• hello igen

Sporadiskt var ordet.

Men idag är jag här igen.

Och igår, då var jag och lyssnade på Melody Gardot. Först skrev jag 'såg på' för nog var det visuellt alltid. Också.
I alla fall. Det var en sen leverans av födelsedagspresent (fast det visste jag inte förrän några dagar innan så ni får inte tro att jag gått och väntat och undrat). En fin present.
En annan sen leverans, förutbestämd sådan, av fin present, närmare bestämt julklapp, var att titta på Björn Skifs ett par veckor tidigare. Som jag tänkt att skriva om, ja det och så mycket mer, men som jag inte har gjort.

Melody Gardot
Så modig. Inte många har det mod hon har
att låta enkla toner tala och därmed bli stora.

Nu finns här dock en gemensam nämnare. Och det är inte att det de båda var mycket trevliga och glädjande föreställningar, fast på helt olika sätt. Eller - det är förstås en gemensam nämnare - men det är inte det jag jag tänker på.

Nä för jag tänker vara grinkärring!

Publik. Mycket kan sägas om publik; de glömmer stänga av mobiler, de pratar som de satt hemma i soffan och de springer fram och tillbaka i raderna och de prasslar med chipspåsarna. Men det är gammalt och för mig inte alls lika upprörande som följande, som gäller för båda evenemangen:

Jag var inte den enda i publiken som uppskattade föreställningarna. Således klappades artisterna in på scenen igen. Och gjorde extranummer. Och publiken klappar naturligtvis efteråt igen. Klappar och glädjs med dem som står och bockar på scen.
Kan någon då förklara de ufon till människor som innan artisterna ens hunnit av scenen direkt pressar sig ut genom bänkraderna och går när andra fortfarande står och klappar?? Har man väl varit med och klappat in dem igen kan man väl för fan åtminstone stå kvar tills de hunnit av scenen! I mina ögon helst en liten stund till om man tyckte det var bra. Ja gärna försöka en gång till om det varit riktigt riktigt bra.
Men de bara går! Mitt i! Sånt ohyffs! Jävla patrask, det är vad ni är som gör så! Gå innan eller stå kvar, ouppfostrade hönshjärnor!

Sa jag surkärring? Jajjamänsan och det står jag för.

Björn Skifs
Hur cool får man vara?
Det är däremot inte jag. Jag kan fortfarande omöjligt välja
mellan Hooked on a feeling och Michelangelo. Som om det
vore det enda han hade gjort! Men de bara gör mig så glad.