• jag är ytlig? handikappad i alla fall!

Jag läste i en blogg, som är på väg att bli en favorit, kloka ord om att hon inte skriver om ytlighet, kroppen och vikt etc. Och jag tog åt mig. För det skrev jag ju om här om sistens.

Men så tänker jag att jag får stå för det.
Samtidigt som jag tar åt mig och helt klart överväger att radera dem.

De där två som sitter på varsin axel och för sin diskussion genom huvudet på mig, där säger den ena att jag är en lurk som lagt ut de texterna. Den andra säger att det kan jag väl få göra - jag har ju bloggat i nästan tre år och aldrig tidigare skrivit något om utseende eller kroppslig fysik. Det gör väl inget om jag är lite ytlig någon gång?
Men det gör det nog.

Den ytliga säger att inläggen tar ut varandra. Den andra påpekar att det inte spelar någon roll. Man är faktiskt inte sin kropp.

Jag arbetade under ett antal år med fysiskt funktionshindrade. Det var medfödda skador som tex ryggmärgsbråck eller förlossningsskador som cp, men allra mest jobbade jag med personer med förvärvade skador, som ryggmärgsskador och amputationer.
Och även om det inte verkar så så lärde jag mig någonting viktigt.

Kroppen är ett instrument. Den kan utföra saker, alltifrån skriva bloggar till att lyfta tungt till att leva ett normalt drägligt liv. Det är vad du gör med ditt liv som räknas, och alltså även vad du använder din kropp till.
Ointressant hur den ser ut.

Man får vara glad så länge hjärtat slår.

När jag jobbade med ovanstående träffade jag en man. Vi levde sedan ihop under några år. Trots att han brutit ryggen är han den minst handikappade människa jag någonsin mött. Kortfattat ser han det så här, och jag håller med:

Det är vad man vill och vad gör med sina förutsättningar som räknas. Människor sätter sina egna begränsningar och vanligtvis sätter vi dem alldeles för snävt.

Han menar bland annat att vi låter oss begränsas av vad andra människor men framförallt vad vi själva tror om oss; vad vi kan och vad vi skulle kunna uträtta - och vi använder det som ursäkt för att luta oss tillbaka och kanske av rädsla inte ens försöka göra det vi innerst inne vill. Vi ser hindren och det obekväma istället för lösningar och det som faktiskt går.

Som att i full fart åka rullstol nedför en trappa.

Den här mannen har gjort fantastiska saker, det drösar av upplevelser de flesta av oss aldrig kommer i närheten av. Han har rest mycket och varit på platser 'man bara ser på bild'. Han har tagit ett gäng världsrekord, os-guld, vm-guld och så vidare. Och jag säger: det har ingenting med kroppen att göra. Den är ett instrument. Att vårda och förvalta och göra det bästa man kan med - visst - men framförallt det bästa ditt huvud kan styra kroppen att göra.

Och nu måste jag påpeka att jag inte alls tycker att man behöver vara så extrem som han för att göra det bästa med det man har. Inte alls. Jag tänker att det gör honom till ett tydligt exempel. Jag anser att det räcker gott med att leva sitt liv så mycket man kan och vill. Särskilt det där med vill.

I det perspektivet är mitt exempel fullt kapabel.
I det perspektivet är jag helt klart handikappad.

Och tro mig; jag är väldigt väl medveten om det.