• lejon, inte huskatt, lejon

Det tar tid att vänja sig, har jag upptäckt.

Idag röt jag ifrån. Rejält. Jag röt ifrån så mycket att jag sedan fick be om ursäkt; min ilska var inte helt motiverad. Åtminstone inte för motparten... själv tyckte jag att det var ett jävla tjat och lämna mig ifred för fan - men som sagt, jag har bett om ursäkt sedan, för inte kunde min (enda) kollega veta att... ja att det var en sådan dag med sån orimligt kort stubin.

I alla fall.

Sedan har jag grunnat lite på detta.

Och att jag var ett lejon är inte svårt att förstå, det tycker jag inte, men man får inte ryta så folk blåser om kull för det. Faktiskt inte.
Så när jag funderat över mitt agerande och svalt stoltheten har jag också kommit på en helt annan sak.

Jag har tänkt på mitt väldokumenterade ensamhetsbehov. Och jag har tänkt på hur många år jag gått nu, som mammaledig, sjukskriven, arbetslös, småduttsarbetande, hemifrånjobbande ensamvarg - till att plötsligt ha ett företag och EN annan person som också jobbar där - och som skaver på mig (ja ursäkta men så är det) hela dagarna, inte bara på vardagarna utan det ska mejlas om kvällarna (inte för att jag bruka svara, om det inte ÄR något vill säga) och ringas på helgerna och - ja faktiskt alla andra tider som vi inte sitter i en bil tillsammans eller på varsin sida av ett skrivbord.

Det klart att ensamvargen vrålar till slut! Jag menar lejonet.

För det är det som jag upptäckt. Det tar inte bara tid att vänja sig vid att ha ett 'riktigt' jobb att gå till (till skillnad från mina låtsasjobb alltså...), och att leva i en betydligt mer inrutad vardag med fler väckarklockor. Det är kanske det enklaste.

Jag måste dessutom vänja mig vid andra människor betydligt tätare inpå. Hu!

Min ursäkt var befogad. Men jag får nog leta upp ett kravallstaket att sätta runt skrivbordet ibland när jag uppenbarligen varit för dålig på att pinka in mitt eget revir i tid. Så andra är varnade. Kliv in på egen risk.

Aaaurgh.