• promenad

Typ: 'Nej, uppenbarligen inte.'
Var: Årstaskogen, mot Årstaviken
Känsla: skön, frisk
Temperatur: —12°C

(kamera: iPhone)

• nytt namn

Jag har ett nytt namn.

Proffsig Prokrastinerare.

Prokrastinering är ett nytt ord för mig, fast jag känner att det inte borde vara det. Som tur är jobbar jag redan på saken och jag är kanske inte helt helgjutet fast i beteendet - men jag känner igen mig mycket väl.

Ett par intressanta artiklar på DN fångade mitt intresse medan jag - naturligtvis - egentligen borde ha gjort något annat.

Som jag givetvis genast ska ta i tu med bara jag skrivit detta inlägg klart. På en gång efter det...


DN 1
DN 2

• en bra grej

Jag må ha slutat tycka om Ica, sådär generellt, men här är en riktigt bra grej som alldeles nyligen dök upp i min lilla butik.

... men nu är den tom och ska till återvinningen.

Passar ju jättebra för någon som gärna livnär sig på smoothies!
Tänk så grymt många antioxidanter det blir av det här, särskilt när jag lägger till hallon, blåbär och jordgubbar också. Det blir klart överkurs att sedan toppa med kanel dessutom...

• semla semla semla

Okej, en favorit i repris. Men det kan man ju säga att semlor också är. Och då tänker jag förstås på att det är fettisdagen idag.

Med tanke på senaste veckans ändring av sångtexter så ändrade jag således även på den här, när den som vanligt snurrat i huvudet under dagen. Självklart ändrade jag det till:

Semla semla semla...
... semla semla semla...

• kokt med bröd, hellre

Lätt missvisande. Här ska inte alls byggas något nytt snabbmatsställe; det är en tomt avsedd för 'småhusenhet ... helårsbostad'. Typkod 210.

Påkallad byggherre är dock Knut Edstrand Byggnads AB. Snacka om mycket gratisreklam.

• Valentin gör det inte lätt

Apropå

Alla Hjärtans Dag

Det är något jag vill säga, men det är så svårt.

Fin känsla men svåra ord.

Kä, kä... kärv, också!

• Barbapapas kvarter!

Jag har snubblat över min barndoms drömhus!

Och då menar jag den yngre delen av min barndom, den upp till ca fem år, innan jag började rita och möblera mer verklighetstrogna hus.

Ja det är åtminstone vad jag trodde ett tag, att 'fyrkantiga' hus är mer verkliga.
Fel. De är bara vanligare.
Och även om Globen sedan byggdes är det rätt stillsamt på byggfronten i Sverige; det tog tills jag jobbade på arkitektkontor för att jag skulle förstå hur mycket roliga hus det finns runt om i världen.

Och nu. Har jag alltså även upptäckt ett helt kvarter, som ser ut att vara byggt av familjen Barbapapa. I verkligheten.
I verkligheten i Japan.
(Hur verkligt det nu är, är inte Japan ganska overkligt?)

Nu var det kanske allra mest Barbapapas andra fantastiska förtjänster som lockade mig, samt byggtekniken de använde till det egna huset. Men ändå. Förmodligen är det tur att jag inte förstår japanska för trots att japanernas bubblor saknar en bit till Barbapapas slutfinish – vem vet vad jag skulle kunna ta mig till?



Aningens mer info om dem här.
Av den japanska filmen förstod jag att de även ska vara säkrare ur jordbävningssynpunkt??

Och här en annan sort, med ännu mer Barbapapa.

Annars är Selfridge i Birmingham något som fångat mitt intresse de senaste åren. Samt konstmuseet Ordrupgaard i Danmark! Betong är SÅ coolt. För att inte tala om Zaha Hadid.

För att bara nämna de två första jag kommer att tänka på just idag.

Hur kan man egentligen vara ledsen när det finns sådana hus?

• hey dude

Hey Jude plågar mig.

Släpp gärna taget om tonerna i mitt huvud, säger jag bara.
Men icke.

Så jag hämnas på den j@vla låten och tänker 'hey dude' istället.
Rätt åt dig, pisslåt.




(Den är ordentligt trist efter en vecka i mitt huvud.
Vilken tjatig överskattad låt!)

• åhléns vill inte sälja

Alternativt 'jag är osynlig'. Och hörs inte heller.

Däremot lite lätt avigt inställd, numera:

Gick in på Å City idag.

Först slog jag en lov runt bare minirals disk eftersom jag behöver köpa nytt. Och det är så länge sedan jag hade behov av att köpa att jag inte på minsta sätt kan minnas priset - så jag letade efter prislappar.

Och jag letade och letade och letade.

Inte ett pris kunde jag hitta. Och de två brudarna som stod där var vääldigt upptagna så jag tänkte 'slipp då' och gick vidare.

Till scratch nails eftersom jag denna vinter fått problem med mina naglar och eftersom de ska ha berömda produkter som hjälper.

Tre tjejer packade upp varor, två stod bakom en disk. Själv stod jag ensam och pillade och läste på flaskor, knappast osynlig i min röda kappa, vilda halsduk och höga klackar.

Kosmetikanställda brukar vara rätt bra på att fråga om man vill ha hjälp och jag tycker att jag dessutom brukar få bra hjälp. När ingen visade intresse vid min normala kontaktsökning försökte jag mer ihärdigt få ögonkontakt med de som packade upp varor (två av dem hade 'kassakläder' på sig). Men de hade uppenbarligen ingen lust alls, så jag gick förstås fram till den tjej bakom disken som nu inte pratade med någon annan. Och sa högt och tydligt 'ursäkta, kan du hjälpa mig' i tron att hon då skulle vara intresserad av att göra just detta.

'Mmm hm' sa hon, vände sig om och tog en pärm hon stint stirrade rakt ner i.

Vid det här laget började jag bli lite lätt fascinerad över ointresset för deras kunder, så jag väntade bara. Tänkte 'undrar hur många sekunder det tar innan hon tittar upp'.
Hade jag räknat hade jag berättat det för er; nu räknade jag naturligtvis inte. Däremot tittade hon aldrig upp, så jag lämnade den lilla flaskan jag hade frågor om där på hennes disk och gick därifrån.

Till Åhléns vid Skanstull.

Där jag knappt kom fram till nagelhyllan innan jag fick ögonkontakt med en tjej som då frågade mig om hon kunde hjälpa mig.

Gissa vart jag tänker gå även i fortsättningen när jag ska köpa något...??!




2010-02-12: och jag kom på nu att det inte alls är första gången jag får det här bemötandet just på ÅC. Som att de är lite för fina för sina egna kunder. De går runt ändå och behöver inte bry sig om personerna bakom kunderna.

Vilket säkert är sant.

Den gång innan som jag minns bäst handlade jag ändå; jag hade bråttom och inget annat val. Jag borde inte ha handlat då för hon var så vansinnigt otrevlig, hon jag tvingades att betala till.

Bara så ni vet.

Jag tycker ni ska handla på något trevligare ställe.

Och tänk att de missar en kund som mig! Hehehehe! :-D

• grottkvinnans signaturmelodi

Jag är en sån där uråldrig människotyp.

En samlare.

Och det var säkert bra på stenåldern, och massa andra åldrar med för den delen. I västvärldens digitala ålder är det sämre.
Jag tror jag har fått samlargenen nedärvd, senast från mormor och mamma, som levde under kriget och hade det knapert. Mamma växte upp så, det satte nog sina spår. Mormor tvingades att samla, gissar jag. Spara på allt. Kan vara bra att ha. En knapp? Den kan komma till användning. Om man tappar en annan knapp slipper man köpa en ny, bara den omaka passar i storlek.

Ja ni fattar.

Själv har jag det alldeles för bra för att vara samlare. Och det märkliga är hur för mycket saker av fel typ slukar vår energi. Rätt saker är förstås av godo.

Jag är en sådan junksamlare att det retat vissa jag bott ihop med.

Nu har jag hittat min signaturmelodi. Den dyker upp och hänger kvar i huvudet en hel del. Och när jag nynnar den när jag är på stan är det mycket lättare att låta bli att köpa någon onödig billig pryl som jag ändå inte behöver.
Jag hoppas att du ler, kära G.*

Sången är från Superhjältejul.
Fantastiska Superhjältejulen, det här är andra inlägget med material från serien. Det kommer att komma mera. Så är det bara.

'Asfalt från olika länder...'



(* tyvärr hjälper inte sången mot papparshögar,
men jag kämpar vidare)

• papperspåse då?

Om det inte vore så förtryckande och fel upplagt skulle det vara rätt bra om både män och kvinnor fick ha burka ibland.

Min blogg heter i rubriken bara 'kakburken', men adressen är kakburka. När adresserna 'kakburken' och 'kakburk', och vad jag nu kan ha provat med mera, var upptagna lekte jag med ett ord jag tänker rätt ofta på - burka.

Jag tycker med bestämdhet att kvinnor och män ska leva på lika villkor och tänker på forskning och vård inom vården, lönesättning och andra områden där vi lever olikt. En följd av det är att jag inte heller tycker att kvinnor ska tvingas in i burkor.

Titt som tätt tänker jag dock när jag ser mig i spegeln och vet att jag ska gå ut om en stund, att en burka vore rätt skönt att ha. Det började med att jag önskade mig en ordinär papperspåse att dra över huvudet när jag skulle till ica, men så kom jag på att det ju finns färdigsydda klädnader att dra över huvudet; inte behöver jag klippa hål i någon påse.
Naturligtvis finns det män som tänker likadant. Man tittar sig i spegeln och tänker 'jamen va faan, usch'.

Jag vet att det här är ett fånigt inlägg. Jag ser problemet med att täcka ansiktet och sedan gå in på banken.

Men jag leker ändå med tanken. Ser framför mig när jag kommer till jobbet med något heltäckande över huvudet och reaktionen blir (om någon alls, förstås,) 'jaha, bråttom-morgon eller dålig-hår-dag?'.
Så smidigt det vore om vi människor inte alls brydde oss om vare sig hur vi själva eller andra ser ut. Helt tvärtemot Hollywood-hysterin.

Och så tänker jag, efter zappande där Britney S flimrade förbi, ett zappande som sa att hon är den mest (ofrivilligt) fotograferade personen i världen, att om det varit jag så hade jag lejt fyra andra i samma längd och storlek, att vi fem tog på oss varsin burka och sedan kunde vi tillsammans gå ut till bilen. Så kunde paparazzotyperna få trycka på sina avtryckare bäst de ville.
Rubriker till en början, men sedan skulle de få ge sig.



Senaste om burka i Norge här.

Se, så nöjd och glad jag är där jag kisar under min
– m-burka? Murka? Purka?
Bestämmer mig för purka.
Som i purken.

Ett bra solskydd är det också.

• mitt problem och eniros problem

Så är jag tillbaka till eniro.

Igår tog J och jag en ganska lång promenad. För att få veta hur långt vi gått lade jag in adressen vi gick till på eniros sida, lilla Planiavägen i Nacka. Sedan ville jag lägga till varifrån vi gick, och så skulle vi få en vägbeskrivning som talar om rätt exakt hur långt det är mellan adresserna.

Tror ni eniro vet var Hjälmarsvägen i Årsta är? Nej. Mitt hus finns inte enligt eniro. Inte själva vägen heller, utan nummer. Så jag provade att lägga dit huset mitt emot restaurangen där vi satt och tog igen oss, ett husnummer som helt uppenbart också finns i den riktiga världen.

Men nej, Årstavägen, med eller utan befintliga nummer, finns enligt eniro inte den heller.

Två av de största gatorna i Årsta existerar inte. Årstavägen, sisådär 200 nummer lång.
Försökte kanske tio gånger. Sedan frågade jag mig vad jag höll på med, jag vet ju hur eniro (inte) funkar; surfade in på hitta och några sekunder senare fick jag veta att vi gått ca 1,2 mil. Plus några kilometer till med butiksrännande.

Tack igen, Hitta.

Och eniro, krakar, jag vet inte vad ni håller på med.
Det är förövrigt mycket möjligt att eniro kan kartan idag; jag har inte haft någon lust att gå in och titta efter. Om man säger så. Så det lämnar jag osagt.

Jag borde förstås fråga mig varför just eniro gör mig så upprörd. Kanske för att jag tyckte de var så fantastiskt bra förut. För länge sedan.
Precis som de som förr hette Europolitan var bra under så lång tid. Men som efter flera namnbyten nu heter telenor och inte funkar alls. Jag är så trött på att min arbetstelefon är tvingad till telenor.
Är mitt problem att jag har svårt att acceptera att företag jag en gång gillat blir sämre än sina konkurrenter? Det verkar som det.

Jag lovar att fundera över min inställning.