• mera rädd

Ok.

De var fortfarande lika trevliga och varmhänta som förra gången. Inte klämde de värre heller. Nästan lite mesigt, faktiskt.

Men jag är mer rädd. Jag har sett bilderna av mig själv på insidan. Det är prickigt. Särskilt en prick. Ungefär som en väldigt stark stjärna på en stadshimmel. Det fanns fler punkter, men en lyste särskilt klart (och dessutom var den inringad - som med en gloria?)

Jag tycker inte om det.

Jag har hög puls, högt blodtryck och jag svettas på ett lite klibbigt och irriterande sätt. För att vara jag. Rynkan mellan ögonbrynen har fördjupats med en millimeter. Och jag hörde mig själv låta med en ljus nervös röst, små ljusa mummel jag inte annars förknippar mig själv med.

Ok.

Det är så här.

Så här är det:

Jag viiiiiiiiiiiiiiiiiiill inte!!!

Jag vill leva, jag vill bli en pigg 105-åring som gör qi gong och löser sodoku och lyssnar på rock n' roll. Och målar och har en trädgård och uppfinner smarta lösningar.

Det jag är allra allra allra allra allra mest rädd för — är att lämna den jag älskar allra mest. Som inte får lämnas. Inte under några omständigheter.
Jag vet ju hur det är att bli utan mamma. Och då var jag ändå vuxen då (nåväl!).

Om det ändå är något, då vill jag överleva. Och om omständigheterna inte är sådana — då vill jag hänga kvar så länge det bara går.

Usch, just nu är jag så rädd så det snurrar i huvudet.
Att ha en bärbar dator med sig i väntrummet är faktiskt jättebra - det håller åtminstone fingrarna sysselsatta!