• viss gräns

Det går bara att skrämma upp sig själv till en viss gräns med egen kraft. Upptäckte jag för efter ett tag blev jag mycket lugnare.

Två gånger fick jag kontrast insprutad, naturligtvis med en jättelång nål. Två gånger fick jag följdaktigen gå och ta om fler bilder.

Och två gånger fick han sticka mig för att suga ut tillräckligt att göra prover på.
När väl sticken var gjorda tog den tekniskt intresserade delen av min hjärna över; det var ju rätt skoj att titta på skärmen och se nålen fara in och ut och runt i det svarta hålet!
Svarta hålet med vit kalkmössa, och som mäter 6mm i diameter.
Inte vidare likt en stjärna.
Inte gloria heller.

Och allt detta utfört av en mycket gullig syster och en mycket sympatisk man, med samma vackra namn som en sjöjungfru. Och kanske försökte han lugna mig, jag vet inte, han kanske tyckte orosrynkan såg djup ut – han tyckte alla fall att jag ser ut som någon i desperate housewifes – så nu måste jag ta och titta på något avsnitt i den serien...

Se där, vips var proverna tagna, min puls och tryck har lagt sig och jag fick ett nytt namn att skriva in på facebook när det ska vara sån där kändis-look-alike igen. Bara en sån sak.

Själv ser jag bara någon mycket blek och glåmig och så-trött-att-det-rycker-i-ögat-typ när jag ser mig i spegeln. Någon blek och glåmig som ska på återbesök om en knapp vecka och få höra vad det var de fann i nebulosan. Någon ganska blek och glåmig som nu har en annan sorts oro i magen. Väntan-på-besked-oro.

Jag överlever oron.