• kall-else

Jag fick en kallelse jag känner viss kyla inför.

Nu är jag på väg dit, med en nervös klump i magen. Jag har inte bestämt mig för vilket som är värst; att det är ett bevis på min uråldrighet eller skräckhistorierna om smärtan som man får höra. Nu när jag tänker efter är det förstås det senare, min nya noja för min ålder borde jag verkligen placera bakom mig.

Nåväl.

Jag är på väg till mammografin.

Och jag har hört mycket hemskt om det. Har man inte volymiösare behag än jag har ska det tydligen vara sjusärdeles obehagligt.

O-behag-ligt.

Jag är förstås allra mest rädd för att det ska visa sig att jag har cancer. Det är därför jag tillåter mig att koncentrera mig på ålder och smärta. Jag menar, tänker man på cancer får man ju vara glad för sin ålder, ju högre siffran är. Typ.

Jag borde nämligen varit här för länge sen. För länge länge sen.
Men det är så läskigt så jag kommer bara ihåg det 23:35 på kvällen, eller ännu bättre, 02:48 på natten. Ibland skriver jag upp det för att komma ihåg det dagen efter, något jag naturligtvis inte gör.

Dessutom är jag här i förskräckligt god tid. 20 minuter före och det trots att bussen var tio sen.
Gott om tid att våndas!

Så. Nu vet ni det.