... vad fint...
Gillar det här som Lisa Magnusson skrev.
måndag, december 28, 2009
söndag, december 27, 2009
• fåniga ord vid hemkomst
De må vara hur töntigt som helst; jag vet att de finns för att de ofta är sanna. Och här är dagens:
Borta bra men hemma bäst!
Borta bra men hemma bäst!
tisdag, december 22, 2009
• fickspegel som kan allt - usch...
Extra lull-lull.
Här kommer bilder från apple, på ett sånt skal till iPhonen som jag just blivit begåvad med. Egentligen är det själva skyddet till skärmen jag mest vill prata om; det är ett spegelglas så länge luren är släckt.
Jag är ingen som någonsin gått runt med spegel i vare sig handväska eller i ficka men nu har jag ju plötsligt en. Som alltid följer med. Den funkar som spegel över förväntan (som var relativt högt ställd) och annars är den enda effekten en lätt form av regnbågston när jag använder telefonen. Jag tror inte att det kommer störa ens när jag håller på med mina bilder på den men jag kommer att vinkla lite olika för att kolla läget om jag ska redigera färgen på någon bild i luren.
Inte världens mest nödvändiga pryl precis men den är snygg - cool som i läcker - och mer användbar än jag trodde.
Och jag gjorde en upptäckt - det är dags att jag accepterar mig själv som tant... för tydligen stramar jag upp mig när jag tittar mig i spegeln och vet om det - men att se mig själv koncentrerad på telefonen i grodperspektiv på bussen, när den för ett ögonblick svartnade och jag fick syn på mig själv... men usch!
Enda sättet att handskas med det jag såg är att jobba på att acceptera att jag blivit gammal. Inte helt lätt faktiskt, jag viiiill inte, inte äään... men det är fakta!
Lika mycket fakta som att jag tycker att teknik och nya prylar är jätteroligt. Hm.
Här kommer bilder från apple, på ett sånt skal till iPhonen som jag just blivit begåvad med. Egentligen är det själva skyddet till skärmen jag mest vill prata om; det är ett spegelglas så länge luren är släckt.
Jag är ingen som någonsin gått runt med spegel i vare sig handväska eller i ficka men nu har jag ju plötsligt en. Som alltid följer med. Den funkar som spegel över förväntan (som var relativt högt ställd) och annars är den enda effekten en lätt form av regnbågston när jag använder telefonen. Jag tror inte att det kommer störa ens när jag håller på med mina bilder på den men jag kommer att vinkla lite olika för att kolla läget om jag ska redigera färgen på någon bild i luren.
Inte världens mest nödvändiga pryl precis men den är snygg - cool som i läcker - och mer användbar än jag trodde.
Och jag gjorde en upptäckt - det är dags att jag accepterar mig själv som tant... för tydligen stramar jag upp mig när jag tittar mig i spegeln och vet om det - men att se mig själv koncentrerad på telefonen i grodperspektiv på bussen, när den för ett ögonblick svartnade och jag fick syn på mig själv... men usch!
Enda sättet att handskas med det jag såg är att jobba på att acceptera att jag blivit gammal. Inte helt lätt faktiskt, jag viiiill inte, inte äään... men det är fakta!
Lika mycket fakta som att jag tycker att teknik och nya prylar är jätteroligt. Hm.
måndag, december 21, 2009
• bön om -1° med bjällerklang
Tänk att snön fortfarande ligger kvar.
Snälla snälla snälla snälla snö, fortsätt med det! Låt julen bli vit. Ligg kvar till nyårsafton allra helst men om jag måste deala så skippa nyårsafton och snälla snälla ligg kvar över julen. Det är så ljust och fint och vitt och alla ljud blir så mjuka.
Mjuk akustik som gjord för bjällerklang.
Snälla snälla snälla snälla snö, fortsätt med det! Låt julen bli vit. Ligg kvar till nyårsafton allra helst men om jag måste deala så skippa nyårsafton och snälla snälla ligg kvar över julen. Det är så ljust och fint och vitt och alla ljud blir så mjuka.
Mjuk akustik som gjord för bjällerklang.
söndag, december 20, 2009
• sergelstorg
Hälsningar från 4:e advents Sergelstorg. Jag gillade belysningen!
Hemkänsla blev det också bara för att skraporna fick som en ram runt om sig - precis som vyn hemma i Götgatsbacken. Ja alldeles bortsett från min svaghet för ljusslingor...
Hemkänsla blev det också bara för att skraporna fick som en ram runt om sig - precis som vyn hemma i Götgatsbacken. Ja alldeles bortsett från min svaghet för ljusslingor...
• högre räcke - någon där?
Ett vackert, nytt läckert räcke. Ett bättre insysnskydd än det förra.
Märkligt nog stod det upp nästan 35cm nästan rakt upp på det inte alltför tjocka räcket innan det halkade ner - och detta trots att det blåste så. Först när det var lite varmt lade det sig i, tjaa, i volanger tror jag det är.
Fast trots insynsskyddet är det är förstås lite kallt att sitta ute på altanen i bikini just nu. Och när det är tillräckligt varmt är det garanterat borta.
Är det något där under?
Krukan i mitten är 65cm hög till kanten under snön. Fan tro't.
Märkligt nog stod det upp nästan 35cm nästan rakt upp på det inte alltför tjocka räcket innan det halkade ner - och detta trots att det blåste så. Först när det var lite varmt lade det sig i, tjaa, i volanger tror jag det är.
Fast trots insynsskyddet är det är förstås lite kallt att sitta ute på altanen i bikini just nu. Och när det är tillräckligt varmt är det garanterat borta.
Är det något där under?
Krukan i mitten är 65cm hög till kanten under snön. Fan tro't.
lördag, december 19, 2009
• ingen julklapp
Surfar runt och hittade de här och tänker åter igen på Pi, som figurerat i min värld tidigare idag (fast hon vet inte om det). Nå, Pi gillar flodhästar, vad jag har förstått.
Och Pillis jag tänker inte köpa de här i julklapp till dig, så jag passar på att visa dem här istället:
Att förvara linser i, om man har sådana.
Och Pillis jag tänker inte köpa de här i julklapp till dig, så jag passar på att visa dem här istället:
Att förvara linser i, om man har sådana.
• det känns i sinnet
Lite vemodig är den allt, den tappert kämpade luktärten med snömössa, fem dagar före julafton. Krake!
Välkommen åter till våren; jag ska köpa en likadan påse med frön.
Välkommen åter till våren; jag ska köpa en likadan påse med frön.
• mitt i fejan
Jag skrev på facebook:
(Jag) ... vill att den jävel som packade ljusslingan på fabriken genom att knyta idel dubbelknutar på den, ska veta att jag vann över materian.
Den påtänkta avbitartången fick ligga kvar i lådan och - det viktiga - granen glimmar vackert igen.
Puh. Bäst jag tar en pepparkaka.
(Jag) ... vill att den jävel som packade ljusslingan på fabriken genom att knyta idel dubbelknutar på den, ska veta att jag vann över materian.
Den påtänkta avbitartången fick ligga kvar i lådan och - det viktiga - granen glimmar vackert igen.
Puh. Bäst jag tar en pepparkaka.
fredag, december 18, 2009
• okej att titta ut
Tog en bild från fönstret på kontoret idag.
Som ni kan se i kanten är det hus på båda sidor, och en parkering undertill som inte är med på bild - för det är det här man ser - luften och rymden som årstafältet ger när man ser ut över det. Idag dessutom med sol.
Liljeholmen långt där borta till höger, Aspudden mer i mitten.
Det är en helt okej utsikt att stirra sig bort i då och då, när ögonen behöver vila från skärmen.
Här finns ett tidigt-höstigt-årstafält förresten.
Som ni kan se i kanten är det hus på båda sidor, och en parkering undertill som inte är med på bild - för det är det här man ser - luften och rymden som årstafältet ger när man ser ut över det. Idag dessutom med sol.
Liljeholmen långt där borta till höger, Aspudden mer i mitten.
Det är en helt okej utsikt att stirra sig bort i då och då, när ögonen behöver vila från skärmen.
Här finns ett tidigt-höstigt-årstafält förresten.
torsdag, december 17, 2009
• groda flög till Indonesien
Jag fick designjobbet.
Så nu har jag plötsligt ett jobb till, och jag vet, jag ska inte, jag får inte. Men.
Igår fick jag med beröm godkänt för illustrationen och idag åkte min groda till Indonesien för att gå i produktion.
Otroligt märkligt, abstrakt och... ja, och spännande förstås.
Jag. Lilla jag. Som ju egentligen lixom inte kan något. Alls. Typ.
Men jag kan! Igen!
Hehehe. I morgon kanske jag har smält det en aning.
Så nu har jag plötsligt ett jobb till, och jag vet, jag ska inte, jag får inte. Men.
Igår fick jag med beröm godkänt för illustrationen och idag åkte min groda till Indonesien för att gå i produktion.
Otroligt märkligt, abstrakt och... ja, och spännande förstås.
Jag. Lilla jag. Som ju egentligen lixom inte kan något. Alls. Typ.
Men jag kan! Igen!
Hehehe. I morgon kanske jag har smält det en aning.
• plötsligt skulle jag förvara en fotboll i kylen
Inte för att den var lika slät och fin som min mammas, utan mer med ärr efter gamla skrynklor.
För ungefär ett år sedan var jag och Disa och hälsade på hos en av hennes dagiskompisar. Då fick vi pepperkakor. Redan innan jag hunnit bita i min så tror jag att doften talat om för hjärnan att det här var något speciellt. Och så fort jag tagit tuggan färdades jag med blixtens hastighet långt bakåt i tiden.
Siris mamma har samma kokbok som min mamma. Och Siris mamma bakar pepparkakor från samma recept som min mamma gjorde.
Jag sa WOW.
Och min gamla idé om att göra samma sorts pepparkakor som min mor, en idé som legat och skvalpat i sisådär tio år men långsamt avtagit, fick ny kraft. Jag är ju ingen sån som bakar, så startsträckan har varit lång.
Jag frågade Siris mamma om det var svårt. Inte alls sa hon. Men är det inte en tung deg? undrade jag. Jag har någonstans hört att det är så jobbigt att göra pepperkaksdeg att det hart när är omöjligt att stå ut med (garanterat inte från min mor dock). Det lät avskräckande i alla fall.
Ingegerd sa att nä äsch då, det var inte så farligt alls, det är värre att göra bullar. (Det var ju ingen referensram för mig precis men jag kunde ändå känna värken i armen om man ska röra bulldeg, det verkar ju jättejobbigt.) 'Den är ju mjukare när den är varm' sa hon också, kanske var det det som fick mig att få tummen ur.
Ja tummen ur ett år senare men det är ju ändå tummen ur. Hur många bakar pepparkakor till midsommar?
Så i kväll. Var en stor kväll.
För jag har gjort pepperkaksdeg.
Inte var det vare sig svårt eller tungt heller - jag menar inte ens för mig.
Doften! Fantastiskt. Och vilken ohemulisk mängd kryddor! När det kom till kardemumman mortlade jag ett gäng kärnor extra (annars använde jag färdig mald) för det är så gott om de råkar fastna i tänderna och man biter till på dem en lång stund senare.
Det är mer än kryddor det är mycket av i pepparkakor, tycker jag. Tung blev degen, den måste väga drygt 1500gram. Stor som en brun fin fotboll.
Förutom socker så reagerade jag på mängden smör när jag skulle sätta igång. 300 gram! Va!
Då såg jag samtidigt att receptet skulle ge 300 kakor. Och då såg jag omöjligheten med pepparkakor; 300 kakor skulle ta mig veckor att baka ut. Men så hoppade matematiken fram ur någon hjärnvindel.
1 gram smör per pepparkaka? Verkligen??
Jamen då är det inte någon storlek från 90- eller 00-talet på dem. Det måste vara någon yttepyttig storlek från, ja säg från 50-talet. På den tiden när man bara fick äta en liiten liiten kaka och sedan möjligtvis en liiten liiten kaka till, men sedan var det stopp. Annars blev man löjlig.
Den storleken på kakor.
(Har den rådande världsliga nördtrenden verkligen med storleken på bakverk att göra? Man kan fråga sig. Säger jag och fortsätter genast mitt eget navelskåderi:)
Med den storleken på kakor verkade det plötsligt mycket mer uthärdligt.
Det kan inte bli mer än 100 moderna pepparkakor.
Och så vet man att hälften av degen går åt redan vid bakbordet.
Och så kommer jag nog få hjälp, från åtminstone en liten medhjälpare. Hoppas jag. Och om hon och jag gör lika många är det bara 25 pepparkakor jag ska göra. Det är faktiskt fullt möjligt att klara av!
Efter den tanken kunde jag lugn och nöjd ordna plats i kylen. För hur får man annars in en hel fotboll i en bjässe till bunke?
För ungefär ett år sedan var jag och Disa och hälsade på hos en av hennes dagiskompisar. Då fick vi pepperkakor. Redan innan jag hunnit bita i min så tror jag att doften talat om för hjärnan att det här var något speciellt. Och så fort jag tagit tuggan färdades jag med blixtens hastighet långt bakåt i tiden.
Siris mamma har samma kokbok som min mamma. Och Siris mamma bakar pepparkakor från samma recept som min mamma gjorde.
Jag sa WOW.
Och min gamla idé om att göra samma sorts pepparkakor som min mor, en idé som legat och skvalpat i sisådär tio år men långsamt avtagit, fick ny kraft. Jag är ju ingen sån som bakar, så startsträckan har varit lång.
Jag frågade Siris mamma om det var svårt. Inte alls sa hon. Men är det inte en tung deg? undrade jag. Jag har någonstans hört att det är så jobbigt att göra pepperkaksdeg att det hart när är omöjligt att stå ut med (garanterat inte från min mor dock). Det lät avskräckande i alla fall.
Ingegerd sa att nä äsch då, det var inte så farligt alls, det är värre att göra bullar. (Det var ju ingen referensram för mig precis men jag kunde ändå känna värken i armen om man ska röra bulldeg, det verkar ju jättejobbigt.) 'Den är ju mjukare när den är varm' sa hon också, kanske var det det som fick mig att få tummen ur.
Ja tummen ur ett år senare men det är ju ändå tummen ur. Hur många bakar pepparkakor till midsommar?
Så i kväll. Var en stor kväll.
För jag har gjort pepperkaksdeg.
Inte var det vare sig svårt eller tungt heller - jag menar inte ens för mig.
Doften! Fantastiskt. Och vilken ohemulisk mängd kryddor! När det kom till kardemumman mortlade jag ett gäng kärnor extra (annars använde jag färdig mald) för det är så gott om de råkar fastna i tänderna och man biter till på dem en lång stund senare.
Det är mer än kryddor det är mycket av i pepparkakor, tycker jag. Tung blev degen, den måste väga drygt 1500gram. Stor som en brun fin fotboll.
Förutom socker så reagerade jag på mängden smör när jag skulle sätta igång. 300 gram! Va!
Då såg jag samtidigt att receptet skulle ge 300 kakor. Och då såg jag omöjligheten med pepparkakor; 300 kakor skulle ta mig veckor att baka ut. Men så hoppade matematiken fram ur någon hjärnvindel.
1 gram smör per pepparkaka? Verkligen??
Jamen då är det inte någon storlek från 90- eller 00-talet på dem. Det måste vara någon yttepyttig storlek från, ja säg från 50-talet. På den tiden när man bara fick äta en liiten liiten kaka och sedan möjligtvis en liiten liiten kaka till, men sedan var det stopp. Annars blev man löjlig.
Den storleken på kakor.
(Har den rådande världsliga nördtrenden verkligen med storleken på bakverk att göra? Man kan fråga sig. Säger jag och fortsätter genast mitt eget navelskåderi:)
Med den storleken på kakor verkade det plötsligt mycket mer uthärdligt.
Det kan inte bli mer än 100 moderna pepparkakor.
Och så vet man att hälften av degen går åt redan vid bakbordet.
Och så kommer jag nog få hjälp, från åtminstone en liten medhjälpare. Hoppas jag. Och om hon och jag gör lika många är det bara 25 pepparkakor jag ska göra. Det är faktiskt fullt möjligt att klara av!
Efter den tanken kunde jag lugn och nöjd ordna plats i kylen. För hur får man annars in en hel fotboll i en bjässe till bunke?
tisdag, december 15, 2009
• jobb ger jobb ger jobb
Jag inte bara jobbar för den egna firman. Nu jobbar jag åt mig själv också...
Ganska - väldigt är mer korrekt - oväntat har det åter trillat in illustrationsjobb åt mig. Och då menar jag inte åt mitt lilla bolag, utan egna prylar. Har inte ett dugg med utrymningsplaner och sånt att göra.
Dessutom blir plötsligt de skåp jag designat för länge sedan även de 'plötsligt' byggda av en snickerifirma. Och inte åt min egen rövarkula, nejdå, utan till en annan lägenhet jag petat i inredningen i - och som sedan legat på is. Men nu, lagom när snön börjat falla, tinar projektet upp och mina skåp blir byggda. Hoppsan!
Sedan får jag mejl från en plastfirma. De har köpt min idé!
Märkligt.
Ska bli spännande att se om det händer något mera.
Ganska - väldigt är mer korrekt - oväntat har det åter trillat in illustrationsjobb åt mig. Och då menar jag inte åt mitt lilla bolag, utan egna prylar. Har inte ett dugg med utrymningsplaner och sånt att göra.
Dessutom blir plötsligt de skåp jag designat för länge sedan även de 'plötsligt' byggda av en snickerifirma. Och inte åt min egen rövarkula, nejdå, utan till en annan lägenhet jag petat i inredningen i - och som sedan legat på is. Men nu, lagom när snön börjat falla, tinar projektet upp och mina skåp blir byggda. Hoppsan!
Sedan får jag mejl från en plastfirma. De har köpt min idé!
Märkligt.
Ska bli spännande att se om det händer något mera.
måndag, december 14, 2009
• lejon, inte huskatt, lejon
Det tar tid att vänja sig, har jag upptäckt.
Idag röt jag ifrån. Rejält. Jag röt ifrån så mycket att jag sedan fick be om ursäkt; min ilska var inte helt motiverad. Åtminstone inte för motparten... själv tyckte jag att det var ett jävla tjat och lämna mig ifred för fan - men som sagt, jag har bett om ursäkt sedan, för inte kunde min (enda) kollega veta att... ja att det var en sådan dag med sån orimligt kort stubin.
I alla fall.
Sedan har jag grunnat lite på detta.
Och att jag var ett lejon är inte svårt att förstå, det tycker jag inte, men man får inte ryta så folk blåser om kull för det. Faktiskt inte.
Så när jag funderat över mitt agerande och svalt stoltheten har jag också kommit på en helt annan sak.
Jag har tänkt på mitt väldokumenterade ensamhetsbehov. Och jag har tänkt på hur många år jag gått nu, som mammaledig, sjukskriven, arbetslös, småduttsarbetande, hemifrånjobbande ensamvarg - till att plötsligt ha ett företag och EN annan person som också jobbar där - och som skaver på mig (ja ursäkta men så är det) hela dagarna, inte bara på vardagarna utan det ska mejlas om kvällarna (inte för att jag bruka svara, om det inte ÄR något vill säga) och ringas på helgerna och - ja faktiskt alla andra tider som vi inte sitter i en bil tillsammans eller på varsin sida av ett skrivbord.
Det klart att ensamvargen vrålar till slut! Jag menar lejonet.
För det är det som jag upptäckt. Det tar inte bara tid att vänja sig vid att ha ett 'riktigt' jobb att gå till (till skillnad från mina låtsasjobb alltså...), och att leva i en betydligt mer inrutad vardag med fler väckarklockor. Det är kanske det enklaste.
Jag måste dessutom vänja mig vid andra människor betydligt tätare inpå. Hu!
Min ursäkt var befogad. Men jag får nog leta upp ett kravallstaket att sätta runt skrivbordet ibland när jag uppenbarligen varit för dålig på att pinka in mitt eget revir i tid. Så andra är varnade. Kliv in på egen risk.
Aaaurgh.
Idag röt jag ifrån. Rejält. Jag röt ifrån så mycket att jag sedan fick be om ursäkt; min ilska var inte helt motiverad. Åtminstone inte för motparten... själv tyckte jag att det var ett jävla tjat och lämna mig ifred för fan - men som sagt, jag har bett om ursäkt sedan, för inte kunde min (enda) kollega veta att... ja att det var en sådan dag med sån orimligt kort stubin.
I alla fall.
Sedan har jag grunnat lite på detta.
Och att jag var ett lejon är inte svårt att förstå, det tycker jag inte, men man får inte ryta så folk blåser om kull för det. Faktiskt inte.
Så när jag funderat över mitt agerande och svalt stoltheten har jag också kommit på en helt annan sak.
Jag har tänkt på mitt väldokumenterade ensamhetsbehov. Och jag har tänkt på hur många år jag gått nu, som mammaledig, sjukskriven, arbetslös, småduttsarbetande, hemifrånjobbande ensamvarg - till att plötsligt ha ett företag och EN annan person som också jobbar där - och som skaver på mig (ja ursäkta men så är det) hela dagarna, inte bara på vardagarna utan det ska mejlas om kvällarna (inte för att jag bruka svara, om det inte ÄR något vill säga) och ringas på helgerna och - ja faktiskt alla andra tider som vi inte sitter i en bil tillsammans eller på varsin sida av ett skrivbord.
Det klart att ensamvargen vrålar till slut! Jag menar lejonet.
För det är det som jag upptäckt. Det tar inte bara tid att vänja sig vid att ha ett 'riktigt' jobb att gå till (till skillnad från mina låtsasjobb alltså...), och att leva i en betydligt mer inrutad vardag med fler väckarklockor. Det är kanske det enklaste.
Jag måste dessutom vänja mig vid andra människor betydligt tätare inpå. Hu!
Min ursäkt var befogad. Men jag får nog leta upp ett kravallstaket att sätta runt skrivbordet ibland när jag uppenbarligen varit för dålig på att pinka in mitt eget revir i tid. Så andra är varnade. Kliv in på egen risk.
Aaaurgh.
söndag, december 13, 2009
• gast, zombie, vålnad, vandrande lik, spöke, monster...
När det blir jul och mellandagar och det är de dagar jag inte får ha min älskade dotter hos mig
- då ska jag sova.
Soooooova.
Så kanske jag känner igen mig när jag ser mig själv i spegeln sedan. Kanske ser mer levande ut.
Kanska ÄR mer levande.
Soooooova.
- då ska jag sova.
Soooooova.
Så kanske jag känner igen mig när jag ser mig själv i spegeln sedan. Kanske ser mer levande ut.
Kanska ÄR mer levande.
Soooooova.
söndag, december 06, 2009
• lång och kompakt frånvaro
Inte en rad i november. Inte mycket i oktober. Och nu är det december...
Det har blivit en lång och kompakt frånvaro!
Mest beror det på omvälvande saker - som att jag nu är ensam ägare av ett aktiebolag. Jo just det. AB. Jag. På riktigt.
Jag. AB.
Helt otroligt och inte så lite osannolikt.
Men så är det.
För en sådan anti-bruna-kuvert-människa som jag har det inneburit mycket läsa. Läsa läsa läsa läsa, och ja, varje rad minst fem gånger.
Det tar tid. Jättemycket tid.
Kolla upp, ordna, träffa banken, träffa hundra andra viktiga människor. Tänka. Tänka tänka tänka.
Bort faller sådant som har lägre prioritet. Som att blogga. Eller åtminstone att sätta det jag har i huvudet på pränt, för nog har jag bloggat i huvudet allt. Ni anar inte alla fantastiska utlägg ni gått miste om...
Så lång och kompakt frånvaro har det blivit och jag lämnar framtiden oviss.
Och nu tänker jag inte skriva mer om aktiebolag. Nej det får ha ett annat utrymme, i alla fall just nu. Jag tänkte skriva om helt andra saker. Som att jag vaknade med Cake i huvudet i morse; Cake och 'Pretty Pink Ribbon'.
Och så tänkte jag även skriva om blommorna. De vilda blommorna ute. Och då menar jag vilda som i 'vilda och galna'. Jo för nog är det skruvat när dahliorna blommar i december. Eller ja, blommar och blommar, sätter ny knopp menar jag. Jag har varit ute på altanen (balkongen, terassen, uteplatsen - vad det nu är) och förevigat galningarna. Jag var ute för att reka inför uppsättandes av ljusslinga (jo, jag vet, en vecka sent, vem sätter upp ljusen andra advent?) när jag hittade dahlior, violer (som blommat sedan april), luktärt (med blommor och knopp), vallmo. Samt diverse annat som håller igång där ute.
Att murrevan blommar förvånar mig mindre, det är några år nu som jag hittat blommor även i januari. Men de andra. Ettåringarna. Märker de inte att det är mörkt ute och att solen lindat in sig i ett tjockt grått täcke?
Tyvärr håller även snigeljävlarna igång.
Pratade med syster här om dagen. Hon satte också upp ljusslinga. På sitt balkongräcke, som befinner sisådär 3 kilometer norr om mitt räcke. Och hon brukar sätta upp den tillsammans med 'granris' (ni vet sån där grön girlang) men hon sa att hon nog skulle sätta upp slingan utan grönt i år.
För hon har balkonglådor på räcket. Och det tog emot att linda det gröna när hon i så fall skulle skymma smultronen som fortfarande blommar i lådorna.
Färska smultron till nyår, någon?
Konstig värld vi lever i. Jag äger ett aktiebolag och smultronen blommar i december.
Bilder kommer i framtiden.
Det har blivit en lång och kompakt frånvaro!
Mest beror det på omvälvande saker - som att jag nu är ensam ägare av ett aktiebolag. Jo just det. AB. Jag. På riktigt.
Jag. AB.
Helt otroligt och inte så lite osannolikt.
Men så är det.
För en sådan anti-bruna-kuvert-människa som jag har det inneburit mycket läsa. Läsa läsa läsa läsa, och ja, varje rad minst fem gånger.
Det tar tid. Jättemycket tid.
Kolla upp, ordna, träffa banken, träffa hundra andra viktiga människor. Tänka. Tänka tänka tänka.
Bort faller sådant som har lägre prioritet. Som att blogga. Eller åtminstone att sätta det jag har i huvudet på pränt, för nog har jag bloggat i huvudet allt. Ni anar inte alla fantastiska utlägg ni gått miste om...
Så lång och kompakt frånvaro har det blivit och jag lämnar framtiden oviss.
Och nu tänker jag inte skriva mer om aktiebolag. Nej det får ha ett annat utrymme, i alla fall just nu. Jag tänkte skriva om helt andra saker. Som att jag vaknade med Cake i huvudet i morse; Cake och 'Pretty Pink Ribbon'.
Och så tänkte jag även skriva om blommorna. De vilda blommorna ute. Och då menar jag vilda som i 'vilda och galna'. Jo för nog är det skruvat när dahliorna blommar i december. Eller ja, blommar och blommar, sätter ny knopp menar jag. Jag har varit ute på altanen (balkongen, terassen, uteplatsen - vad det nu är) och förevigat galningarna. Jag var ute för att reka inför uppsättandes av ljusslinga (jo, jag vet, en vecka sent, vem sätter upp ljusen andra advent?) när jag hittade dahlior, violer (som blommat sedan april), luktärt (med blommor och knopp), vallmo. Samt diverse annat som håller igång där ute.
Att murrevan blommar förvånar mig mindre, det är några år nu som jag hittat blommor även i januari. Men de andra. Ettåringarna. Märker de inte att det är mörkt ute och att solen lindat in sig i ett tjockt grått täcke?
Tyvärr håller även snigeljävlarna igång.
Pratade med syster här om dagen. Hon satte också upp ljusslinga. På sitt balkongräcke, som befinner sisådär 3 kilometer norr om mitt räcke. Och hon brukar sätta upp den tillsammans med 'granris' (ni vet sån där grön girlang) men hon sa att hon nog skulle sätta upp slingan utan grönt i år.
För hon har balkonglådor på räcket. Och det tog emot att linda det gröna när hon i så fall skulle skymma smultronen som fortfarande blommar i lådorna.
Färska smultron till nyår, någon?
Konstig värld vi lever i. Jag äger ett aktiebolag och smultronen blommar i december.
Bilder kommer i framtiden.
torsdag, oktober 15, 2009
• svårt att läsa
Idag var jag hemma när den irriterande reklamen från en viss pizzeria dök upp innanför dörren. Och jag hörde fortfarande någon som rörde sig i trapphuset så jag laddade upp och tänkte nu jävlar.
Lång tid tog det innan han kom ner igen, så lång att jag började tro att det var någon av mina långsammare grannar som kämpade i trapporna.
Men sedan dök han upp.
Visserligen var det verkligen reklamkillen, men kille var att ta i. Han kämpade verkligen, den gamle indiske farbrorn. Och så bad han så hemskt mycket om ursäkt när jag sträckte fram papprena och sa ingen reklam, tack, med en viftning mot skylten på min dörr.
Det var inte läge att fråga vilket av orden på skylten han inte förstod.
Jag fick snudd på dåligt samvete nu när jag äntligen fick säga ifrån.
Lång tid tog det innan han kom ner igen, så lång att jag började tro att det var någon av mina långsammare grannar som kämpade i trapporna.
Men sedan dök han upp.
Visserligen var det verkligen reklamkillen, men kille var att ta i. Han kämpade verkligen, den gamle indiske farbrorn. Och så bad han så hemskt mycket om ursäkt när jag sträckte fram papprena och sa ingen reklam, tack, med en viftning mot skylten på min dörr.
Det var inte läge att fråga vilket av orden på skylten han inte förstod.
Jag fick snudd på dåligt samvete nu när jag äntligen fick säga ifrån.
fredag, oktober 09, 2009
torsdag, oktober 08, 2009
• upplevelsen av helikoptrar
Rutorna skallrar för tillfället.
Jag har alltid fascinerats av helikoptrar. Skulle gärna vilja åka.
Nu är inte förutan att jag reagerar lite annorlunda över ljudet av en helikopter den senaste tiden. Det kan bli så om man bor i Årsta och var hemma 23/9.
Inte för att Årsta är Västberga men helikoptertrafiken ökade. För att inte tala om uppmärksamheten gentemot dessa fordon.
Helikoptrar är inte ovanliga här; SÖS ligger på andra sidan viken, ut- och inflygningen till helikopterplattan verkar ofta gå över våra hus. Essingeleden och andra större vägar ligger inom 'helikopteravstånd'.
Alltså är helikoptrar ingen ovanlig syn. Gärna står de still och är extra tittbara.
Nu är den som står och hovrar över oss just nu (så rutorna skakar) en polishelikopter - lite bra när tankarna annars genast går till spektakulära rån.
Annars innehåller en av Disas och mina favoritböcker för tillfället också helikoptrar. På ett helt annat sätt. Ett trevligt sätt som liknar min bild av dem:
Helikoptern den är kul
inga vingar, två små hjul
Dess propeller kallas rotor
Som en kolibri med motor
still i luften står den lätt
Landar sen på minsta plätt
från Åbergs ABC
av Inger (vävda illustrationer) & Lasse Åberg
(isbn: 91-29-63759-7)
Jag har alltid fascinerats av helikoptrar. Skulle gärna vilja åka.
Nu är inte förutan att jag reagerar lite annorlunda över ljudet av en helikopter den senaste tiden. Det kan bli så om man bor i Årsta och var hemma 23/9.
Inte för att Årsta är Västberga men helikoptertrafiken ökade. För att inte tala om uppmärksamheten gentemot dessa fordon.
Helikoptrar är inte ovanliga här; SÖS ligger på andra sidan viken, ut- och inflygningen till helikopterplattan verkar ofta gå över våra hus. Essingeleden och andra större vägar ligger inom 'helikopteravstånd'.
Alltså är helikoptrar ingen ovanlig syn. Gärna står de still och är extra tittbara.
Nu är den som står och hovrar över oss just nu (så rutorna skakar) en polishelikopter - lite bra när tankarna annars genast går till spektakulära rån.
Annars innehåller en av Disas och mina favoritböcker för tillfället också helikoptrar. På ett helt annat sätt. Ett trevligt sätt som liknar min bild av dem:
Helikoptern den är kul
inga vingar, två små hjul
Dess propeller kallas rotor
Som en kolibri med motor
still i luften står den lätt
Landar sen på minsta plätt
från Åbergs ABC
av Inger (vävda illustrationer) & Lasse Åberg
(isbn: 91-29-63759-7)
Observera att hon väver bilderna, Inger.
Om jag minns rätt: stora som dubbelsängar.
Om jag minns rätt: stora som dubbelsängar.
Jo, för tillfället innehåller den helikoptrar.
onsdag, oktober 07, 2009
• taxiprotest
Korsningen Tegnérgatan/Sveavägen förefaller väldigt händelserik.
Ofta händer det något oväntat när jag går där. (Det är inte allt jag kan visa officiellt dock... ;-) Och nästan alltid är jag då på väg, eller har just, träffat Jessica. (Är det något fuffens med henne tro...?)
Som idag; taxiprotest.
Jag tänkte först jäävlar vad någon måste ha tabbat sig i trafiken för att de ska tuta så obarmhärtigt. Någon måste ha fått akut ärt. Stackars jävel om det inte var med flit (som det ju ofta är).
Men se icke.
En trevlig cyklist upplyste mig om att det är friåkarna som protesterar mot Luftfartsverkets beslutet om kösystemet på, det som åtminstone på min tid hette, remoten.
Ofta händer det något oväntat när jag går där. (Det är inte allt jag kan visa officiellt dock... ;-) Och nästan alltid är jag då på väg, eller har just, träffat Jessica. (Är det något fuffens med henne tro...?)
Som idag; taxiprotest.
Jag tänkte först jäävlar vad någon måste ha tabbat sig i trafiken för att de ska tuta så obarmhärtigt. Någon måste ha fått akut ärt. Stackars jävel om det inte var med flit (som det ju ofta är).
Men se icke.
En trevlig cyklist upplyste mig om att det är friåkarna som protesterar mot Luftfartsverkets beslutet om kösystemet på, det som åtminstone på min tid hette, remoten.
Dubbelblink och dubbeltut i dubbla led:
tisdag, oktober 06, 2009
• inte SL - men en mås
Nämen det är det ju inte!Här däremot är måsen tillbaka - det är iofs inte heller någon SL - däremot en SLS. AMG. Aaah! Det är tur att det är gratis att 'porrsurfa'! :-b
fredag, oktober 02, 2009
• ny energi
Förnyelsebar energi...
Tänker jag på.
Idag ska jag på en till anställningsintervju.
Den intervju jag var på i onsdags och responsen på den, som jag fick idag, gör att jag studsar inombords. Pendlar mellan att vilja pipa av lycka och att försöka lägga band på mig för än är ingenting klart; jag är bara ett steg på vägen.
Men ett steg är ett steg är ett steg.
Banne mig, ett steg!
Om ett steg kan ge mig den energi som det här inombords producerar... vad kan då inte ett helt, nytt, på riktigt, ordinärt, samhällbidragande, jobb göra?
Aaahh, vad jag längtar. Ge mig det. Ro hit med det. Jag kommer att vara suverän på min post.
torsdag, oktober 01, 2009
• än växer det
Jag satt ute idag, i det soligaste hörnet inlindad i en fleecetröja, och läste.
Gräsen prasslade och luktärtorna doftade och jag tänkte att det här nog kan vara sista gången i år som jag sitter här och njuter. Med ett hjärta som ömmar om de blommor som fortfarande kämpar på.
Så en del av dem ska ni få se här.
Här en portlak som fortfarande kämpar på. I natt kanske jag ska ta in den...
Väldigt styvmoderligt behandlad, den har vuxit i 2dl jord hela sommaren - efter att ha överlevt som två små skott sedan sommaren innan. Hängandes över diskbänken hela vinern gjorde den mig glad med en blomma då och då. Under sommaren har den skött sig exemplariskt.
Här är en del av utsikten från mitt sovrumsfönster. Utsiken innehåller annars även löjtnantshjärta (mindre kul just nu; nerklippt), vallmo och dahlior. Längre bort står också högt gräs, syrén, olika klematis och - ja - på tok för mycket för att räkna upp just nu.
Men de här står alltså närmast. Fast jag får förstås mest se baksidan av dem... av någon underlig anledning vänder de sig mot ljuset! :-)
Precis som jag.
Cosmos
De här tillhör också utsikten i mitt solgassade fönster.
Drakmyntan har varit klen i år, stackarn. Jag gödslade extra och den tog sig, men är sen. Än kämpar den på!
Ms Bateman's förtofsar ser inte alls likadana ut...
... som Propertius rufsiga bollar, som gärna hoppar upp på tröjan.
På en tron av min storfavorit murreva, cymbalaria muralis, tronar en pensé som fortfarande blommar. Tyvärr tycker sniglarna också om dem.
Originalpensén dog men så spirade den här mitt i den, i nästan lika mörkt röd som den jag köpte. Mindre blommor men uppenbarligen en kämpe.
Liksom denna pensé som kylan gjort lite skarpare i färgerna. Murreva, hakonegräs och en pion är närmaste sällskap.
Dahliorna kämpar på men knopparna blir mindre och mindre. Men det är fullt med nya! Måtte frosten dröja...
Andra knoppar som kämpar på. Här helvit kornvallmo och en luktärt som borde bli svart men den ser mer röd ut?
Här istället Francis Cupani (Sciciliansk vildluktärt); den har tillåtelse att vara delvis blå bara för att den doftar så fantastiskt. Jag plockade en bukett och tog med mig in, övriga färger just nu är många vita, svarta och en ljust creméfärgad med rosa i de krusiga bladen. Står nu och skriver i väldoften!
Blått är visserligen jätte snyggt men jag har valt bort det. Min grundstomme är vit och svart (nåja, så svart det går,) och så tillsätter jag 'årets färg' med annat än perenner. Fast det håller inte riktigt längre...
... här är en annan snedseglare; köpt som vit kransveronika så gissa om den stuckit mig i ögonen. Än så länge får den vara kvar; den är otroligt tacksam och humlorna är tokiga i den. Dessutom blommar den en evighet, i alla fall när jag klippt av det som varit överblommat. Mindre och kortare kolvar blir det men vad gör det. Bladen är på väg att få fin höstfärg också.
Syrenen bakom.
Här andra knoppar som jag väntar och väntar och väntar på men de slår ju aaldrig ut.
Höstanemon, ska bli grå-vit-rosa. Sägs det.
Bomullsgräs bakom.
Min plan för att gömma grannarna funkar bra - förutom ett par saker. Vildvin växer långsammare än jag trodde. Och sniglar gillar rudbeckior.
Planen var att vinet skulle klä in gallret. På hösten står ju solen lägre och vinet är klarrött; det är jättesnyggt när solen lyser igenom det. Rudbeckiorna framför står för färgkrockar (den rosa har också tillåtelse att ha annan färg, bara för krocken; man behöver livas upp på hösten). Tyvärr trillade de röda bladen av för snabbt i år och den rosa rudbeckian har just startat om efter en snigelatack. Den gröna och multifärgade rudbeckian Green Wizzard tog sniglarna ihjäl helt och hållet. Men den creméfärgade är det liv i! Liksom den japanska humlen som sent om sider fick fylla ut för vildvinet.
Här en rudbeckia i alla fall.
Och en till på väg.
Den japanska humlen har fått några blommor. Måste det ju vara.
Den kämpar även uppåt...
... och sedan gick solen ner och jag tyckte himlen var så fin igen. Klicka så syns det bättre. (Det gäller förstås alla bilder ;-)
(Som förövrigt är tagna med min mobiltelefon, Nokia N95.)
• kråkan-städa
Jag tänker kråkanstäda.
Jag har tänkt på det ett tag nu, att prova den metoden.
Det är så lätt att skratta åt Kråkan i Mamma Mu-böckerna och jag gjorde det helt klart de första 50 gångerna jag läste boken.
Men nu undrar jag om det inte ligger en poäng i det där.
Som sagt, jag har då och då tänkt på det, och efter att det var just det avsnittet i söndagens Bolibompa har idén fått ny näring.
Jag ska ta det rörigaste skåpet och börja med. Och till skillnad från Kråkan ska jag sedan stoppa tillbaka sakerna. Min egen skillnad mot förut är att tömma allt utan urskiljning, även det jag vet att jag ska ha kvar. Desto mer urskiljning när det ska tillbaka.
Kanske är det så 'alla andra' redan gör men jag har hittills bringat ordning i oredan på plats, liksom. Jag har aldrig tidigare lagt alla saker mitt på mattan i vardagsrummet, med allting överst, för att sedan stoppa tillbaka dem. Inte varit fullt så radikal.
Jag har tänkt på det ett tag nu, att prova den metoden.
Det är så lätt att skratta åt Kråkan i Mamma Mu-böckerna och jag gjorde det helt klart de första 50 gångerna jag läste boken.
Men nu undrar jag om det inte ligger en poäng i det där.
Som sagt, jag har då och då tänkt på det, och efter att det var just det avsnittet i söndagens Bolibompa har idén fått ny näring.
Jag ska ta det rörigaste skåpet och börja med. Och till skillnad från Kråkan ska jag sedan stoppa tillbaka sakerna. Min egen skillnad mot förut är att tömma allt utan urskiljning, även det jag vet att jag ska ha kvar. Desto mer urskiljning när det ska tillbaka.
Kanske är det så 'alla andra' redan gör men jag har hittills bringat ordning i oredan på plats, liksom. Jag har aldrig tidigare lagt alla saker mitt på mattan i vardagsrummet, med allting överst, för att sedan stoppa tillbaka dem. Inte varit fullt så radikal.
Men jag ska prova. Det kanske blir skillnad i kråkboet. Kråkslottet. Hönshuset.
Eller vad här nu är.
Inte örnnäste i alla fall!
Kråkan städar, ser ni väl! (Bilden är hårt beskuren.)
Mamma Mu städar
av Jujja & Tomas Wieslander,
bilder av Sven Nordqvist
Rekommenderas. Liksom alla Mamma Mu böcker.
Kråkan städar, ser ni väl! (Bilden är hårt beskuren.)Mamma Mu städar
av Jujja & Tomas Wieslander,
bilder av Sven Nordqvist
Rekommenderas. Liksom alla Mamma Mu böcker.
• insnöad på mönster
Jag är ju lite knäpp vad gäller siffror.
Jag har även ett grymt sifferminne, även om det var bättre på den tiden det övades mer och man tex var tvungen att slå alla siffror i ett telefonnummer.
Och jag ska absolut inte ha en digital väckarklocka för då ser jag bara följande: det är bättre att kliva upp 6:59 än 7:00. Eller 6:16 hellre än 6:15. Gärna 6:19.
Likadant är det bättre att göra något speciellt precis 9:56 eller 10:01 än någon av minuterna där emellan. Eller klockan 11:11. Och det är ju 'jobbigt' om ett tv-program slutar 23:00 när det är så mycket bättre att lämna soffan 22:55...
Se dessa siffror med den enklaste formen av digitala siffror framför er.
Nedan helt fel tid men rätt siffror.
Nu är jag inte slav under det här, jag gör saker 8:06 och funderar inte på att vänta till 8:08 - men jag kan inte låta bli att se tiden som varierande snyggt mönster.
Tacka vet jag analoga klockor.
Som Big Ben. Men vänta - står den inte på 9:16...?
I alla fall så sa mannen i kiosken här om dagen, när jag lämnade in hela två rader Lotto, att jag borde ha ett spelkort 'som alla andra'. För att det var säkrare.
Gratis är det så okej då.
Snart nog kom kortet med posten (utan vinst).
Och jag tänker när jag tittar på siffrorna på kortet att det var ju väldigt ont om siffran 5, som är mitt turnummer. Så med all tid jag har över lät jag mig snöa in på siffrorna på mitt kort.
Det är 25 siffror på kortet vilket gör att 2,5 av dem borde vara femmor.
Jag fick två. Det är dålig men bättre än en eller ingen alls.
Hade det varit fem femmor hade jag naturligtvis snart varit Lottomiljonär..
Och jag gillar siffran nio rätt mycket också, men av den fick jag inte en enda. Däremot hela sju 0:or, en siffra jag inte skulle välja bland de sju första...
Men så såg jag en annan sak. Som inte är ett snyggt mönster men som utan vidare omsvep fick mig att tänka på Pillis, snart även med namnet Pi. Kolla hennes pi-sida och sedan tittar ni på mitt kort nedan. :-)
(PS: bilden är beskuren i PhotoShop och sparad i 25% av storleken och jpg:en är i kvaliteten 69 istället för 70...
YES, det händer att jag tillåter mig att vara så sjuk som jag faktiskt är! :-)
Jag har även ett grymt sifferminne, även om det var bättre på den tiden det övades mer och man tex var tvungen att slå alla siffror i ett telefonnummer.
Och jag ska absolut inte ha en digital väckarklocka för då ser jag bara följande: det är bättre att kliva upp 6:59 än 7:00. Eller 6:16 hellre än 6:15. Gärna 6:19.
Likadant är det bättre att göra något speciellt precis 9:56 eller 10:01 än någon av minuterna där emellan. Eller klockan 11:11. Och det är ju 'jobbigt' om ett tv-program slutar 23:00 när det är så mycket bättre att lämna soffan 22:55...
Se dessa siffror med den enklaste formen av digitala siffror framför er.
Nedan helt fel tid men rätt siffror.
Nu är jag inte slav under det här, jag gör saker 8:06 och funderar inte på att vänta till 8:08 - men jag kan inte låta bli att se tiden som varierande snyggt mönster.
Tacka vet jag analoga klockor.
Som Big Ben. Men vänta - står den inte på 9:16...?
I alla fall så sa mannen i kiosken här om dagen, när jag lämnade in hela två rader Lotto, att jag borde ha ett spelkort 'som alla andra'. För att det var säkrare.
Gratis är det så okej då.
Snart nog kom kortet med posten (utan vinst).
Och jag tänker när jag tittar på siffrorna på kortet att det var ju väldigt ont om siffran 5, som är mitt turnummer. Så med all tid jag har över lät jag mig snöa in på siffrorna på mitt kort.
Det är 25 siffror på kortet vilket gör att 2,5 av dem borde vara femmor.
Jag fick två. Det är dålig men bättre än en eller ingen alls.
Hade det varit fem femmor hade jag naturligtvis snart varit Lottomiljonär..
Och jag gillar siffran nio rätt mycket också, men av den fick jag inte en enda. Däremot hela sju 0:or, en siffra jag inte skulle välja bland de sju första...
Men så såg jag en annan sak. Som inte är ett snyggt mönster men som utan vidare omsvep fick mig att tänka på Pillis, snart även med namnet Pi. Kolla hennes pi-sida och sedan tittar ni på mitt kort nedan. :-)
(PS: bilden är beskuren i PhotoShop och sparad i 25% av storleken och jpg:en är i kvaliteten 69 istället för 70...
YES, det händer att jag tillåter mig att vara så sjuk som jag faktiskt är! :-)
• föreställa sig
Jaha, mer 80-tal. Någonstans flimrade det förbi att denna låt är från 1984. Vilket stämmer rätt bra eftersom den var med på blandbandet som P hade i bilen hela tiden; fortfarande samma P som jag var så omåttligt kär i 1985.
Hittade den lätt märkliga X-rated videon till 12":aren. Trodde det var Thompson Twins eller så som gjorde denna låt men det var det ju inte:
Belouis Some; Imagination
(tack iTunes som gör det möjligt att så lätt hitta en låt som denna som jag bara minns ett enda ord ifrån - som tur är titelordet)
Hittade den lätt märkliga X-rated videon till 12":aren. Trodde det var Thompson Twins eller så som gjorde denna låt men det var det ju inte:
Belouis Some; Imagination
(tack iTunes som gör det möjligt att så lätt hitta en låt som denna som jag bara minns ett enda ord ifrån - som tur är titelordet)
onsdag, september 30, 2009
• kärleken i sig
Nu återkommer jag till vännen R, vars fel det här är...
Jag vaknade med bara bara blipper i huvudet. Tydligt bara det men snart kom också text, now I find, that most of the time, love is not enough, vilket gjorde det lättare att leta reda på låttiteln med hjälp av google.
Depeche Mode; Love In Itself
Jag har förstås studioversionen i huvudet och det här är ju ganska likt... heh!
Ljudet lämnar dock övrigt att önska :-)
Jag vaknade med bara bara blipper i huvudet. Tydligt bara det men snart kom också text, now I find, that most of the time, love is not enough, vilket gjorde det lättare att leta reda på låttiteln med hjälp av google.
Depeche Mode; Love In Itself
Jag har förstås studioversionen i huvudet och det här är ju ganska likt... heh!
Ljudet lämnar dock övrigt att önska :-)
tisdag, september 29, 2009
• låt bli att blinka
Min kära vän R, även omnämnd i gamla bloggen, som jag pratade med om Zero 7 igår - han har också en 80-tals strömning visade det sig!
Eftersom vi fyller år med hela fem dagars mellanrum spädde det bara på min teori om att det är något slags ålderskris som gör att vi behöver tillbaka till tonåren. Gissningsvis halva livet har gått och inte har vi mer än hunnit blinka! Känns det som.
Det är synd att jag plötsligt förstår 'de gamla' som jag träffat, som skrynkliga och skakandes över en käpp uttalat sig om att 'livet går så fort' och att de fortfarande känner sig som 25. Inte gick det att tro på dem då! Jag kunde omöjligt föreställa mig att de talade sanning.
Men tyvärr är det alldeles sant.
Och det långt innan jag ser ut som ett riktigt russin och ännu inte har någon käpp. Men jag antar att jag hinner dit innan jag hunnit blinka en gång till. Ja, med lite tur alltså, trots allt.
Eftersom vi fyller år med hela fem dagars mellanrum spädde det bara på min teori om att det är något slags ålderskris som gör att vi behöver tillbaka till tonåren. Gissningsvis halva livet har gått och inte har vi mer än hunnit blinka! Känns det som.
Det är synd att jag plötsligt förstår 'de gamla' som jag träffat, som skrynkliga och skakandes över en käpp uttalat sig om att 'livet går så fort' och att de fortfarande känner sig som 25. Inte gick det att tro på dem då! Jag kunde omöjligt föreställa mig att de talade sanning.
Men tyvärr är det alldeles sant.
Och det långt innan jag ser ut som ett riktigt russin och ännu inte har någon käpp. Men jag antar att jag hinner dit innan jag hunnit blinka en gång till. Ja, med lite tur alltså, trots allt.
• ballerina x 2
Jag måste ha pratat mig till en melodi i huvudet, för utan att ha lyssnat på dem (men pratat om dem igår) så vaknade jag med en kvinnoröst i huvudet. Hon sjunger enbart 'ballerina', som balleriiina, och så är det något som låter som bjällror. Att det är Zero 7 hör jag tydligt men vilken låt?
Letar igenom allt med Zero 7 när jag efter ett tag inser att det nog inte behöver vara i samma låt och då lättar det - särskilt efter att ha gjort den enkla sökningen på gruppen och ordet ballerina på google... vilket jag kunde ha börjat med.
Bjällror verkar det vara lite överallt i deras låtar. Eller okej då, elektroniska bjällror. I varierande tydlighet.
Ballerinakex förresten. Det vore väldigt gott.
Uuhum.
Letar igenom allt med Zero 7 när jag efter ett tag inser att det nog inte behöver vara i samma låt och då lättar det - särskilt efter att ha gjort den enkla sökningen på gruppen och ordet ballerina på google... vilket jag kunde ha börjat med.
Bjällror verkar det vara lite överallt i deras låtar. Eller okej då, elektroniska bjällror. I varierande tydlighet.
Ballerinakex förresten. Det vore väldigt gott.
Uuhum.
måndag, september 28, 2009
• sjukt
Det driver mig till vansinne.
Att gå på meningslösa kurser med arbetsförmedlingen någonstans i bakgrunden.
Jag vill påstå att det enda som händer på dessa 'kurser' är att deltagarna drar ner varandra mer; det är ett evigt malande om precis ingenting, det vill säga gottande i hur dåliga arbetsförmedlingen är och hur sjuka alla är och hur lite som är tillfredställande.
En sak håller jag med om - hur lite som är tillfredställande.
Detta är en enda lång närvarokoll. Vid datorer som i regel inte funkar. Otroligt frustrerande. Och sedan skriver vi våra namn manuellt på ett fysiskt papper.
Och ja, samtidigt måste vi arbetslösa göra något, visa vår goda vilja. Det är lätt att bli passiv hemma, mycket lätt. Men varför är det alltid i så navelskådande och negativ regi? Är det verkligen helt omöjligt att göra det här bättre? Alla resurser som läggs på det här... rent sorgligt hur lite som kommer ut i andra änden.
En ordinär bensinmotor från mitten av 60-talet hade bättre effekt ut.
Här har vi suttit fem personer (av 60? 80?) och svurit över datorerna i två timmar. Många raster har det tagits. Sedan ropar en av dem
- Nu är klockan tolv, nu får vi gå hem!
Det är det han har väntat på medan han vankat mellan datorn och porten där cigaretterna får inhaleras.
- Yes! ropar en annna och snabbare än någon hinner muttra 'jävla skitskrivare' är alla kläder och papper ihoprafsade. Salen är tom.
Och jag skriver detta inlägg och bara...
... kräks. Mental uppkastning. Önskar mig långt bort härifrån. Till en arbetsplats. Där jag behövs. På riktigt. Inte detta energidränerande nonsensläger.
Så jag tänker sitta kvar. Eftersom jag inte tänker vara kvar här.
Snart så. Så släpper det. Det måste det.
Jag intalar mig själv.
Och tack Syster för igår. För all bra kritik du kom med. För allt fint du bidrog med. Nu är det du som är utlovad middag vid min första riktiga lön! Äd!
Att gå på meningslösa kurser med arbetsförmedlingen någonstans i bakgrunden.
Jag vill påstå att det enda som händer på dessa 'kurser' är att deltagarna drar ner varandra mer; det är ett evigt malande om precis ingenting, det vill säga gottande i hur dåliga arbetsförmedlingen är och hur sjuka alla är och hur lite som är tillfredställande.
En sak håller jag med om - hur lite som är tillfredställande.
Detta är en enda lång närvarokoll. Vid datorer som i regel inte funkar. Otroligt frustrerande. Och sedan skriver vi våra namn manuellt på ett fysiskt papper.
Och ja, samtidigt måste vi arbetslösa göra något, visa vår goda vilja. Det är lätt att bli passiv hemma, mycket lätt. Men varför är det alltid i så navelskådande och negativ regi? Är det verkligen helt omöjligt att göra det här bättre? Alla resurser som läggs på det här... rent sorgligt hur lite som kommer ut i andra änden.
En ordinär bensinmotor från mitten av 60-talet hade bättre effekt ut.
Här har vi suttit fem personer (av 60? 80?) och svurit över datorerna i två timmar. Många raster har det tagits. Sedan ropar en av dem
- Nu är klockan tolv, nu får vi gå hem!
Det är det han har väntat på medan han vankat mellan datorn och porten där cigaretterna får inhaleras.
- Yes! ropar en annna och snabbare än någon hinner muttra 'jävla skitskrivare' är alla kläder och papper ihoprafsade. Salen är tom.
Och jag skriver detta inlägg och bara...
... kräks. Mental uppkastning. Önskar mig långt bort härifrån. Till en arbetsplats. Där jag behövs. På riktigt. Inte detta energidränerande nonsensläger.
Så jag tänker sitta kvar. Eftersom jag inte tänker vara kvar här.
Snart så. Så släpper det. Det måste det.
Jag intalar mig själv.
Och tack Syster för igår. För all bra kritik du kom med. För allt fint du bidrog med. Nu är det du som är utlovad middag vid min första riktiga lön! Äd!
• i can't go for that
Jag måste ge mig inför denna 80-tals strömmning. Jag kapitulerar.
Vaknade med refrängen i huvudet. Snart kom resten.
Hall & Oates; I Can't Go For That
Horoskopmeing? You bet!!
Är det för ett jobb jag gör nästan vad som helst? Men inte 'that'? Eller är det som vanligt om kärlek; den där relationen som jag-nästan-har men ändå naturligtvis inte alls har? Näe förresten, för relationer jag inte har gör jag inte nästan vad som helst! Jag ångrar mig genast och undrar hur jag tänkte nu :-) Men låter det ändå stå kvar för er att se.
Här är den dock, den lilla låten. Det är inte jag som hade den på ett blandat kasettband den här gången, däremot gick denna kasett flitigt i klädbutiken jag jobbade i för 20 år sedan. Hehe.
Vaknade med refrängen i huvudet. Snart kom resten.
Hall & Oates; I Can't Go For That
Horoskopmeing? You bet!!
Är det för ett jobb jag gör nästan vad som helst? Men inte 'that'? Eller är det som vanligt om kärlek; den där relationen som jag-nästan-har men ändå naturligtvis inte alls har? Näe förresten, för relationer jag inte har gör jag inte nästan vad som helst! Jag ångrar mig genast och undrar hur jag tänkte nu :-) Men låter det ändå stå kvar för er att se.
Här är den dock, den lilla låten. Det är inte jag som hade den på ett blandat kasettband den här gången, däremot gick denna kasett flitigt i klädbutiken jag jobbade i för 20 år sedan. Hehe.
fredag, september 25, 2009
• imponerad
Nu är jag istället imponerad av Eniro (ja just det; nu har de fått stor bokstav!). Och jag slutar raskt att tro på 'något elektroniskt och karma' - jag tror det är tack vare Emma Riblom som är presschef på Eniro.
Tack Emma för uppmärksamheten!
Det tog en liten stund för mig att uppmärksamma din kommentar och jag vill säga tack för erbjudandet - kanske hör jag av mig. Just nu är jag dock tillräckligt nöjd så jag låter det bero. Och jag ska med värme i hjärtat avsluta min följetong om Eniro - och vore det en film och jag en recensent skulle jag meddela omvärlden att filmen fått ett lyckligt slut!
Tack Emma för uppmärksamheten!
Det tog en liten stund för mig att uppmärksamma din kommentar och jag vill säga tack för erbjudandet - kanske hör jag av mig. Just nu är jag dock tillräckligt nöjd så jag låter det bero. Och jag ska med värme i hjärtat avsluta min följetong om Eniro - och vore det en film och jag en recensent skulle jag meddela omvärlden att filmen fått ett lyckligt slut!
• en klar förbättring
Jag fortsätter eniro-följetongen.
Jag har inte ringt eniro idag - för det har skett en klar förbättring. Inte korrekt men ändå. Jag tänker inte lägga mer energi på dem nu. Jag anser mig nu helt nöjd med att det inte är radikalt tvärgalet längre.
Kanske var det att blogga om dem som behövdes.
Jag säger som Gösta Ekman: jag tror det är något elektroniskt...
... elektronik och karma, vem vet.
Jag har inte ringt eniro idag - för det har skett en klar förbättring. Inte korrekt men ändå. Jag tänker inte lägga mer energi på dem nu. Jag anser mig nu helt nöjd med att det inte är radikalt tvärgalet längre.
Kanske var det att blogga om dem som behövdes.
Jag säger som Gösta Ekman: jag tror det är något elektroniskt...
... elektronik och karma, vem vet.
torsdag, september 24, 2009
• skam den som ger sig? sannolikt?
Jo just det; apropå föregående inlägg: naturligtvis är jag ett pucko jag med. Som gång på gång tror att det ska funka.
Jag glömmer bort "problemet" mellan varven men när jag då och då upptäcker att de gjort om sin sida lite grann tror jag att 'med den nya hemsidan funkar det nog'. Lite som att spela på Lotto eller köpa Triss. Någon gång borde man ju kunna få till det?! Sannolikheten säger väl att man borde vinna åtminstone 100 spänn någon gång? Skam den som ger sig.
Så jag försöker igen.
Så dumt av mig.
Jag tror faktiskt att det är lättare att få in en rätt rad hos Svenska Spel än hos eniro.
Lika bra det.
Hellre sju siffror rätt på kupongen än hos eniro, om jag får välja fritt.
Jag glömmer bort "problemet" mellan varven men när jag då och då upptäcker att de gjort om sin sida lite grann tror jag att 'med den nya hemsidan funkar det nog'. Lite som att spela på Lotto eller köpa Triss. Någon gång borde man ju kunna få till det?! Sannolikheten säger väl att man borde vinna åtminstone 100 spänn någon gång? Skam den som ger sig.
Så jag försöker igen.
Så dumt av mig.
Jag tror faktiskt att det är lättare att få in en rätt rad hos Svenska Spel än hos eniro.
Lika bra det.
Hellre sju siffror rätt på kupongen än hos eniro, om jag får välja fritt.
• eniro suger fett
Eniro är det värsta patrask jag vet.
Må hända för tillfället, tillfället är just nu uppe i tre år...
Hitta.se däremot, de sköter sig exemplariskt.
För mer än tre år sedan började jag ändra mina uppgifter hos eniro. Gång på gång, säg en gång i månaden, i snitt, i mer än tre år, har jag bekräftat mina uppgifter med telefonsamtal och sms. Jag har naturligtvis även ringt upp dem och frågat hur i hela fridens dar det kommer sig att de omöjligt kan ändra mina adressuppgifter och varje gång säger de '... ojdå...', påstår att de ska ordna det manuellt och att jag ska vänta en timme så ska det nog vara ordnat.
Eniros timmar är de längsta jag vet. Hittills 1.576.800 minuter. Drygt.
Och det är fortfarande inte rätt.
Senaste dygnet, när jag åter kom på att inget hänt, har jag bekräftat på sms fem gånger och telefon en gång.
Sedan ringde jag upp dem men de har bara öppet till 17.
Sjutton också.
Jag som ringde 17:05.
Inte för att det hade hjälpt, misstänker jag.
Puckon. Rikspuckon.
Må hända för tillfället, tillfället är just nu uppe i tre år...
Hitta.se däremot, de sköter sig exemplariskt.
För mer än tre år sedan började jag ändra mina uppgifter hos eniro. Gång på gång, säg en gång i månaden, i snitt, i mer än tre år, har jag bekräftat mina uppgifter med telefonsamtal och sms. Jag har naturligtvis även ringt upp dem och frågat hur i hela fridens dar det kommer sig att de omöjligt kan ändra mina adressuppgifter och varje gång säger de '... ojdå...', påstår att de ska ordna det manuellt och att jag ska vänta en timme så ska det nog vara ordnat.
Eniros timmar är de längsta jag vet. Hittills 1.576.800 minuter. Drygt.
Och det är fortfarande inte rätt.
Senaste dygnet, när jag åter kom på att inget hänt, har jag bekräftat på sms fem gånger och telefon en gång.
Sedan ringde jag upp dem men de har bara öppet till 17.
Sjutton också.
Jag som ringde 17:05.
Inte för att det hade hjälpt, misstänker jag.
Puckon. Rikspuckon.
tisdag, september 22, 2009
• fältfunderingar
Jag tog en promenad på fältet idag. Igen.
Årstafältet alltså.
En hel radda tankar gick rundgång i huvudet. Bland annat så slog det mig vilken mångfald där är.
Växterna är förstås bland det första jag ser. Som solrosfältet. Och alsikeklöver är inte den vanligaste klövern.
Fåglarna. Vilken massa! Alla de vanliga mindre och mellanstora, men så plötsligt gjorde två hägrar en mellanlandning.
För det finns ju vatten på fältet också. Och den urgamla stenbron som renoverats, originalet tror man är från 1700-talet. Den ersatte en spång? Bron står i bjärt kontrast med Ica's aluminiumlåda, modell hangar. Bakom det skymtar resten av industriområdet.
Sedan människorna. Det är många olika hundmänniskor som nyttjar ytan. Och minst lika många modeller på hundar, givetvis. Och en och annan hare. Sedan golfare. Och rugbymänniskor. Fotboll. Och de där som odlar, kolonisterna. Någon flyger drake. Ungdomar som ser ut att öva koordination i något slags dans. En familj som plockar nypon. Sedan kommer någon som rullar runt på någon annnan i en rullstol. Äldre. För att strax samsas med en och annan dagisgrupp som har aktiviteter i området. Då och då omsprungna av någon som är ute och springer. Eller cyklar.
Och så är det en dåre som går runt och fotograferar högt och lågt. Det är jag.
Och säkert missar jag hälften av vad som pågår på fältet.
För jag tänker på byggplanerna. Att hela fältet ska bli en ny stadsdel.
Ett tag tänkte jag 'bygg bara bygg' för att det behövs bostäder.
Men jag har ändrat mig. Ja, inte först idag. Men jag tänkte på det idag igen.
Det har förtätats runt mig, där jag bor. På ett par av grönytorna. Fler är på väg att bebyggas just nu.
Jag föredrar det. Jag föredrar att inte längre ha samma utsikt. Jämfört med om de bygger på fältet eller i årstaskogen.
För om de gör det, om inte alla protester hörs - då finns det faktiskt ingenstans att ta en ickeasfalterad promenad här omkring längre. Då blir vi som bor här sådana som får ta bilen för att åka till tillräckligt mycket natur att vistas i.
Natur är visserligen lyx. Jag har bott 20 år i stan varav 15 år ovanpå slussen. Grym trafikknut. Helt underbart!
Men tillbaka till att naturen är lyx - jag råkar också vara av den åsikten att de som bosätter sig i stan och sedan klagar på bilarna - de är tamejfan inte riktigt kloka. Kom det som en överraskning?! Som att flytta till Arlanda och sedan klaga på att det flyger flygplan över huset.
Mycket märkligt.
Tror de verkligen att de kan få 'liv och rörelse' och allt inom räckhåll utan att vare sig folk eller prylar transporteras dit? Och därifrån?
Som sagt, mycket märkligt.
Nu bor vi inte i stan längre. Närförort. Aningens glesare mellan husen (än så länge), annars ingen större skillnad. Asfalt och betongplattor.
Här är trafik lika nödvändigt. Bostäder är nödvändigt.
Så bygg gärna tätt inpå mitt hus.
De små plättarna, de som nu bebyggs, det är inte så att jag inte uppskattar dem. De är jättetrevliga. Lungor. Grönt är skönt att titta på. Men det är inget som nyttjas, det kan man inte påstå. Inget att ta en promenad på. Tio sekunder tvärs över. Inget att ha picnic på. Ingen rekreation.
Så bygg hellre där. Och låt den stora lungan som finns kvar fortsätta finnas kvar. Och mångfalden. Låt mångfalden finnas kvar på fältet.
Så här började jag. Men det var varmt. Fick klä av mig allt utom linne. Jag brukar bli anklagad för GrBrGr men som ni ser döljer sig något rödaktigt!
Alsikeklöver.
Med dagg kvar på.
Gula är okej om det inte är hemma hos mig.
Verkligen...? Men på sommaren, då är den...
1700-tal och... och... ja vad är det där egentligen?! Enterprise?
Årstafältet alltså.
En hel radda tankar gick rundgång i huvudet. Bland annat så slog det mig vilken mångfald där är.
Växterna är förstås bland det första jag ser. Som solrosfältet. Och alsikeklöver är inte den vanligaste klövern.
Fåglarna. Vilken massa! Alla de vanliga mindre och mellanstora, men så plötsligt gjorde två hägrar en mellanlandning.
För det finns ju vatten på fältet också. Och den urgamla stenbron som renoverats, originalet tror man är från 1700-talet. Den ersatte en spång? Bron står i bjärt kontrast med Ica's aluminiumlåda, modell hangar. Bakom det skymtar resten av industriområdet.
Sedan människorna. Det är många olika hundmänniskor som nyttjar ytan. Och minst lika många modeller på hundar, givetvis. Och en och annan hare. Sedan golfare. Och rugbymänniskor. Fotboll. Och de där som odlar, kolonisterna. Någon flyger drake. Ungdomar som ser ut att öva koordination i något slags dans. En familj som plockar nypon. Sedan kommer någon som rullar runt på någon annnan i en rullstol. Äldre. För att strax samsas med en och annan dagisgrupp som har aktiviteter i området. Då och då omsprungna av någon som är ute och springer. Eller cyklar.
Och så är det en dåre som går runt och fotograferar högt och lågt. Det är jag.
Och säkert missar jag hälften av vad som pågår på fältet.
För jag tänker på byggplanerna. Att hela fältet ska bli en ny stadsdel.
Ett tag tänkte jag 'bygg bara bygg' för att det behövs bostäder.
Men jag har ändrat mig. Ja, inte först idag. Men jag tänkte på det idag igen.
Det har förtätats runt mig, där jag bor. På ett par av grönytorna. Fler är på väg att bebyggas just nu.
Jag föredrar det. Jag föredrar att inte längre ha samma utsikt. Jämfört med om de bygger på fältet eller i årstaskogen.
För om de gör det, om inte alla protester hörs - då finns det faktiskt ingenstans att ta en ickeasfalterad promenad här omkring längre. Då blir vi som bor här sådana som får ta bilen för att åka till tillräckligt mycket natur att vistas i.
Natur är visserligen lyx. Jag har bott 20 år i stan varav 15 år ovanpå slussen. Grym trafikknut. Helt underbart!
Men tillbaka till att naturen är lyx - jag råkar också vara av den åsikten att de som bosätter sig i stan och sedan klagar på bilarna - de är tamejfan inte riktigt kloka. Kom det som en överraskning?! Som att flytta till Arlanda och sedan klaga på att det flyger flygplan över huset.
Mycket märkligt.
Tror de verkligen att de kan få 'liv och rörelse' och allt inom räckhåll utan att vare sig folk eller prylar transporteras dit? Och därifrån?
Som sagt, mycket märkligt.
Nu bor vi inte i stan längre. Närförort. Aningens glesare mellan husen (än så länge), annars ingen större skillnad. Asfalt och betongplattor.
Här är trafik lika nödvändigt. Bostäder är nödvändigt.
Så bygg gärna tätt inpå mitt hus.
De små plättarna, de som nu bebyggs, det är inte så att jag inte uppskattar dem. De är jättetrevliga. Lungor. Grönt är skönt att titta på. Men det är inget som nyttjas, det kan man inte påstå. Inget att ta en promenad på. Tio sekunder tvärs över. Inget att ha picnic på. Ingen rekreation.
Så bygg hellre där. Och låt den stora lungan som finns kvar fortsätta finnas kvar. Och mångfalden. Låt mångfalden finnas kvar på fältet.
Så här började jag. Men det var varmt. Fick klä av mig allt utom linne. Jag brukar bli anklagad för GrBrGr men som ni ser döljer sig något rödaktigt!
Alsikeklöver.
Med dagg kvar på.
Gula är okej om det inte är hemma hos mig.
Verkligen...? Men på sommaren, då är den...
1700-tal och... och... ja vad är det där egentligen?! Enterprise?
måndag, september 21, 2009
• irriterande
Jag har signaturmelodin till 'Här är ditt liv' i huvudet, och efter ett par strofer övergår den om och om igen till Anne-Lie Rydés variant av 'Åh en sån karl', där när hon sjunger jag skulle ge allting jag har, till denna underbara karl...
Det är fullkomligt obegripligt. Jag har inte sett programmet eller för den delen hört Rydé på åratal.
Dessutom mycket irriterande.
I morgon vill jag vakna med något annat, tack.
Det är fullkomligt obegripligt. Jag har inte sett programmet eller för den delen hört Rydé på åratal.
Dessutom mycket irriterande.
I morgon vill jag vakna med något annat, tack.
• sannolikhet
Hyffsat prick tolv.
Trodde jag klockan var när jag vaknade.
Sånt kan få mig att flyga upp ur sängen som om jag hade en katapult under kudden.
Vad är sannolikheten för att klockan ska stanna precis på 12? Jag förstår att sannolikheten är lika stor som för någon av de 720 minuterna på en analog klocka - men ändå. Alla visare samlade i en klump känns lite 'extra'...
... i alla fall blev jag förskräckt när jag såg klockan. Det var inte möjligt!
Som tur var var det inte som jag befarade. Bara batterierna som tagit slut just den tiden.
Trodde jag klockan var när jag vaknade.
Sånt kan få mig att flyga upp ur sängen som om jag hade en katapult under kudden.
Vad är sannolikheten för att klockan ska stanna precis på 12? Jag förstår att sannolikheten är lika stor som för någon av de 720 minuterna på en analog klocka - men ändå. Alla visare samlade i en klump känns lite 'extra'...
... i alla fall blev jag förskräckt när jag såg klockan. Det var inte möjligt!
Som tur var var det inte som jag befarade. Bara batterierna som tagit slut just den tiden.
lördag, september 19, 2009
• blås
Vaknar med en bakgrundsslinga i huvudet, syntetiskt ljud. Tar en stund att lokalisera. Tills minnet åter hamnar i matsalen på Mårten Trotzig.
Så jag letar upp skivan med remixer och blippar igång
The Cure; Closer To Me - Closer Mix
(från Mixed Up 1990)
Står och viker tvätt (vad ska man annars roa sig med en lördag?) när breaket kommer och jag plötsligt hör mig själv skratta högt - för det är något annat jag 'plötsligt' har hört för första gången. Ja inte hört för första gången, det är första gången jag tänker på det.
Igen.
Det är inte möjligt.
Åter en låt med 'blåsljud' - ja i större delen av låten faktiskt. Diverse. Men närmare slutet dyker det upp mer påtagligt. Härda ut till sisådär 3:55 där ett break kommer och lyssna på saxen & co...:
Så jag letar upp skivan med remixer och blippar igång
The Cure; Closer To Me - Closer Mix
(från Mixed Up 1990)
Står och viker tvätt (vad ska man annars roa sig med en lördag?) när breaket kommer och jag plötsligt hör mig själv skratta högt - för det är något annat jag 'plötsligt' har hört för första gången. Ja inte hört för första gången, det är första gången jag tänker på det.
Igen.
Det är inte möjligt.
Åter en låt med 'blåsljud' - ja i större delen av låten faktiskt. Diverse. Men närmare slutet dyker det upp mer påtagligt. Härda ut till sisådär 3:55 där ett break kommer och lyssna på saxen & co...:
fredag, september 18, 2009
• globen gone gay?
Ganska mycket klarar min lilla mobilkamera av; det är ju den jag använder för att fotografera med och alla bilder här är tagna med den om jag inte säger något annat. Mörkerbilder däremot, är inte något av dess starkare sida. Det är ju inte så att man får bestämma exponeringstid och så med mobilen. Inte min i alla fall.
Men.
Jag gick över Skanstullsbron idag.
Globen är ofta tjusigt uppklädd, det brukar vara lätt att se om det är Hammarbyfärger eller Djurgårdsfärger. Men idag? Pridefestivalen är det en stund sedan det var. Jag har inte forskat i vad som försiggick i Globen i kväll men många färger hade den. Alla faktiskt. Dock gulare och grönare än på bild. Någon som vet?
Kanske testade de bara belysningen...
... gör det oftare i så fall; det lyser glädjande i mörkret!
Men.
Jag gick över Skanstullsbron idag.
Globen är ofta tjusigt uppklädd, det brukar vara lätt att se om det är Hammarbyfärger eller Djurgårdsfärger. Men idag? Pridefestivalen är det en stund sedan det var. Jag har inte forskat i vad som försiggick i Globen i kväll men många färger hade den. Alla faktiskt. Dock gulare och grönare än på bild. Någon som vet?
Kanske testade de bara belysningen...
... gör det oftare i så fall; det lyser glädjande i mörkret!
• här kommer hon
'... here comes my baby
here she comes now...'
malde i huvudet när jag vaknade.
Inklusive plinkande och allt.
Snabbt återfunnet:
Cat Stevens; Here comes my baby
here she comes now...'
malde i huvudet när jag vaknade.
Inklusive plinkande och allt.
Snabbt återfunnet:
Cat Stevens; Here comes my baby
• gårdagens upptäckt
Helen Kane!!
Jag borde förstås redan ha en massa kunskap om henne men det har jag ju inte. Så jag ska fortsätta forska om henne... 20- och 30-talet. Tänk den som kunde resa i tiden! Vad intressant det vore.
Aaah.
Jag borde förstås redan ha en massa kunskap om henne men det har jag ju inte. Så jag ska fortsätta forska om henne... 20- och 30-talet. Tänk den som kunde resa i tiden! Vad intressant det vore.
Aaah.
torsdag, september 17, 2009
• han är så ovanlig
Oj oj oj oj oj oj oj...
Fröken BeatHead vaknade med
Cyndi Lauper; He's so unusual
i huvudet. '... but when I need some loving...' Vilken otroligt otippad låt!!
Oj oj oj oj. 80-tals strömningen verkar vara tillbaka. För när jag sedan spelar den så tycker jag skivan är helt fantastisk. Vad är det för fel på mig?!
Horoskopmening? You bet!
Sedan hittade jag den här lilla sötingen:
Och innan drömde jag bara om flygplan på längden bredden och tvären. Små, stora, fallskärmar, flyplatser, plan som såg ut att störta men som gjorde snygga landningar i alla fall; hur många storlekar på flygplan som helst, olika motorer, propellrar och turbiner... sjuka drömmar!
Sjuk låt att vakna med.
Fröken BeatHead vaknade med
Cyndi Lauper; He's so unusual
i huvudet. '... but when I need some loving...' Vilken otroligt otippad låt!!
Oj oj oj oj. 80-tals strömningen verkar vara tillbaka. För när jag sedan spelar den så tycker jag skivan är helt fantastisk. Vad är det för fel på mig?!
Horoskopmening? You bet!
Sedan hittade jag den här lilla sötingen:
Och innan drömde jag bara om flygplan på längden bredden och tvären. Små, stora, fallskärmar, flyplatser, plan som såg ut att störta men som gjorde snygga landningar i alla fall; hur många storlekar på flygplan som helst, olika motorer, propellrar och turbiner... sjuka drömmar!
Sjuk låt att vakna med.
• frisören klippte fel hår
Och han klippte lite för mycket...
Första gången detta hände var redan i våras. Hade jag inte sminkat mig precis innan jag gick dit och sedan gått in i en provhytt nästan direkt efteråt hade jag förmodligen tvekat över vad som hänt - men nu gör jag inte det.
Det faktum att jag också plötsligt kom ihåg historien om Kamelen* och också berättade den för honom pekar än mer på att jag kände att något hände.
Vad han gjorde?
Klippte av mig ögonfransarna! När han klippte lugg på mig. Och det tätt tätt intill ögonlocket; fotot nedan är från idag och trots att klippet skedde 16:e mars har de alltså inte växt längre - vilket jag återkommer till.
Det är okej så långt; frisören blev förstås förlåten. Shit happens helt enkelt och förresten är jag glad att han missade ögonlocket.
Och jag har gått dit igen (han skämdes lite när jag ville hålla handen för ögonen när han klippte luggen).
Men senast. Det var i mitten av augusti. Jag tror han gjorde det igen! Jag satt där och tyckte det var så där skönt som det är när någon grejar med mig; är jag lite trött är det lätt att bli dåsig när någon fixar och donar och duttar med mig.
Efteråt.
Ska tvätta bort mascaran på kvällen.
Vad har nu hänt med andra ögat??
Frisören själv håller med. De har inte gått av, av franstångsanvändande tex. De är klippta. Helt rakt av.
Hmm.
Jag tycker om honom. Han kommer få klippa mig fler gånger. Men hädanefter ska jag banne mig hålla en hand för! Och så tycker jag han ska köpa en sån här fransboostare till mig... nu när jag vet hur otroligt långsamt de växer!
Någon dag när jag har smink på mig ska jag byta ut bilderna, det är mycket tydligare då. (Nu är de bara färgade.)
Höger öga, första klippet:
Det är underfransarna som kikar ut under på båda bilderna.
Vänster öga, augustiklippet:
Och nu lägger jag till bilder underifrån, utan underfransar...
Höger...
... respektive vänster:
* 'Kamelen' var en flicka som gick i skolan och blev retad för att hon hade så långa ögonfransar; de andra var elaka och kallade henne Kamelen. När hon dykt i vatten och kom upp till ytan klibbade fransarna fast mot kinden.
Till slut ledsnade kamelen och gick hem, tog en sax, och klippte av sina långa långa långa ögonfransar.
Jag hoppas för Kamelens skull att de växte ut lika långt igen. Jag gissar att alla trakasserande mellanstadieelever är avundsjuka än idag.
Första gången detta hände var redan i våras. Hade jag inte sminkat mig precis innan jag gick dit och sedan gått in i en provhytt nästan direkt efteråt hade jag förmodligen tvekat över vad som hänt - men nu gör jag inte det.
Det faktum att jag också plötsligt kom ihåg historien om Kamelen* och också berättade den för honom pekar än mer på att jag kände att något hände.
Vad han gjorde?
Klippte av mig ögonfransarna! När han klippte lugg på mig. Och det tätt tätt intill ögonlocket; fotot nedan är från idag och trots att klippet skedde 16:e mars har de alltså inte växt längre - vilket jag återkommer till.
Det är okej så långt; frisören blev förstås förlåten. Shit happens helt enkelt och förresten är jag glad att han missade ögonlocket.
Och jag har gått dit igen (han skämdes lite när jag ville hålla handen för ögonen när han klippte luggen).
Men senast. Det var i mitten av augusti. Jag tror han gjorde det igen! Jag satt där och tyckte det var så där skönt som det är när någon grejar med mig; är jag lite trött är det lätt att bli dåsig när någon fixar och donar och duttar med mig.
Efteråt.
Ska tvätta bort mascaran på kvällen.
Vad har nu hänt med andra ögat??
Frisören själv håller med. De har inte gått av, av franstångsanvändande tex. De är klippta. Helt rakt av.
Hmm.
Jag tycker om honom. Han kommer få klippa mig fler gånger. Men hädanefter ska jag banne mig hålla en hand för! Och så tycker jag han ska köpa en sån här fransboostare till mig... nu när jag vet hur otroligt långsamt de växer!
Någon dag när jag har smink på mig ska jag byta ut bilderna, det är mycket tydligare då. (Nu är de bara färgade.)
Höger öga, första klippet:
Det är underfransarna som kikar ut under på båda bilderna.
Vänster öga, augustiklippet:
Och nu lägger jag till bilder underifrån, utan underfransar...
Höger...
... respektive vänster:
* 'Kamelen' var en flicka som gick i skolan och blev retad för att hon hade så långa ögonfransar; de andra var elaka och kallade henne Kamelen. När hon dykt i vatten och kom upp till ytan klibbade fransarna fast mot kinden.
Till slut ledsnade kamelen och gick hem, tog en sax, och klippte av sina långa långa långa ögonfransar.
Jag hoppas för Kamelens skull att de växte ut lika långt igen. Jag gissar att alla trakasserande mellanstadieelever är avundsjuka än idag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
