med min söta favorit, som förklarar så mycket (annat!) på ett bra, roligt och intressant sätt.)
Och därmed har jag nu bytt ämne fullkomligt.
Nåväl. Hoppas tystnaden var skön för råttorna i alla fall. Hur nu forskarna mätte hela undersökningen...?
Spännande är det.
Ovanligt jobbig, för jag kan uppleva att det är värre vissa dagar, medan jag andra dagar inte ens funderar över det eviga tjutet.
Ström i nacken medan jag får höra en (säkerligen mycket irriterande) ton låter ju inte så lockande i sig, men va fa.. Det kan man väl härda ut med bara det blir lite lugnt sedan?
Och jag tänker på dem som har det betydligt värre än jag. Som vissa författare till exempel. Som jag iofs inte läst men som kanske skulle må bättre om det slutade tjuta. (Och då kunde han sluta bråka med min söta favorit, som förklarar så mycket (annat!) på ett bra, roligt och intressant sätt.)
Och därmed har jag nu bytt ämne fullkomligt.
Nåväl. Hoppas tystnaden var skön för råttorna i alla fall. Hur nu forskarna mätte hela undersökningen...?
Spännande är det.
• inget nytt
Men herregu', det vet vi väl alla att ikea är som en labyrint?! Varken det eller det att det finns genvägar (ett val för den målmedvetne shopparen) är något nytt – än mindre hur självklart det är att ju mer varor en presumtiv kund exponeras för, desto större är chansen/risken att kunden köper något. Vad är det att dementera, Ivana Flygare? Det är ju en affärsrörelse ni driver?
Och precis därför är det nästan omöjligt att gå ut från ikea utan att ha något med sig! Åtminstone lite ljus eller en toalettborste. Ikea är smarta, är det något att skämmas för?
Menar de att han verkligen forskat i det här? Under arbetstid? Jösses!
Jag tror Alan Penn's fru, eller make, släpade runt honom lite för länge på ikea, han ruttnade och kom på att han kunde kalla detta för forskning.
Det är det ju nästan, om man inte spenderat tillräckligt mycket tid på ikea tidigare.
Det är förövrigt helt frivilligt att gå in på ikea, även om man är make till någon och hävdar motsatsen. Jag menar det bör vara frivilligt att gå in på ikea...
Och precis därför är det nästan omöjligt att gå ut från ikea utan att ha något med sig! Åtminstone lite ljus eller en toalettborste. Ikea är smarta, är det något att skämmas för?
Menar de att han verkligen forskat i det här? Under arbetstid? Jösses!
Jag tror Alan Penn's fru, eller make, släpade runt honom lite för länge på ikea, han ruttnade och kom på att han kunde kalla detta för forskning.
Det är det ju nästan, om man inte spenderat tillräckligt mycket tid på ikea tidigare.
Det är förövrigt helt frivilligt att gå in på ikea, även om man är make till någon och hävdar motsatsen. Jag menar det bör vara frivilligt att gå in på ikea...
• beathead
'... för med tiden har jag lärt mig
när det börjar att bli dags
att komma ner...'
Bo Kaspers Orkester; Bara för din skull
när det börjar att bli dags
att komma ner...'
Bo Kaspers Orkester; Bara för din skull
• det jag säger
Det är ju det jag säger! Barn och hundar är rätt lika... det är bara att stoppa i så mycket information det går, förvånansvärt mycket fastnar (och eventuellt överflöd rinner bara över..).
Sedan berömmer man de goda sidorna och så blir det de som dominerar. Hur lätt som en plätt... eeh, kanske inte, men enklare än vad man tror, tror jag ändå.
Och så en REJÄL portion kärlek på det, förstås. Jag tror på det där med kramarna och den fysiska kontakten, det som nu har vetenskapliga belägg - jag tar och återkommer till det lite senare.
Sedan berömmer man de goda sidorna och så blir det de som dominerar. Hur lätt som en plätt... eeh, kanske inte, men enklare än vad man tror, tror jag ändå.
Och så en REJÄL portion kärlek på det, förstås. Jag tror på det där med kramarna och den fysiska kontakten, det som nu har vetenskapliga belägg - jag tar och återkommer till det lite senare.
lördag, januari 22, 2011
• noterat
Tänk, att fåglarna börjat sjunga igen har jag faktiskt noterat! Efterlängtat och härligt.
Här om dagen satt jag också och rensade lite bland bilder på datorn (läs: mest tittade) och mindes förra årets alla grödor. Ytterligare lite längtan - och beslutsvånda. Några frön borde jag så redan i dagarna, de som tar längst tid på sig att utvecklas, och som jag annars ångrar mig från juli och framåt att jag inte fick tummen ur att så. Men vad?! Hur ska jag planera årets tema? Viljan är stor men odlingsområdet är kraftigt begränsat...
... vi människor ska få plats också! Lite i alla fall.
Och här kan jag kanske knyta ihop detta inlägg en aning - för de där små sköna rackarna som börjat sjunga igen - deras fågelbad står och väntar på dem, det var så fint förra året när de drack och badade bland sommarblommorna.
(Omöjligt att välja någon av alla tusen bilderna så det blir ingen alls. Tänk doft istället! Kaprifol, luktärt, de fantastiska tulpanerna... aaah!)
Här om dagen satt jag också och rensade lite bland bilder på datorn (läs: mest tittade) och mindes förra årets alla grödor. Ytterligare lite längtan - och beslutsvånda. Några frön borde jag så redan i dagarna, de som tar längst tid på sig att utvecklas, och som jag annars ångrar mig från juli och framåt att jag inte fick tummen ur att så. Men vad?! Hur ska jag planera årets tema? Viljan är stor men odlingsområdet är kraftigt begränsat...
... vi människor ska få plats också! Lite i alla fall.
Och här kan jag kanske knyta ihop detta inlägg en aning - för de där små sköna rackarna som börjat sjunga igen - deras fågelbad står och väntar på dem, det var så fint förra året när de drack och badade bland sommarblommorna.
(Omöjligt att välja någon av alla tusen bilderna så det blir ingen alls. Tänk doft istället! Kaprifol, luktärt, de fantastiska tulpanerna... aaah!)
fredag, januari 21, 2011
• riktigt riktigt läskigt
Det varierar ju kraftigt vad jag finner otäckt*, men det här är läskigt på ett världsomspännande global uppvärmning resurs- miljö- och energi-vis.
Jag läste någonstans någongång om vilka energiresurser det här tar från vårt klot, och något om de teoretiska konsekvenserna av detta, teoretiska eftersom de är svåra att räkna exakt. Men jag kan börja i andra änden av hur jag tänker - bara all den energi och många gånger arbetstid som går åt för varje enskild person för att sortera och radera dessa mejl (eller! hemska tanke, följa upp dem eller svara på dem!). Eller den datakraft som går åt att identifiera och sortera dem, platsen att stoppa dem i en egen mapp. Platsen och energin programmet tar.
Bara de små sakerna är en stor förlust av kraft som kunnat användas bättre.
(Om du lägger 20 sekunder om dagen på att radera och kasta en blick på dessa mejl, i snitt, och så räknar du på vad det kostar dig i energi och datorkapacitet och egen tid på ett år, och sedan tio år, och sedan ett liv...
... och det är bara ditt liv, sedan tillkommer det någon miljard eller så, jag vet inte så noga och det är ju inte alla i världen som har tillgång till datorer. Men ändå.)
Sedan tittar jag på varifrån denna personliga energislukare kommer och försöker ta in hur många servrar, hur mycket lagringsmedia, serverrum som ska kylas, kylmediets påverkan på miljön, hur mycket elektricitet, var kom elektriciteten ifrån (kolkraft?), hur mycket... ja hur ENORMT mycket resurser som bara går upp i rök för ingenting. För i n g e n t i n g . Det var de de hade räknat ut, kan ha varit i någon datablaska eller vetenskapstidning. Detta för att några få människor ska få sko sig på alla andras jobb. (Möjligtvis undantaget energibolagen som kan skicka fetare fakturor till t.ex. alla firmor vars servrar jobbar 90% mer än de behöver. Och några hårddisktillverkare.)
Vinsterna ur miljösynpunkt går inte att överskåda men det svindlar när jag tänker på hur allting påverkas av allting och det blir en enorm twist på det hela.
Och tänk, företag skulle kunna gå med mer vinst, kanske kunde några få bättre lön, eller också kunde det kanske nyanställas ett antal personer varje år för vinsterna som skulle bli. Så kunde någon i andra änden av 'näringskedjan' få det bättre. Fler unga ut i arbete, rimligare arbetstider, mindre barnarbete... tänk hur du vill men tänk att det blir 90% bättre* i andra änden av energitråden.
Det är för mig helt obegripligt att det inte läggs mer resurser på att få dessa personer att sluta med vad de håller på med och åtminstone ställa dem inför rätta för 'otillbörligt resursslöseri' om det inte går att komma åt dem på annan laglig väg.
10% av e-posten är 'riktig' e-post. Och då vet vi som sitter bakom tangenterna att av de tio procenten... kan man också vara utan en hel del, men det är en helt annan fråga. Sett ur spam-perspektivet kan jag nästan förlåta den gamla vän jag har, som envist och konstant och trots att jag sagt ifrån, fortfarande skickar såna där 'skicka det här vidare till 25 personer inom tio minuter, annars...'.
Hon har åtminstone kryssat i mig med sin egen energi, och den energi hon tar från mig går mest ut på att jag undrar om jag missat något som faktiskt var från henne, eftersom jag numera raderar alla hennes mejl osedda.
Den elektriciteten och lagringsutrymmet faller inom de rimliga ramarna, tycker jag.
** vilket ju inte är sant, det blir xx,x% bättre än idag, men det är lättare att hålla mig till så tydliga siffror som 1 mot 9
* (splätta bladlöss, cancer, odiskade burkar, små fiskar... högt och lågt, hahaha)
Jag läste någonstans någongång om vilka energiresurser det här tar från vårt klot, och något om de teoretiska konsekvenserna av detta, teoretiska eftersom de är svåra att räkna exakt. Men jag kan börja i andra änden av hur jag tänker - bara all den energi och många gånger arbetstid som går åt för varje enskild person för att sortera och radera dessa mejl (eller! hemska tanke, följa upp dem eller svara på dem!). Eller den datakraft som går åt att identifiera och sortera dem, platsen att stoppa dem i en egen mapp. Platsen och energin programmet tar.
Bara de små sakerna är en stor förlust av kraft som kunnat användas bättre.
(Om du lägger 20 sekunder om dagen på att radera och kasta en blick på dessa mejl, i snitt, och så räknar du på vad det kostar dig i energi och datorkapacitet och egen tid på ett år, och sedan tio år, och sedan ett liv...
... och det är bara ditt liv, sedan tillkommer det någon miljard eller så, jag vet inte så noga och det är ju inte alla i världen som har tillgång till datorer. Men ändå.)
Sedan tittar jag på varifrån denna personliga energislukare kommer och försöker ta in hur många servrar, hur mycket lagringsmedia, serverrum som ska kylas, kylmediets påverkan på miljön, hur mycket elektricitet, var kom elektriciteten ifrån (kolkraft?), hur mycket... ja hur ENORMT mycket resurser som bara går upp i rök för ingenting. För i n g e n t i n g . Det var de de hade räknat ut, kan ha varit i någon datablaska eller vetenskapstidning. Detta för att några få människor ska få sko sig på alla andras jobb. (Möjligtvis undantaget energibolagen som kan skicka fetare fakturor till t.ex. alla firmor vars servrar jobbar 90% mer än de behöver. Och några hårddisktillverkare.)
Vinsterna ur miljösynpunkt går inte att överskåda men det svindlar när jag tänker på hur allting påverkas av allting och det blir en enorm twist på det hela.
Och tänk, företag skulle kunna gå med mer vinst, kanske kunde några få bättre lön, eller också kunde det kanske nyanställas ett antal personer varje år för vinsterna som skulle bli. Så kunde någon i andra änden av 'näringskedjan' få det bättre. Fler unga ut i arbete, rimligare arbetstider, mindre barnarbete... tänk hur du vill men tänk att det blir 90% bättre* i andra änden av energitråden.
Det är för mig helt obegripligt att det inte läggs mer resurser på att få dessa personer att sluta med vad de håller på med och åtminstone ställa dem inför rätta för 'otillbörligt resursslöseri' om det inte går att komma åt dem på annan laglig väg.
10% av e-posten är 'riktig' e-post. Och då vet vi som sitter bakom tangenterna att av de tio procenten... kan man också vara utan en hel del, men det är en helt annan fråga. Sett ur spam-perspektivet kan jag nästan förlåta den gamla vän jag har, som envist och konstant och trots att jag sagt ifrån, fortfarande skickar såna där 'skicka det här vidare till 25 personer inom tio minuter, annars...'.
Hon har åtminstone kryssat i mig med sin egen energi, och den energi hon tar från mig går mest ut på att jag undrar om jag missat något som faktiskt var från henne, eftersom jag numera raderar alla hennes mejl osedda.
Den elektriciteten och lagringsutrymmet faller inom de rimliga ramarna, tycker jag.
** vilket ju inte är sant, det blir xx,x% bättre än idag, men det är lättare att hålla mig till så tydliga siffror som 1 mot 9
* (splätta bladlöss, cancer, odiskade burkar, små fiskar... högt och lågt, hahaha)
torsdag, januari 20, 2011
• cybervärlden!
På riktigt. Vem hade anat det här ens för tio år sedan?
Jag tycker det är jättehäftigt! Och liite läskigt i kanten, men bara lite.
Och Stephan får väldigt svårt att skolka...
Tänk vad skönt. Varje bad-hair-day kunde man sköta saker från sängen istället för att sätta upp håret i en dum tofs. Ja, jag är jättebarnslig nu, men tänk... tänk att skicka den till ica när det är 20 grader kallt ute! Den plockar det du vill ha, betalar och bär hem det. Du kan prata med kassörskan undertiden. Fråga i fiskdisken. Titta efter alternativ till de grönsaker du tänkt.
Jättepraktiskt ju.
Jag tycker det är jättehäftigt! Och liite läskigt i kanten, men bara lite.
Och Stephan får väldigt svårt att skolka...
Tänk vad skönt. Varje bad-hair-day kunde man sköta saker från sängen istället för att sätta upp håret i en dum tofs. Ja, jag är jättebarnslig nu, men tänk... tänk att skicka den till ica när det är 20 grader kallt ute! Den plockar det du vill ha, betalar och bär hem det. Du kan prata med kassörskan undertiden. Fråga i fiskdisken. Titta efter alternativ till de grönsaker du tänkt.
Jättepraktiskt ju.
måndag, januari 17, 2011
• vakna vacker
Jag tänker på Cindy Crawford som i en intervju lär ska ha sagt
– Inte ens jag ser ut som Cindy Crawford när jag vaknar på morgonen.
Och ja, jag tillhör verkligen den stora skaran som funderar massor över sitt utseende och än försöker anpassa mig, än försöker göra lite uppror. Men mest anpassa.
Usch.
– Inte ens jag ser ut som Cindy Crawford när jag vaknar på morgonen.
Och ja, jag tillhör verkligen den stora skaran som funderar massor över sitt utseende och än försöker anpassa mig, än försöker göra lite uppror. Men mest anpassa.
Usch.
fredag, januari 14, 2011
• kräsen fisk
Jag kom hem och gick in för att mata fiskarna. Stora burken hade somnat, så de fick nöja sig med förmiddagsmat idag. Mellanburken däremot, där var de fart. Där hade firrarna ordnat hela havet stormar – de – eller jag kan gissa vem* – hade flyttat på innerpumpen så att alla flytväxterna nu snurrade runt runt. Karusell, mycket tjusigt, haha!
Matade dem med flingor fast munruvarna** inte gillar dem. Men nu var hanen tillräckligt hungrig och smakade inte bara på dem (han smakar och spottar ut annars) utan åt av dem – enbart de röda flingorna! Vilken gourmetfisk!
Honan då? kanske du undrar.
Mjaae... hon bor nu i min för tidiga födelsedagspresent. Och hon äter inte för hon har munnen full med yngel! Och min tidiga födelsedagspresent är – ytterligare ett akvarium. Som jag inte vågat outa för övriga familjen än; det tycker ju inte att jag är riktigt klok som har ett akvarium... eller ja, det är väl att det är stort och otympligt*** med tanke på hur vi bor – så två till faller inte inom ramen för... hmm... 'klokt'...
Jag är förstås böjd att hålla med – på vissa sätt – men att få ge munruvarhonan lite lugn och ro var inget jag tackade nej till. Nu kan hon valla sina små ut och in i sitt eget tempo, och jag hoppas på att få ett gäng som växer upp.
Sedan är den burken mycket snyggare än den jag kallar för mellanburken – så när de får flytta ihop igen, herr och fru P-brus, kan det hända att det blir i den här nya snygga burken. Som jag kallar för lilla, bara för att göra det komplicerat, när det faktiskt är så att den är större än 'mellan'... Hängde du med? Nej? Det förstår jag!
Du kommer fatta när jag skriver mer om mina burkar.
* Pundarn! En 16år gammal pakistanbotia [botia lohachata] med tics. Jo, allvarligt, han (men kanske hon) är inte riktigt klok. Får tics, snurrar runt och är helt galen. Sedan lägger han sig på sida och man tror han är stendöd, rör inte ens på sig när det kommer mat. Man plockar fram håven för att plocka upp honom och... vips, simmar han och är helt normal. Han kan vara normal i dagar men sen plötsligt – tics, död, tics, normal (som han fått en sil och hamnat på en bra nivå****), sen död, tics, normal, död, tics... Ja ni fattar varför han bara fick heta 'Zebran' en kort stund (hans kompis hette Tigern och var normal hela tiden) – snart bytte han namn till 'Pundarn'.
Men Pundarn är snäll för att vara pakistanbotia och faktiskt en familjemedlem efter alla dessa år.
** Liten Egyptisk munruvare, [pseudocrenilabrus multicolor]. Fin, ljusgul liten fisk med blå och silvriga teckningar, lite orange ibland. Så ser de ut i min (mycket) dåliga belysning i mellanburken.
*** största akvariet är 360 liter, inte så stort egentligen. Men avpassat efter en alkov i en lägenhet jag inte bor i längre, och därför med de lite udda måtten 60x60x100. Väldigt kort alltså! Hade sett bättre ut om det varit längre än en meter... och tänk vad mycket kul jag hade kunnat haft där i då! Hehe, det ni, familjen ;-)
De andra är ca 35 liter ('mellan') och sisådär 42 liter (som jag kallar 'lilla'). Nya 'lilla' är 35x35x35cm och därför riktigt snyggt och lättplacerat! :-) Ett sådant jag ville ha när jag, också, fick det på 35 liter.
**** en ren och skär gissning egentligen, jag vet just inget om droger. Men jag har förstås sett dem som uppenbart inte bara får i sig det som de flesta får i sig och... ja, och de mönstren gav fisken dess namn.
Matade dem med flingor fast munruvarna** inte gillar dem. Men nu var hanen tillräckligt hungrig och smakade inte bara på dem (han smakar och spottar ut annars) utan åt av dem – enbart de röda flingorna! Vilken gourmetfisk!
Honan då? kanske du undrar.
Mjaae... hon bor nu i min för tidiga födelsedagspresent. Och hon äter inte för hon har munnen full med yngel! Och min tidiga födelsedagspresent är – ytterligare ett akvarium. Som jag inte vågat outa för övriga familjen än; det tycker ju inte att jag är riktigt klok som har ett akvarium... eller ja, det är väl att det är stort och otympligt*** med tanke på hur vi bor – så två till faller inte inom ramen för... hmm... 'klokt'...
Jag är förstås böjd att hålla med – på vissa sätt – men att få ge munruvarhonan lite lugn och ro var inget jag tackade nej till. Nu kan hon valla sina små ut och in i sitt eget tempo, och jag hoppas på att få ett gäng som växer upp.
Sedan är den burken mycket snyggare än den jag kallar för mellanburken – så när de får flytta ihop igen, herr och fru P-brus, kan det hända att det blir i den här nya snygga burken. Som jag kallar för lilla, bara för att göra det komplicerat, när det faktiskt är så att den är större än 'mellan'... Hängde du med? Nej? Det förstår jag!
Du kommer fatta när jag skriver mer om mina burkar.
Ganska lik min firre, fast denna är mindre. Mindre än min äldsta fisk Pundarn alltså.
Bilden snodd från en rysk sida.
* Pundarn! En 16år gammal pakistanbotia [botia lohachata] med tics. Jo, allvarligt, han (men kanske hon) är inte riktigt klok. Får tics, snurrar runt och är helt galen. Sedan lägger han sig på sida och man tror han är stendöd, rör inte ens på sig när det kommer mat. Man plockar fram håven för att plocka upp honom och... vips, simmar han och är helt normal. Han kan vara normal i dagar men sen plötsligt – tics, död, tics, normal (som han fått en sil och hamnat på en bra nivå****), sen död, tics, normal, död, tics... Ja ni fattar varför han bara fick heta 'Zebran' en kort stund (hans kompis hette Tigern och var normal hela tiden) – snart bytte han namn till 'Pundarn'.
Men Pundarn är snäll för att vara pakistanbotia och faktiskt en familjemedlem efter alla dessa år.
** Liten Egyptisk munruvare, [pseudocrenilabrus multicolor]. Fin, ljusgul liten fisk med blå och silvriga teckningar, lite orange ibland. Så ser de ut i min (mycket) dåliga belysning i mellanburken.
*** största akvariet är 360 liter, inte så stort egentligen. Men avpassat efter en alkov i en lägenhet jag inte bor i längre, och därför med de lite udda måtten 60x60x100. Väldigt kort alltså! Hade sett bättre ut om det varit längre än en meter... och tänk vad mycket kul jag hade kunnat haft där i då! Hehe, det ni, familjen ;-)
De andra är ca 35 liter ('mellan') och sisådär 42 liter (som jag kallar 'lilla'). Nya 'lilla' är 35x35x35cm och därför riktigt snyggt och lättplacerat! :-) Ett sådant jag ville ha när jag, också, fick det på 35 liter.
**** en ren och skär gissning egentligen, jag vet just inget om droger. Men jag har förstås sett dem som uppenbart inte bara får i sig det som de flesta får i sig och... ja, och de mönstren gav fisken dess namn.
torsdag, januari 13, 2011
• skamliga snåla sj – och rallysnutar
Tänk att det säkraste sättet att resa har blivit det osäkraste!
Visserligen samtidigt, inte det ena eller det andra, men ändå.
Att hela tågsverige borde skämmas är ju ingen nyhet. Jag lyssnade på en krönika på P3 härom sistens (kanske i Christer?) där kvinnan pratade om sin resa hem inför julen. En helt horribel historia om flera aktörer där ingen tog något ansvar och det slutade med att hon betalade samma resa tre eller fyra gånger och kom fram långt senare än planerat. Gissningsvis ganska arg och ledsen, fast ändå lixom lite glad att komma fram för det är ju trots allt inget man räknar med nu för tiden...
Hur som helst hoppas jag den här nyheten om vadslagning sprids inte bara i Sverige utan runt om i världen och får SJ & co. att skämmas så mycket att de faktiskt tar tag i sina problem och gör något åt det.
Jag tycker vadslagningen om tågen innehåller en stor portion humor och först skrattade jag när jag läste det, och trodde jag skulle skriva något lättsamt om det men så blev jag sur på vägen till bloggen...
Hur kan det komma sig att det funkade förr i tiden men inte nu? Ja, det vet vi ju, och flera saker verkar ha gått snett även om man räknar in att det är mycket fler människor som åker. Här om dagen gjorde jag en 'tjuvlyssnat' där en man berättade för en kvinna med barn om något ställe, på hans jobb på något sätt, där man startat upp gamla lok från 50- och 60-talet för att åka ut och rädda de nödställda loken och vagnarna som inte kom ur fläcken. För de loken som redan var ute funkade inte i kyla.
Jag hann aldrig höra resten av vad han sa, mer än att han fortsatte i samma andetag med att berätta att de stillastående loken var byggda i Kina, medan de som hoppade igång långt efter sin pension och räddade de andra, var byggda i Sverige. Vilket förstås var hans sätt att berätta att de nya tågen var dåligt byggt shit och de svenska 'gjutjärnsloken' rediga och gångbara, en mycket förenklad version om varför det ser ut som det gör.
Det är ju ekonomi som vanligt.
Och även om det blir dyrt att åka tåg när det har blivit så ordnat att de går att lita någorlunda på igen (det var säkert inte helt smärtfritt förr heller, men det verkar som de löste det bättre) så är det nog bättre än att ha det som idag (när det ju ändå inte är billigt, om det vore det skulle förståelsen vara större) - i alla fall, det jag ska komma till är: om de inte ordnar till så att det blir avsevärt bättre kommer så småningom färre och färre att åka tåg och då går allt i stöpet lik förbaskat.
Man kan inte snåla sig ur att lösa problemen.
Bäst de tar tag i det för tåg är en bra idé.
Och så en annan sak. Med ungefär det enda gemensamt med SJ är att det handlar om att åka. Och nu att åka snabbt.
Nämligen brittiska polisen.
De accelererar snabbare nu för tiden.
Och det tycker jag är lite charmigt. Klart snuten ska ha snabba bilar! Enda haken är...
... hur bra är personerna bakom ratten på att köra snabbt? Det har ju funnits debatter om hur väl/illa poliser kör så förhoppningsvis har även brittsnutarna gått igenom en rallykurs! Haha :-)
Visserligen samtidigt, inte det ena eller det andra, men ändå.
Att hela tågsverige borde skämmas är ju ingen nyhet. Jag lyssnade på en krönika på P3 härom sistens (kanske i Christer?) där kvinnan pratade om sin resa hem inför julen. En helt horribel historia om flera aktörer där ingen tog något ansvar och det slutade med att hon betalade samma resa tre eller fyra gånger och kom fram långt senare än planerat. Gissningsvis ganska arg och ledsen, fast ändå lixom lite glad att komma fram för det är ju trots allt inget man räknar med nu för tiden...
Hur som helst hoppas jag den här nyheten om vadslagning sprids inte bara i Sverige utan runt om i världen och får SJ & co. att skämmas så mycket att de faktiskt tar tag i sina problem och gör något åt det.
Jag tycker vadslagningen om tågen innehåller en stor portion humor och först skrattade jag när jag läste det, och trodde jag skulle skriva något lättsamt om det men så blev jag sur på vägen till bloggen...
Hur kan det komma sig att det funkade förr i tiden men inte nu? Ja, det vet vi ju, och flera saker verkar ha gått snett även om man räknar in att det är mycket fler människor som åker. Här om dagen gjorde jag en 'tjuvlyssnat' där en man berättade för en kvinna med barn om något ställe, på hans jobb på något sätt, där man startat upp gamla lok från 50- och 60-talet för att åka ut och rädda de nödställda loken och vagnarna som inte kom ur fläcken. För de loken som redan var ute funkade inte i kyla.
Jag hann aldrig höra resten av vad han sa, mer än att han fortsatte i samma andetag med att berätta att de stillastående loken var byggda i Kina, medan de som hoppade igång långt efter sin pension och räddade de andra, var byggda i Sverige. Vilket förstås var hans sätt att berätta att de nya tågen var dåligt byggt shit och de svenska 'gjutjärnsloken' rediga och gångbara, en mycket förenklad version om varför det ser ut som det gör.
Det är ju ekonomi som vanligt.
Och även om det blir dyrt att åka tåg när det har blivit så ordnat att de går att lita någorlunda på igen (det var säkert inte helt smärtfritt förr heller, men det verkar som de löste det bättre) så är det nog bättre än att ha det som idag (när det ju ändå inte är billigt, om det vore det skulle förståelsen vara större) - i alla fall, det jag ska komma till är: om de inte ordnar till så att det blir avsevärt bättre kommer så småningom färre och färre att åka tåg och då går allt i stöpet lik förbaskat.
Man kan inte snåla sig ur att lösa problemen.
Bäst de tar tag i det för tåg är en bra idé.
Och så en annan sak. Med ungefär det enda gemensamt med SJ är att det handlar om att åka. Och nu att åka snabbt.
Nämligen brittiska polisen.
De accelererar snabbare nu för tiden.
Och det tycker jag är lite charmigt. Klart snuten ska ha snabba bilar! Enda haken är...
... hur bra är personerna bakom ratten på att köra snabbt? Det har ju funnits debatter om hur väl/illa poliser kör så förhoppningsvis har även brittsnutarna gått igenom en rallykurs! Haha :-)
• sex år 10:03
Tänk.
Att mitt hjärtas stora kärlek
blir sex år idag.
10:03
Kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek!!!!!
onsdag, januari 12, 2011
• beathead i svacka
Alltså, 'beathead' har ju aldrig försvunnit. Men är nu ändå tillbaka med förnyad kraft.
Så mycket kraft att jag skriver om det igen.
Och innan jag nämner dem, låtarna alltså; nu när jag väl tar tag och skriver om dem och tittar på dem – huu så talande titlar, texter och skivor! Lite skrämmande.
De senaste två veckorna har hela Depeche Mode's 'Violator' rullat i huvudet, uppblandat med odrägliga inslag av Cranberries 'Zombie' (från No need to argue). Och helst den där klagande biten. Snacka om 'in your head'! Men – det började med Waiting For The Night och strofen med 'tranquility', ihållande. Sedan blandades den upp med Policy Of Truth. Och sedan kom resten av skivan brakandes med sån kraft att...
... att jag var tvungen att plocka fram den, rippa den till mp3:or och stoppa in i ajfånen för att 'kunna' gå ut. Och att ha Violator i huvudet gör mig inget, det är en grym platta. Om än något depressiv...
... vilket får mig att skriva att det är ju jag också, just nu. Tungt är det! Januari är fanemig inte kul, och inte är jag snäll mot mig själv för att göra det lättare heller. Inte konstigt då att massa tung musik dyker upp!
Men jag trodde den skulle trilla ut ur huvudet igen, som de brukar, efter idogt spelande. Men noops. Det enda som händer är en viss uppblandning, en enorm massa musik har passerat de senaste dagarna. Men det varken kan eller vill jag rabbla upp, ni får nöja er med det som dominerar ljudet i mitt huvud; en tillbakablick till det tidiga 90-talet.
Just idag började morgonen med strofen 'that's all there is'. Mmm, kul. Not, inte.
För övrigt är Violator en av de (inte alltför många) plattor jag har både på vinyl och cd. Jäpp.
Det var åtminstone ingen tvekan om vad jag skulle leta upp för platta när DP-invasionen startade. Haha, en viss tröst kanske.
Kanske.
Så mycket kraft att jag skriver om det igen.
Och innan jag nämner dem, låtarna alltså; nu när jag väl tar tag och skriver om dem och tittar på dem – huu så talande titlar, texter och skivor! Lite skrämmande.
De senaste två veckorna har hela Depeche Mode's 'Violator' rullat i huvudet, uppblandat med odrägliga inslag av Cranberries 'Zombie' (från No need to argue). Och helst den där klagande biten. Snacka om 'in your head'! Men – det började med Waiting For The Night och strofen med 'tranquility', ihållande. Sedan blandades den upp med Policy Of Truth. Och sedan kom resten av skivan brakandes med sån kraft att...
... att jag var tvungen att plocka fram den, rippa den till mp3:or och stoppa in i ajfånen för att 'kunna' gå ut. Och att ha Violator i huvudet gör mig inget, det är en grym platta. Om än något depressiv...
... vilket får mig att skriva att det är ju jag också, just nu. Tungt är det! Januari är fanemig inte kul, och inte är jag snäll mot mig själv för att göra det lättare heller. Inte konstigt då att massa tung musik dyker upp!
Men jag trodde den skulle trilla ut ur huvudet igen, som de brukar, efter idogt spelande. Men noops. Det enda som händer är en viss uppblandning, en enorm massa musik har passerat de senaste dagarna. Men det varken kan eller vill jag rabbla upp, ni får nöja er med det som dominerar ljudet i mitt huvud; en tillbakablick till det tidiga 90-talet.
Just idag började morgonen med strofen 'that's all there is'. Mmm, kul. Not, inte.
För övrigt är Violator en av de (inte alltför många) plattor jag har både på vinyl och cd. Jäpp.
Det var åtminstone ingen tvekan om vad jag skulle leta upp för platta när DP-invasionen startade. Haha, en viss tröst kanske.
Kanske.
• återupplivat
Jag passar förresten på att ta tillbaka mitt gamla uttryck 'horoskopmening'. Letar länk på gamla bloggen och ser om jag hittar något att förklara ordet med.
I alla fall så stämmer det med ovanstående text, bara alltför mycket.
Som till exempel
Cranberries:
In your head, in your head,
Zombie, zombie, zombie,
Hey, hey, hey
What's in your head,
in your head,
Zombie, zombie, zombie?
Hey, hey, hey, hey, oh, dou, dou, dou...
Kanske en förklaring, eller här.
.
I alla fall så stämmer det med ovanstående text, bara alltför mycket.
Som till exempel
Cranberries:
In your head, in your head,
Zombie, zombie, zombie,
Hey, hey, hey
What's in your head,
in your head,
Zombie, zombie, zombie?
Hey, hey, hey, hey, oh, dou, dou, dou...
Kanske en förklaring, eller här.
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
