• moment 22 — i-landsproblematik

I några glimrande ögonblick när Ipren sänkt febern och kaffet ökat humöret, fick jag kraft nog att slänga ut granen.

Nu handlar det inte så mycket om att slänga ut, desto mer om att med en god sekatör få den att rymmas i en papperspåse.

Jag fick mycket god hjälp av dotter, som nog tyckte det var kul att det äntligen hände något här hemma, en mamma som sitter nerbäddad bland filtar är inte så rolig.

När alla grenar var i påsen och bara en pinne stod kvar i julgransfoten skulle vi dammsuga upp de barr vi inte borstat upp. Jag fick hjälp igen, hon dammsög och dammsög.

Tills dammsugaren sa burp, väste lite och vägrade suga mer.

Hon såg förskräckt ut men jag meddelade att det var nog bara påsen som var full. Den borde ha blivit det.
Så jag öppnade locket och mycket riktigt, den var välfylld. Lite mer än välfylld så det som låg kvar i röret trillade ner över dammsugarens innanmäte.

Hm.

Trots att jag vände upp och ner på dammsugaren gjorde den statiska elektriciteten att en förvånandsvärt stor mängd barr satt kvar inuti maskinen.
Det kändes som om jag behövde ha ut dem innan jag satte i nästa påse.
Att få ut dem var ett jobb som gjort för en dammsugare. Men nu gick det inte att dammsuga med dammsugaren för luckan var öppen. Och jag ville dammsuga inuti den för att kunna stänga luckan för att kunna använda dammsugaren att suga med. Hmpf.

Naturligtvis hade reservkraften jag fått tagit slut strax innan jag kapade de sista grenarna och nu ville jag mest av allt kravla tillbaka till sängen, så jag satte mig med benen i kors på golvet - och - ny energi kom!!
Tålmodigt plockade jag ur varenda barr ur maskinen, i med ny påse och njöt strax av ett blankt golv. Kändes som trolleri.

Inte en kotte, inte ett barr, så långt ögat kunde nå.